"Alla val skapar neurotiska föräldrar"

"Alla val skapar neurotiska föräldrar"

Hur ska man välja rätt BB, dagis, skola…? Vår undersökning Förälder 2008 visar att valfriheten stressar oss föräldrar. Susanna Romanus, mamma till Harald, 6 år, har tröttnat på valhysterin.
– Oron över att inte hitta det optimala dagiset eller skolan skapar neurotiska föräldrar, säger hon.
 

Aldrig har valmöjligheterna för oss föräldrar varit fler än i dag. Medan våra egna föräldrar ofta ”följde strömmen” har vi en växande mängd alternativ – åtminstone om man bor i en större stad. Vi väljer BB, förskola och skola – allt i förhoppningen om att hitta det optimala för just vårt barn.
Men innebär ökad valfrihet automatiskt att våra barn får det bättre? Och vad händer om vi – trots goda ambitioner – inte väljer ”rätt”? Fel elbolag är det ju lättare att leva med, än misstanken om att man inte gett sitt barn ”det allra bästa”.
 

Susanna Romanus, 45, bor i Stockholms innestad och kände redan när hon väntade sonen Harald, i dag 6 år, av den tilltagande föräldrastressen.
– Alla som väntade barn sprang runt på studiebesök på olika BB-avdelningar för att välja var de skulle föda. Jag tyckte nog mest att det var överdrivet. Hur skulle vi kunna avgöra vad som var bäst? Och tänk om vi inte fick plats där vi ville eller jag fick en dålig förlossningsupplevelse? Skulle jag känna att det är mitt eget fel, att jag gjort ett dåligt val, frågar hon sig.
Susanna och hennes dåvarande man valde till slut Danderyds sjukhus med förhoppning om att få komma till Patienthotellet efteråt.
– Men tji fick vi, eftersom det blev akut kejsarsnitt och vi fick komma till BB-avdelningen i stället. Så då blev det ändå inte som vi hade tänkt oss, säger Susanna, som trots allt känner sig nöjd med vården och mottagandet.

STJÄL TID OCH ENERGI
När Harald var 3 veckor gammal var det dags för det första mötet med föräldragruppen på bvc. Där var de andra föräldrarna fullt upptagna med att välja förskola.
– Det var långa köer på Kungsholmen där vi bor, så det gällde att anmäla sig snabbt för att få plats. Harald var bara fem veckor när vi förväntades gå på en massa studiebesök på förskolor där det vimlade av förkylningsbaciller. Jag ville bara vara hemma och njuta, så det kändes inte bra. Alla nyblivna föräldrar var stressade och pratade om det hela tiden. ”Hur många dagis har ni varit på? Bara tre? Vi har varit på tio!” Då var det lätt att känna sig som en sämre eller mindre engagerad förälder.
– Det gick en massa rykten om vilka förskolor eller vilken pedagogik som verkade vara bäst. Här hade man knappt blivit förälder, så skulle man ägna en massa tid och energi åt jämförelser. Och någonstans visste man ju att det kanske inte var förskolan som presenterade sig bäst som var bäst på att ta hand om mitt barn, fortsätter Susanna.
Hon gick på fyra, fem studiebesök, men tyckte mest att det var svårt att välja.
– Vad skulle man titta på, egentligen? Det som var lugnast, mysigast eller som var ute på flest aktiviteter på stan? Det som hade egen kock eller hade totalförbud mot socker?
Många privata eller föräldrakooperativa förskolor hade egna köer.
– Följden blev att alla ställde sina barn i kö överallt för att ”säkra upp” och ha alla möjligheter öppna. Men då blev ju köerna ännu längre. En del förskolor tog till och med ut köavgift.

INGEN FÖRSKOLPLATS ÄNDÅ
När det blev dags att börja förskolan fick Harald ingen plats ändå.
– Där hade man gått runt på förskolorna och föreställt sig att ens barn skulle gå där, och så blev det ändå inte aktuellt. Det kändes snöpligt, som att man byggt in ett misslyckande i systemet, säger hon.
Strax före jul sökte de ”i panik” en förskoleplats i Gamla stan, där Susanna jobbar, och hade tur. Där gick Harald i ett halvår, tills han kom in på en föräldrakooperativ Montessori-förskola nära hemmet, som Susanna och Anders kände till genom vänner.
Susanna poängterar att det inte var pedagogiken som avgjorde deras val.
– Vi visste att förskolan och personalen var bra. Är personalen engagerad tror jag inte att pedagogiken spelar så stor roll. Det blir bra ändå, säger hon.
När Harald fyllde 5 år började valet av skola kännas aktuellt. Det finns privata skolor i Stockholm där föräldrar ställer sina barn i kö redan i 3–4-årsåldern, en del ännu tidigare, men Susanna lät sig inte påverkas lika mycket den här gången.
– Det blev en hel del stress igen. Föräldrar frågade varandra hur de tänkte göra och diskuterade olika alternativ. Till slut var vi de enda från gruppen som valde en kommunal skola, berättar hon.
För Susanna, som växte upp i en stockholmsförort på 1960-talet, är närhetsprincipen viktig. Hon vill att Harald ska gå i skolan med kompisar som bor i närheten och att han ska veta vilken skola han ska gå i härnäst. Precis som det var när hon var liten.
– Förut, när vi gick förbi Klastorpsskolan, brukade vi peka och berätta att det var där han skulle gå när han blev stor. Jag tror att det måste kännas tryggare att höra det i stället för ”Jag vet inte var du ska gå.”
Susanna tycker även att den sociala kontrollen är viktig.
– Om någon granne ser Harald gå utan mössa eller göra något dumt när han själv går till skolan om några år uppskattar jag verkligen om den personen säger åt honom.
Innan Harald började skolan gick Susanna på informationsträffen, som kändes positiv. Hon nöjde sig med ett enda studiebesök.

BÄTTRE NÅGON ANNANSTANS
Visst kan Susanna se fördelar med att välja dagis och skola till sina barn. Att ha möjlighet att välja en pedagogik man tycker är bra eller en förskola där personalen är välutbildad och engagerad tycker hon är positivt. Vad hon vänder sig emot är den stress man känner som förälder när man förväntas maximera alla val.
– Den där gnagande oron, misstanken om att någonstans finns ett bättre alternativ om jag letar lite till, tar så mycket energi. Och vad händer om jag väljer fel och påverkar mitt barn negativ? Det känns som så stora, livsavgörande frågor. Det är ett system som skapar neurotiska föräldrar, säger hon bestämt. Och någonstans kanske detta också påverkar barnen.
Susanna kan se många likheter med USA.
– Där kan ju kontakterna man knyter på kindergarten påverka hela ens liv. Föräldrarna stakar tidigt ut sina barns framtid. Så håller det på att bli även här.
Susanna är medveten om att valhysterin bland medelklassföräldrar, som hon själv, är ett storstadsfenomen, att det på många håll i landet, där det helt saknas alternativ, snarare kan te sig som en lyx.
– Men jag är övertygad om att man inte blir lyckligare ju fler valmöjligheter man har.
Susanna har gjort sitt eget val: att inte ”delta i racet”, att följa sina principer i stället för att låta sig påverkas av andra.
– Jag hoppas att pendeln svänger, men innerst inne tror jag inte att det finns någon väg tillbaka, säger hon.

Publicerad i Vi Föräldrar nr 12 2008.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler