Förra veckan skulle jag åka med en kompis till hennes ställe i skärgården i två dagar. Vi hade sedan länge planerat utflykten, sett fram emot middagen med utsikt över öar och hav, långa samtal till sent och tystnaden som nästan kan höras.

En natt skulle jag vara hemifrån. Och precis när väskan var packad tog den tag i mig, kvinnans bästa vän: vårt dåliga samvete. "Jana, behöver du verkligen åka iväg? Du reser ju redan så mycket i ditt arbete. Hade det inte räckt med en dag?" Och som om mitt självrannsakande inte räckte kom plötsligt min mellandotter och kramade mig med ledsna ögon som gick rakt in i hjärtat: "Oh mamma, jag kommer att sakna dig så!! Varför måste du åka bort?"

Det hade inte behövts mycket mer för att jag allvarligt hade funderat på att övertyga min väninna att dra ner utflykten till en halv dag utan övernattning.

Men någonstans där, mitt i mitt känslokaos tog tur nog min vänstra hjärnhalva över och tog makten över situationen.

Jag känner ju så väl igen scenariot från hundratals situationer. Det räcker med att jag bestämmer mig för att leka Playmobil med min 9-åring hörs genast en röst som hela tiden påminner mig om att jag också borde leka med min 2-åring eller prata med min 12-åring om hennes avskedssorg efter ridlägret förra veckan. Känslan att aldrig ge tillräckligt, att jag borde vara på flera platser samtidigt kan ibland äta upp mig.

Men där, när jag skulle iväg förra veckan, då bestämde jag mig för att fokusera på det jag hade planerat. När jag väl hade gått ut genom dörren valde jag att styra över mina känslor med hjälp av medvetna tankar istället för att som vanligt låta emotionerna följa hjärnans autopilot. Och till min stora förvåning - det funkade. Jag hade hur kul som helst. Och jag var där på ön närvarande utan den vanliga inre nedräkningen när jag skulle åka hem för att vara med familjen igen.

Här kommer mina mantra som blev min inre kompass:

1) Vi alla saknar och längtar ibland. Det är en del av kärlekens mirakel.

2) Barnen kommer att ha det jättebra med sin pappa. Han älskar dem och är en toppenpappa.

3) Sorgen är störst i avskedsstunden. Om några timmar kommer de att kunna hantera situationen jättebra.

4) Just nu är jag här. Jag kan inte vara på två ställen samtidigt. Det hjälper ingen om jag är här och mina tankar hela tiden är någon annanstans. Nu är jag här fysiskt och mentalt!

5) Jag är inte en sämre mamma för att jag åka iväg över en natt. Mina barn kommer att älska mig lika mycket när jag kommer tillbaka.

Och tro det eller ej. Det hjälpte att bestämma sig. Jag erkänner att det krävs vilja för att programmera om våra invanda tankemönster och värdegrunder som pockar på och styr över våra känslor. Meningar som "En mamma ska finnas där för sina barn. Tänk om barn tar skada av att sakna. osv." har slagit rot i oss sedan länge och finns där, alltid tillgängligt för att hålla vakt över vårt beteende. Och jag tror de behövs för att säkerställa att vi inte går över gränsen.

Hur skulle vi leva om inte dåligt samvete fanns? Skulle jag kanske åka iväg två veckor på egen semester utan att blinka då??? Jag vet inte. Men jag kan känna en uppskattning idag för att dåligt samvete, oro och rädslor någonstans har en mening för att hålla oss på spåret i livet. Däremot har min viljeträning förra veckan lärt mig att vi själva oftare borde styra över våra drivkrafter. Att vi borde titta med lite distans på situationen först för att bedöma om dåligt samvete verkligen är på sin plats i detta ögonblick.

Ta väl hand om dig själv denna vecka och unna dig några riktigt härliga stunder utan dåligt samvete. Hitta dina egna mantran för att hantera ditt inre mentala krig. Och se till att du räcker till för andra OCH framför allt för dig själv!

En varm kram från Jana