”Vad synd, nu är sommarlovet snart slut!” konstaterade vår dotter Victoria, 10,  något melankoliskt igår kväll när vi klev på planet som skulle ta oss hem från New York. USA-resan var tänkt som familjens sommarhöjdpunkt. Tjejerna hade sparat, sett fram emot och planerat. Och plötsligt, så var den över - antiklimax!

Många minnen och några klädesplagg rikare satt jag där och tittade ut genom kabinfönstret, lyssnade inåt och lät tankarna använda min hjärna som motorväg. Plötsligt fastnade mina reflektioner i det Victoria hade sagt.

Sommarlovet närmar sig sitt slut. Vardagslivet väntar med aktiviteter, utflyktsmatsäckar, lämningar och hämtningar. Våra dagar kommer snart att få en något tydligare struktur än de senaste veckorna.

Som om Lisa, 12, anade mina tankar med blicken över the Big Apple by night, viskade hon plötsligt i mitt öra ”Mamma, jag tycker inte alls att det är synd att sommarlovet tar slut. Det betyder ju att Neffe (hennes älskade häst som vi kommer att hyra från slutet av augusti) snart kommer till oss. Och det blir ett roligt äventyr, eller hur?” Jag log när jag såg hennes entusiasm och försökte hitta mitt eget förhållningssätt.

Vad ser jag egentligen fram emot efter familjens långa ledighet? Att jag ska åka till Tyskland till mammas födelsedag med lilla Leandra, att åka till lillebrorsans 40-års fest i oktober, att få hålla föreläsningar och kurser igen och känna tröttheten efter varje uppträdande blandat med känslan att ha gett allt just då.

Ja, kanske är det det jag saknar mest efter en lång ledighet – känslan av kontrast, av belöning för min insats, av att förtjäna helt enkelt. Jag ser fram emot vår traditionella höstutflykt till Visby och att samarbeta igen med alla härliga människor som är en viktig del av min vardag.

Det ska bli kul att följa barnens framsteg denna höst. Leandra kommer att börja i stora gruppen i sin förskola. Hoppas det kommer att bli bra (och att hon snart hittar en egen drivkraft att bli av med blöjorna!).

Victoria kommer att få nya klasskamrater i sin nya skola där hon börjar nästa vecka. Jag är mycket nyfiken på Lisas hästliv och hur vi kommer att få ihop allt runt omkring utökningen i familjen.

När jag skissade på min egen ”ser fram emot”-lista för hösten, så hände det något i mig. Melankolin vek för lust och nyfikenhet att ta mig an alla nya utmaningar. Det var en nyttig stund just där på vägen hem från stan med den berömda pulsen.

Att fokusera på det som ska komma istället för att enbart drömma om det som har varit vände min energi. Det är nog där i blandningen av bakåt- och framåtblickande vi borde vara oftare för att samla kraft och hitta vår väg.

När jag tittade från vår balkong på eftermiddagen och såg traffiken på E18 rulla ut ur stan anade jag att jag sannolikt inte är ensam med mina post-sommar-tankar. Traffiken antyder att även Stockholm långsamt hittar tillbaka till ”business as usual”. Jag hoppas och önskar att många fler använder just dessa första dagar efter sommarlovet, de där timmarna i bilen eller i bussen på vägen till eller från jobbet till liknande reflektioner och hittar tankar som får dem att känna ”Det här är inte slutet av sommarsemestern utan början av en bra sensommar och höst som jag ser fram emot!” Lycka till!!!