"Hinner" man vara gravid andra gången?

Att vänta nummer två kan kännas som en lång transportsträcka. Det vet Sofia och Cecilia. "Men när jag fick upp Annie på bröstet kände jag bara 'Jag är mamma och det här kan jag'”, säger Cecilia.
 

– Både jag och Daniel blev jätteglada när jag blev gravid igen, även om det gick lite snabbare än vi hade tänkt oss, berättar Sofia, 29, mamma till Swea, 1,5 år.

Sofia väntar barn nummer två om fyra veckor.
 

–Vi insåg ju att det skulle bli jättemycket jobb med två så små barn samtidigt, men jag hade inte en tanke på att själva graviditeten skulle bli så tung. Jag längtade efter att få gå omkring och vara gravid igen – gud vad mysigt!

Men andra graviditeten har varit helt annorlunda mot vad hon tänkt sig. Med en liten som vill leka, sitta i knäet och bli lyft är det svårt att hinna vila och ta hand om mage och kropp. I stället handlar det om att orka vara glad, underhålla Swea och se till att hon inte råkar sparka på den växande magen.

–Även om Swea sköter sig perfekt med både uppförande och sömn så gör inte jag det, jag har varit på otroligt dåligt humör under den här graviditeten. Jag är trött och får utbrott som drabbar både Daniel och Swea fast de inte förtjänar det, säger Sofia. Sen har det varit jättejobbigt att hålla Swea undan från magen. Jag oroar mig mycket för att hon ska skada barnet och det är ju jättesvårt att få henne att förstå. Hon älskar att sitta och hoppa i mitt knä och eftersom min moderkaka ligger utåt kan det vara rent farligt om jag får en spark där.

Hus och giftermål
Cecilia, eller Cilla som hon kallas, är 40 och fick sitt andra barn, Annie, för ett och ett halvt år sedan. Då var dottern Thea ett och ett halvt. Även Cilla minns graviditet nummer två som mer slitsam och tröttande.

– Visserligen hade vi en hel rad projekt inbokade när jag lite oväntat blev gravid igen och det gjorde det hela onödigt hektiskt. Vi köpte hus, flyttade och gifte oss medan jag väntade Annie. Men framför allt var det jobbigare med andra graviditeten eftersom jag hade Thea att bära på och ta hänsyn till. Dessutom blev man ju otroligt gravid väldigt fort. Det kom som en rak höger – jag blev stor som ett tält med en gång! säger hon och skrattar gott.

Sofia håller med. Trots att hon snart ska föda känner hon sig mindre gravid just nu än hon gjorde i början och mitten av sin andra graviditet.

– Kroppen hängde liksom inte med den här gången – jag har mått mer illa och dessutom fått foglossningsbesvär som jag inte hade sist. Sen har jag blivit både större och tyngre och det gick väldigt fort att få en mage, säger hon och klappar på den stora kulan. Men nu känns det som att kroppen hunnit ikapp och jag känner mig inte mer gravid i dag än för några månader sedan.

Trots tydliga fysiska tecken på graviditet upplever både Sofia och Cilla att de inte ”hunnit med” att vara gravida. Visst har allt det praktiska fungerat, men tid att vara i själva känslan av att vara gravid; att hinna uppleva, prata bebis och planera inför förlossning och tiden efter finns inte riktigt.

– Vi hade så mycket annat som skulle hinnas med och dessutom hade man nog lite prestationsångest kring att vara en bra mamma till Thea. Det skulle syltas, saftas, inredas lite piffigt och så skulle jag hinna hälsa på pappa som blev väldigt sjuk mitt i alltihopa, säger Cilla. Det gick i 190 ett tag och var skitjobbigt. Jag hade jättedåligt samvete för bebisen i magen och försökte ta det lite lugnt. Lägga mig tidigt, göra andningsövningar och avslappningsövningar, men det var svårt att hinna med när man hade ett barn som behövde en även mitt i natten.

Lite tid för samtal
Inte heller hann Cilla med att prata med sin blivande make Rickard som hon gjort första gången de väntade barn. Båda var alltför trötta och Rickard hade fullt upp med att få huset färdigt tills den lilla skulle födas. Och detsamma gäller Sofia och hennes sambo.

– Daniel har nog inte hunnit fatta att vi är med barn för han har fullt upp med en massa praktiska saker. Han far runt, planerar för ombyggnad av huset, spelar innebandy och jobbar en hel del nätter, säger Sofia. Allt det praktiska har vi väl hunnit prata igenom men det känslomässiga har vi varken haft tid att tänka på eller prata om.

Något annat som de båda omföderskorna känt lika inför är alla de frågor de har kring att föda igen och hur det ska gå att ta hand om ett andra barn. Framför allt oroar tankarna på att bebisen ska råka ut för något, inte vara helt friskt och att man inte ska kunna ge lika mycket kärlek som till barn nummer ett.

Räcker kärleken?
–Jag är jätteorolig för att jag inte kommer att kunna älska det här barnet lika mycket som jag älskar Swea. Och kommer alla andra, som mormor och morfar, att kunna tycka om det? säger Sofia och ser ömt på sin dotter. Sen har jag jättedåligt samvete för Swea – jag är rädd att hon ska uppleva att hon inte räcker för oss nu när det kommer ett barn till. Sådana saker och även förlossningen hade jag gärna pratat mer om på mvc. Sist oroade man sig inte så mycket för man visste inte vad det handlade om. Jag oroar mig mycket mera nu, men det känns lite som att man ska kunna allt eftersom man redan fått barn en gång.

Cilla håller med och berättar att hon var riktigt besviken på mödravården. Första och halva andra gången hon väntade barn bodde hon på Hisingen och där var engagemanget från mvc knapert redan då hon väntade Thea. Eftersom hon flyttade mitt i andra graviditeten saknade hon både föräldragrupp och någon barnmorska hon kände förtroende för.

–Det kändes som att besöken på mvc var lite mer löpande band andra gången och jag upplevde inget intresse för att ta med pappan i processen. Men det är ju en massa nya frågor som dyker upp hos en under andra graviditeten och man skulle behöva repetera en del, säger Cilla. Jag var också jätteorolig för att jag inte skulle kunna älska Annie. Dessutom bekymrade jag mig för om det skulle bli en pojke – jag visste ju inget om hur de fungerar. Då fick jag dåligt samvete över det.

Men älska sitt barn kan man oavsett kön eller om det är nummer två eller tre, fortsätter hon tvärsäkert till Sofia. Hon vet, för hon har redan facit i hand.

– Det är det som är så skönt när man ligger där i förlossningsrummet och allting är över andra gången. När jag fick upp Annie på bröstet kände jag bara helt självklart att ”Jag är mamma och det här kan jag”!

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 2/2009

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler