Att föda med planerat kejsarsnitt

Att föda med planerat kejsarsnitt

Att föda med planerat kejsarsnitt

Nina berättar om sitt planerade kejsarsnitt. Efter hennes första förlossning, som slutade i akut kejsarsnitt, konstaterade man hennes bäcken var för trångt. Så när hon fick möjlighet att få ett planerat kejsarsnitt var valet inte svårt.

Nina och Tobbe ska få sitt andra barn, den här gången med planerat kejsarsnitt. Nina oroar sig för hur hon ska kunna älska ett barn till, och för ryggbedövningen. Läs hennes egen berättelse:

Sekunderna innan narkosläkaren ska sticka in nålen mellan mina ryggkotor, ligger jag och darrar på operations-
bordet. Jag kramar Tobbes hand och skjuter rygg för att bedövningen ska bli lättare att lägga. Jag har varit nervös i veckor och väntar på att känna nålsticket.

Två månader tidigare var jag på kvinnokliniken och träffade en gynekolog för att diskutera om jag skulle göra kejsarsnitt eller inte. Jag kände mig som en av alla 30-pluskvinnor mitt i karriären som vill kontrollera allt i tillvaron, inklusive sitt barns födelse, men insåg sedan att jag faktiskt inte har något val om jag vill föda säkert. Min förra graviditet slutade med akut kejsarsnitt efter ett dygns värkarbete. Det visade sig att mitt bäcken är för trångt och att det var därför Noah, idag tre år, inte kom ut den vanliga vägen. Gynekologen frågar om jag tycker att det är viktigt att föda vaginalt och nej, min kvinnlighet beror inte på om jag kan föda barn som en urkvinna eller inte. Bara barnet kommer ut välbehållet så är jag nöjd. Jag har inte lust att pröva för att se vad som händer den här gången.

Efter ett kort samtal går jag och beställer datum för kejsarsnitt hos undersköterskan som håller i bokningarna. Lättad går jag därifrån med ett datum skrivet på en lapp. Mitt barns födelsedag.

Veckorna fram till förlossningen går i rasande tempo. Med treåriga Noah hemma finns inte mycket tid över för att ligga på soffan och äta choklad. Jag har dåligt samvete över att min älskling nu ska behöva dela vår uppmärksamhet med en ny familjemedlem. En kompis intygar att kärleken visst räcker till för två barn och att man vänjer sig snabbt. Jag förstår bara inte hur jag ska kunna älska ett barn till lika mycket som jag älskar vår son. Tobbe och jag försöker förbereda Noah så mycket det bara går genom att läsa sagor om barn som får syskon och att prata om bebisen som finns i min mage.

Det är som att jag inte riktigt kan ta till mig att vi ska få ett barn till, utan jag ältar mina fasor inför ryggbedövningen för att slippa tänka på vad det egentligen handlar om. Jag surfar på nätet och googlar om spinalbedövning, samtidigt som jag shoppar heminredningsprylar och vill att Tobbe ska fixa i lägenheten. Han muttrar något om könsroller men ser till slut till att de där hyllorna blir uppsatta.

Efter en stressig vecka får jag förvärkar som kommer och går under en hel dag. Tobbe tar över det mesta av vardagssysslorna hemma. Eftersom min förra förlossning startade med hjälp av en färdknäpp, vågar jag knappt titta på sambon den sista månaden. Han gör sitt bästa och spatserar lägenheten runt med bar överkropp, men inser snart att han plockar fler extrapoäng om han lagar husmanskost till mig än spänner musklerna.

Kvällen innan snittet måste jag skrubba kroppen ren. Jag funderar på att raka benen och fixa till bikinilinjen men ger snart upp eftersom jag inte ser dit ner för min stora mage. På natten ligger jag och tittar på amerikanska såpor och timmarna går. Jag kan inte slappna av inför morgondagen och lyckas bara sova två–tre timmar. Barnet verkar vara lika piggt som jag och sparkar i min mage. Om några timmar ska vi ses. Är det en flicka eller pojke?

Intill mig sover Noah. Jag är dödligt nervös och har skrivit en avskedshälsning till familjen i min dagbok. Jag vet att sannolikheten att jag ska dö är liten, men tänk om just jag har otur? Går törstig och hungrig upp vid sextiden och duschar ännu en gång inför operationen. Tobbe ger vår son frukost och tårarna stockar sig i halsen när jag ser dem gå iväg till dagis.

08.00 Jag är sammanbiten och tyst när vi tar taxi till Danderyds sjukhus. Tobbe försöker skämta, men jag biter av hans försök till skämt. Kanylen som ska in i min rygg har i min fantasi växt till en gigantisk spruta.

På BB-avdelning 17 får jag klä om till operationskläder, vilket innebär en för stor städrock med stay-ups i bomull. Strumporna envisas med att korva sig på mina graviditetssvullna ben.
Sedan får vi vänta, vänta och vänta. Jag avverkar skvallertidning efter skvallertidning. Sambon fingrar på kameran och läser Dagens Nyheter. Tiden går långsamt och för varje minut sjunker mitt blodsocker och gör mig alltmer apatisk och svimfärdig. Vi är helt tysta nu.

10.05 Jag rullas in i operationsrummet och möts av personalen. De gör det här varje dag, tänker jag för att peppa mig själv. Efter att jag fått lägga mig på det smala operationsbordet sätter narkossköterskan en kanyl och kopplar dropp. Narkosläkaren kommer in. Hon är i min egen ålder och jag hinner se på namnbrickan att hon är underläkare, inte färdig specialist. Ser hon inte lite väl ung ut? tänker jag men lugnas sedan av hennes trygga sätt. Hon ber mig lägga mig på sidan och skjuta rygg. Eftersom mina ben skakar så mycket, håller narkossköterskan fast dem. Det sticker till och svider som vid en tandläkarbedövning men efter ett tag känner jag ingen smärta alls. En värmekänsla sprider sig runt min rumpa och strax känns benen som sockerdricka. Nu går allt i ett rasande tempo. Jag får en brasiliansk vaxning à la sjukhus och en urinkateter sätts. Jag märker ingenting av det, trots att kateter kom på andra plats på min lista över saker att oroa sig för.

10.17 Plötsligt känns det som att jag ska få en ångestattack. Jag får svårt att andas och det susar i öronen. Jag har fått blodtrycksfall av bedövningen och narkossköterskan ger mig blodtryckshöjande medicin och syrgas.
För ett tag är jag helt borta och struntar totalt i vad de gör med mig. Eftersom jag har svårt att andas kontrollerar läkaren hur långt bedövningen har nått. Hon duttar med sprit på mitt bröst för att se om jag känner kyla, vilket jag inte gör. Men eftersom jag kan röra mina armar, är det ingen fara. Jag kämpar med panikkänslorna och försöker att andas lugnt. När jag piggnar till är operationen i full gång.
Plötsligt känner jag hur någon hänger sig över min mage och jag får svårt att andas igen. Min överkropp ruskas till. När jag piper att jag inte får luft, berättar narkosläkaren att de vill stressa barnet strax innan födelsen för att det ska börja andas ordentligt. Plötsligt hör jag ett skrik.

10.23 En liten blålila klibbig klump läggs på mitt bröst. En flicka! Hon tittar vaket på mig med sina outgrundliga mörka ögon och jag känner… Ingenting. Tobbe gråter och får följa med för att sköta om henne. Under tiden syr operationsteamet ihop mig. Stämningen är mer avslappnad nu. Den grönklädda gynekologen kommer över till min sida operationsbordet och säger att allt gått bra.

10.35 Jag rullas in på uppvaket där en sjuksköterska kontrollerar mitt blodtryck. Flickan ligger på min mage och hittar snabbt min ena bröstvårta och börjar suga i sig råmjölk. Vi undersöker vår prinsessa, på 3,4 kilo med knubbiga överarmar och starka ben. Jag njuter av närheten. Vid mitt förra kejsarsnitt fick jag inte ha babyn hos mig efteråt eftersom jag skakade okontrollerat och kräktes. Då kändes det som att ha sprungit ett maraton och därefter blivit överkörd av en lastbil. Nu är jag bara glad.
14.15 Jag och familjen hämtas upp till BB-avdelning 17 igen. Det har börjat göra ont efter snittet och personalen ger mig smärtstillande medicin. Över min mage löper ett femton centimeter långt omlagt sår. Tobbe och jag äter smörgåsar och dricker te.
Flickan sover i min famn. Vi kallar henne Knorran, eftersom hon gnyr hela tiden. Barnmorskan berättar att det kan bli så när barnen föds med kejsarsnitt. Babyn har lite vatten kvar i lungorna som måste vädras ut och det hörs ett knorrande, pipande ljud när hon andas.

Eftermiddagen går i ett lugnt tempo när vi försöker att lära känna personen som bott i min mage. Vi ringer våra familjer och sms:ar kompisar om att allt gått bra.

På kvällen vill en sjuksköterska att jag ska försöka ställa mig upp. Sakta sätter jag mig upp, och det gör så ont att jag börjar att storgråta och Tobbe skyndar för att trösta. Rummet svajar och det känns som att alla mina inälvor faller på plats igen efter att ha flyttats runt under operationen. Efter ett tag ger sköterskan upp och hjälper mig att lägga mig igen. Jag får frist till dagen efter.

På natten vaknar jag flera gånger för att kontrollera att barnet andas. Hon ser så ömtålig ut. Nu har mammakänslorna börjat komma och jag studerar hennes lilla mun och näsa i ljuset av nattlampan. Jag luktar i hennes mörka hår och klappar henne över huvudet.

På morgonen kommer en annan sjuksköterska in och vill att vi ska göra ett nytt försök att ställa mig upp. Det känns en smula bättre och jag lyckas både sätta mig och ställa mig upp. Samtidigt drar sköterskan bort min urinkateter och byter binda på mig som man byter blöja på ett barn. Ovanpå bindan, stor som en oljepråm, bär jag ett par nättrosor som skulle kunna användas som fisknät. Min mage putar ut som om jag vore gravid i femte månaden.

Efter en dusch på darriga ben, börjar jag piggna till. Jag tittar mig för första gången i spegeln och ser en tvåbarnsmamma. En sliten sådan, med bleka kinder och mörka ringar under ögonen. Men lycklig. Och kärleken, den kommer att räcka till. Det är jag alldeles säker på.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Gravid 1/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler