Att förlora ett barn

Att förlora ett barn

Att förlora ett barn

Linda och Niklas förlorade sitt barn.

Det här är historien om Linda Murray, hennes sambo Niklas och deras barn Wiktor som dog innan beräknad förlossning. Det är också historien om felaktiga diagnoser och nonchalans i bemötandet av en patients oro och rop på hjälp. Ingen vet idag om Wiktor hade överlevt om allt hade gått till på ett annat sätt. Men svaren på de tre anmälningar Linda skickat in – till Person- och skaderegleringen, Socialstyrelsen samt Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN – håller hon nu, två år senare, i sin hand. Två av tre anmälningar ger henne rätt och menar att sjukvården misskött sina uppgifter och att Wiktor kanske hade levt idag om berörda läkare hade agerat på ett annorlunda sätt. Den tredje instansen, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, dit patienter kan vända sig om man tycker att sjukvårdspersonal gjort fel, ger inte Linda rätt, men inte heller fel. De skriver i sitt utlåtande att ord står mot ord.

Svaren på anmälningarna ger inte familjen Wiktor tillbaka, men de är i alla fall en mindre tröst och ett kvitto på att Lindas tvååriga kamp inte varit förgäves.

Men det här är också historien om att det faktiskt finns ett liv efter sorgen.

Låt oss ta allting från början.

När Linda Murray ringer upp Vi Föräldrar första gången i augusti 2006 har det bara gått några veckor sedan hon och sambon Niklas förlorade sin son Wiktor i vecka 37. Hon låter sansad och det är svårt att förstå vilken tragedi hon och sambon nyligen råkat ut för.

”Som en mardröm”
Förklaringen till Lindas beteende får jag en tid senare då vi träffas. Både Linda och hennes man arbetar i yrken där de är vana att hantera krissituationer. Linda inom kriminalvården och Niklas som polis.

– Egentligen mådde vi båda jättedåligt men när Wiktor dog gick vi in i våra yrkesroller, precis som vi gör i tjänsten. Det var ren och skär självbevarelsedrift för att klara av att fatta alla svåra beslut som krävdes av oss då. Var skulle Wiktor begravas, hur skulle gravstenen se ut, skulle vi kremera eller jordfästa, ja massor av saker som jag aldrig tidigare ens funderat på, inte en endaste sekund.

– Tänk dig själv att du under nio månaders tid planerar för ett nytt liv men i en handvändning ändras allt och istället måste du planera för döden. Det var helt abstrakt, som en hemsk mardröm.

Linda och Niklas är inga nybörjarföräldrar. Niklas har två barn sedan ett tidigare förhållande (Amanda, 15, och Erika, 18) och Linda har en son (Dennis, 13). Gemensamt har de 3-åriga William och idag även snart 1-åriga Wilma. En stor familj med andra ord, och Lindas tidigare graviditeter har varit problemfria. Men den här gången mådde Linda dåligt redan i början av graviditeten. Hon tappade vikt och kräktes mycket.

– På min 30-års dag blev jag akut sjuk och fick åka ambulans till Danderyds sjukhus. Det visade sig att jag hade fått en kraftig lunginflammation och jag blev inlagd på infektionsavdelningen i fyra dagar. I samband med lunginflammationen fick jag också blödningar. Jag var i tredje månaden, och de konstaterade att allt såg bra ut.

Ont i magen
Linda fick åka hem men blödningarna fortsatte. De höll på i tjugo dagar och Linda uppsökte kvinnokliniken på nytt. Återigen gjorde man ultraljud. Svaret var detsamma, allt såg bra ut.

I sjätte månaden uppsöker Linda mödravården i sin hemkommun. Hon hade ont i magen och ville försäkra sig om att allt var bra med fostret. Där fick hon ge ett urinprov. Det visade sig att hon hade en GBS-infektion. Infektionen kan göra att man föder för tidigt.

Linda hade en kollega som fick GBS och födde ett barn i vecka 24, men barnet var så illa däran att det dog efter bara en vecka.

– Jag tänkte på min kollega och var jätte­rädd att det skulle gå likadant för mig.

Linda fick antibiotika, men när kuren var avslutad fanns infektionen fortfarande kvar i kroppen. Dessutom hade hon drabbats av en urinvägsinfektion. Hon fick en ny kur av en annan sort. Men inte heller nu hjälpte antibiotikan. En tredje penicillinkur skrevs ut.

När Linda skulle hämta ut den frågade apotekaren hur långt gången hon var i graviditeten och sa att man inte skulle ta den här medicinen om beräknad förlossning låg inom 3–4 veckor. Och det gjorde den ju.

– Så fort jag kom hem ringde jag för att dubbelkolla. Men läkaren sa att det fanns risker med all antibiotika och att jag lugnt kunde ta kuren.

– Jag förstod att de gav mig den ena antibiotikakuren efter den andra för att de var rädda att jag skulle föda för tidigt och att Wiktor skulle vara för liten. Men han vägde 1,8 kg i vecka 32 så han var ju inte direkt jätteliten.

Tillståndet förvärras
Linda tog den nya penicillinkuren i en vecka. Fyra dagar senare vaknade hon mitt i natten.

– Jag mådde väldigt illa, hade ont i magen och hade en fruktansvärd huvudvärk. Jag ringde förlossningen på Danderyd men de kunde inte hjälpa mig utan tyckte att jag skulle ta kontakt med mödravården på morgonen. Så jag ringde mödravården direkt på morgonen, talade in ett meddelande och bad dem att ringa upp snarast.

Timmarna gick, men ingen ringde.

– På kvällen fick jag en febertopp, återigen ringde jag förlossningen och fick prata med en barnmorska. Jag förklarade hur jag mådde och att det inte kändes bra. Jag informerade henne om mina komplikationer med bland annat GBS och påpekade att jag tyckte att fosterrörelserna hade minskat.

– Hon svarade kort att jag inte skulle oroa mig, att det säkert var en släng av influensa. Jag talade om för henne att det inte kändes så och att det här inte var min första graviditet, att jag verkligen borde veta när något inte står rätt till. Men hon kunde inte ge mig något annat råd än att vila.

Dagen efter kunde Linda inte känna några fosterrörelser alls. Hur mycket hon än klämde på magen fick hon ingen respons.

Linda kände på sig att något var väldigt fel och beslöt sig därför för att åka till mödravården istället för att vänta på att de skulle ringa.

– Där kontrollerade de blodtrycket och tog ett urinprov som såg bra ut.

Jag talade om för den kvinnliga läkaren att jag sedan dagen innan haft huvudvärk, ont i magen, en febertopp och varit ovanligt trött, samt att barnet inte rört sig på samma sätt som tidigare. Jag kände mig tom och väldigt ogravid på något konstigt sätt.

Läkaren tryckte och klämde ordentligt på magen och konstaterade till slut att jag inte hade ont i magen utan i tarmarna.

– Hon tog fram hjärtljudsapparaten, drog den fram och tillbaka över magen utan att det hände något. Hon skyllde på att apparaten var dålig. Till slut hittade hon något som lät som hjärtljud men sa samtidigt att hon inte visste om det var min puls eller barnets hjärtljud hon hörde, men hon gissade att det var barnets.

– Jag märkte att hon blev påtagligt nervös och undvek ögonkontakt. Hon letade efter Wiktors hjärtljud i tio minuter, vilket jag inte ansåg var normalt.

Efter undersökningen sa läkaren att Linda skulle åka hem, vila och ta en Alvedon.

Linda åkte hem förvirrad, orolig och väldigt trött. Hemma somnade hon helt utmattad.

Senare på dagen, när Niklas kom hem efter jobbet, berättade Linda hur hon kände.

– Jag talade om för honom hur jag mådde och att jag inte kände några fosterrörelser. Han tyckte att jag skulle åka in till sjukhuset direkt.

På Danderyds sjukhus konstaterade läkaren det Linda haft på känn, där fanns inga hjärtljud. Linda fick ringa efter sambon som var hemma med de andra barnen. Han kom direkt.

– När Niklas kom fick vi några minuter för oss själva. Vi var båda väldigt chockade och hade svårt att ta in vad som egentligen hade hänt.

”Trodde jag skulle snittas”
– Jag minns att jag berättade att jag var tvungen att föda som vanligt fast barnet var dött. Niklas förstod ingenting utan trodde att jag skulle snittas. Jag var helt borta och orkade inte förklara vidare, det kändes som om någon hade slitit ut hjärtat på mig.

– Sedan kom läkaren och föreslog att vi skulle åka hem och komma tillbaka nästa morgon för att sätta igång förlossningen. Då brast det för mig, det var som en fruktansvärd mardröm som jag inte kunde ta mig ur.

– Jag minns att jag frågade om hon skämtade? Om hon verkligen menade att vi skulle åka hem till våra andra barn i det här tillståndet?

Linda och Niklas var chockade och vägrade åka hem.

– Till sist fick vi ett rum vi kunde sova i och jag fick alvedon för huvudvärken.

Morgonen därpå fick Linda igångsättningsgelé. Den skulle ligga på i 6 timmar. Men efter 6 timmar hade ingenting hänt. Då strök man på mer.

Wiktor föddes död den 9 juni kl 21.04.

– Fram till förlossningen låg jag bara och grät medan Niklas var tyst och sammanbiten. Men när han fick se vår bebis födas brast det för honom också. Han var så jättefin vår kille och vi fick hålla i honom bägge två.

Ringde efter storebror
Efter förlossningen började Linda och Niklas diskutera ifall de skulle ringa efter äldste sonen Dennis så att han också skulle få se sin lillebror.

– Till slut beslöt vi oss för att göra det efter ha pratat med en helt fantastisk läkare som hade ett stort hjärta. Hon förklarade att det nog skulle vara bra för Dennis att få se Wiktor så han med egna ögon kunde se att Wiktor var en jättefin bebis och inte såg konstig ut.

Medan Linda och Niklas väntade på Dennis hann de klä på Wiktor, fotografera honom och göra ett litet fot- och handavtryck samt klippa av en hårlock.

– De är de enda minnena vi idag har kvar av vår son.

Linda ångrar inte att de lät Dennis få se Wiktor.

– Jag tror att det var viktigt för hans sorgebearbetning. Så fort han kom hem skrev han ett brev till lillebror.

Linda och Niklas beslöt sig för att ordna en liten begravning utan att blanda in en begravningsbyrå. De ville ordna allt själva.

Minnesstunden hölls i Österåkers kyrka och Wiktor är begraven på Garnsvikens begravningsplats.

För att bearbeta chocken efter vad som hade hänt blev paret erbjudna att prata med kuratorn på Danderyds sjukhus.

– Vi var på ett sådant samtal men det hjälpte inte så mycket.

Däremot ringde Niklas till prästen som de använder på jobbet.

– Hon har varit vår klippa under hela den här jobbiga resan.

Men att bearbeta sorgen var inte det enda som var jobbigt.

– Vi ringde själva våra respektive chefer och bad dem berätta för våra kollegor vad som hade hänt. Alla blev bestörta.

– Men det allra värsta var ändå att stöta på folk man kände i affären eller på gatan. Några hade fortfarande inte hört talas om vad som hade hänt och undrade glatt var bebisen var… Det var jättejobbigt.

– Men vi berättar gärna om Wiktor och tycker att det är värre när folk är tysta och ger sken av att ingenting har hänt.

Anmälde läkaren
Linda har anmält läkaren på mödravårdscentralen till Hälso- och ansvarsnämden.

– Om man nu säger att det är en dålig hjärtapparat, varför hämtar man inte en annan? Varför ber man inte en kollega om hjälp om man är det minsta osäker? Varför ser man inte till att patienten får åka till förlossningen för kontroll om man är osäker?

Linda har fortfarande många frågor och funderingar.

– Det fanns inga hjärtljud på mitt barn, det är jag helt övertygad om och det är jag ganska så säker på att läkaren förstod.

– Läkaren har helt klart felat i sin yrkesroll. Man får inte behandla en människa så nonchalant. I efterhand tror jag hon blev rädd, kanske helt blockerad och inte visste vad hon skulle göra, men det är ingen ursäkt. Det får helt enkelt inte gå till så här.

Linda menar att anmälan mot läkaren inte var för att hitta en syndabock.

– Nej, vi gjorde det för att förhindra att det sker igen. Wiktor kommer vi aldrig få tillbaka, men vi kan förhoppningsvis förhindra att den här typen av nonchalans drabbar någon annan familj. Hade min oro tagits på allvar hade Wiktor kanske levt idag. Den tanken gör jätteont.

Linda brottas också med egna skuldkänslor.

– Jag skulle inte ha lyssnat på vad barnmorskan på förlossningen sa utan åkt till sjukhuset direkt eftersom jag ju hade på känn att något var väldigt fel.

– Det som vi har gått igenom hoppas man inte ens att ens värsta fiender ska behöva uppleva. Det är så grymt, så hårt och gör så fruktansvärt ont.

– Att förlora ett barn är nog bland det värsta man kan uppleva. Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 12/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler