"Adoption rätt för oss"

Ett år och nio månader tog det för Annika och Petter att bli föräldrar.
Sonen Oscar är adopterad från Thailand.
– Att adoptera var ett förstahandsval för oss, säger de.


Text: Anna Gardberg

Petter och Annika Lindfors visste tidigt att de ville adoptera ett barn från Thailand.  Landet med sin vackra natur och de gästvänliga människorna hade efter flera resor en särskild plats i deras hjärtan. Och sedan Oscar Nanthaphong, tio månader, blev en del av familjen, har bandet till landet knutits ännu starkare.
Nu har Oscar varit en tid i Sverige. Han är ett år och två månader gammal när vi träffar familjen i deras moderna lägenhet i Stockholm. Han håller sig i närheten av mamma och pappa där de sitter i soffan, men gör små utflykter med stöd av soffbordet. Några prydnadsstenar på golvet är favoritleksakerna.
– Han gillar att pilla med småsaker, ute är det grus som gäller. Att gunga och klättra gillar han också, berättar Petter.
Men populärast är nog att dra mamma och pappa i örat, eller allra helst näsan.
–Han har faktiskt varit mycket fascinerad av just våra näsor ända sedan vi träffade honom första gången, berättar Annika.
Att stora näsor är fascinerande kan ju bero på att Oscar har varit van vid små näsor à la hans egen lilla knappnäsa, gissar Annika och Petter.

Lång väntan
När de för första gången rullade ut Oscar i vagnen i det svenska aprilvädret hade de väntat länge på sitt barn.
Att adoptera ett barn tar så gott som alltid längre tid än de nio månader man är gravid med ett biologiskt barn. Många adoptivföräldrar har också gått igenom en påfrestande period av olika behandlingar för att försöka få ett biologiskt barn. Men så är inte fallet med Annika och Petter.
– I de samtal som ingick i socialnämndens utredning märkte vi att man förutsatte att vi hade en historia av tårar och ändlösa sjukhusbesök. Men så såg inte vår bakgrund ut, säger Petter.
Annika har svårt att bli gravid och kanske hade olika behandlingar och metoder hjälpt henne. Om de hade velat.
– Men vi hade tidigt i vår relation bestämt oss för att adoptera istället. Vi har båda vuxit upp med vänner som adopterats från andra länder. Vi var övertygade om att ett adopterat barn var det rätta för oss. Det var ett förstahandsval, säger Annika.
Allra helst ville de adoptera från Thailand. Som tur var matchade Annika och Petter de krav som ställs på föräldrar som vill adoptera därifrån, vilket inte alltid är så lätt. Olika länder har olika regler och krav på till exempel ålder, äktenskapslängd, utbildning.
– Samtidigt visste vi att det ändå kunde bli svårt. Thailand har dragit ner på utländska adoptioner på sistone eftersom man strävar efter att ge barnen familjer i det egna landet, säger Annika.
Därför bestämde de sig för att ha Vietnam som ett alternativ.
– För oss var det viktiga att se kärnan – att det är ett barn som behöver föräldrar, inte vi som behöver ett barn, säger Petter.

Lång process
De valde en av de två större adoptionsorganisationer som finns i Sverige.
– Vi gick på möten hos båda och valde den som vi blev mest personligt bemötta av, berättar Petter.
Den mödosamma processen med administration, ekonomi, telefonsamtal, intervjuer, hembesök, träffar och kurser, kunde börja.
– Det var ett omsorgsfullt arbete, säger Petter. Det är rätt att det ska vara så, men visst har man slagits av tanken på hur lättvindigt man blir förälder till ett biologiskt barn jämfört med hur det är för oss adoptivföräldrar.
Som adoptivförälder har man inte möjlighet att exakt bestämma vilken ålder det barn man vill adoptera ska ha, men hemutredaren föreslår ett åldersintervall som passar de förutsättningar som den eller de som söker har. I Annikas och Petters fall och med vad som gäller för just Thailand kunde de räkna med att få ett barn som var mellan noll och 18 månader.

Hamnade i tsunamin
Strax före jul 2004 var de mitt uppe i en intensiv period med bland annat hembesök av socialnämnden. De hade ännu inte fått besked om adoptionen och gav sig iväg till sitt älskade Thailand för att få ett avbrott i vardagen.
De var på plats i Khao Lak när tsunami-katastrofen inträffade.
– Jag är i vanliga  fall morgonpigg och brukar vilja bege mig till stranden tidigt på morgonen, berättar Annika. Den här dagen kände jag mig hängig och dessutom hade vi sällskap av morgontrötta vänner. Bilen som skulle ta oss till stranden var också försenad, så vi kom sent iväg. På väg i bilen hörde vi ett muller och mötte de första människorna som hade klarat sig, som kom springande i panik. Vi såg vågen, men förstod inte vad vi såg, det var bara som en enorm vägg i höjd med trädtopparna. Vi såg döda, svårt skadade och förtvivlade, nakna människor överallt.
Annika och Petter flydde upp i bergen  där de hjälpte andra med mat och vatten, framförallt en svårt skadad svensk kvinna som mist sin man och som inte visste om hennes son levde.
– Det var så hemskt att det inte går att beskriva.  Man var helt slut av att ha sprungit för sitt liv och av alla människor i nöd och sorg. Man kanske tror att man vet hur man skulle reagera i en krissituation, när man måste kämpa för sitt liv, men jag kan säga att det vet man inte. Jag gav upp när jag fastnade i ett taggtrådsstängsel under flykten, men Petter fick mig att ta mig upp igen.
Tack vare att de kunde lite thai lyckades de ta sig ut ur Khao Lak redan nästa dag.
De slapp undan större fysiska skador, men de jobbiga minnena finns kvar.
– Skuldkänslorna förföljer oss fortfarande med tankar på om vi kunde ha gjort mer och varför just vi skulle klara oss.
De redan varma känslorna för landet förstärktes av den här upplevelsen och de har fortfarande kontakt med kvinnan de hjälpte och hennes son, som hade överlevt.
– Vi blev helt säkra på att Thailand var landet i våra hjärtan och det land som vi verkligen ville att vårt barn skulle komma från.

Först i kön
Väl hemma tog Petter och Annika en time out för att smälta upplevelsen av tsunamin.  Samtidigt pågick ytterligare nästan fem månader av hemutredningar. I juni 2005 var alla papper klara. Adoptionsorganisationen gav dem rådet att tänka ”inga nyheter är goda nyheter” och att räkna med ytterligare minst ett års väntan.
– Vi hade stort stöd av en diskussionssajt på internet där vi kunde ta del av andras känslor och händelser kring deras pågående adoptioner från Thailand, berättar Annika.
I början av februari kunde de på organisationens hemsida se att de var först i kön. Paret som varit före dem hade fått barnbesked.
– Det började blir pirrigt, säger Petter.
Så en vardagsförmiddag i februari kom Samtalet. Ett år och åtta månader hade gått sedan de påbörjade adoptionsprocessen. Annika var på jobbet. Hon menar att hon samma morgon faktiskt känt på sig att ”idag är det”.
– ”Gratulerar, du har blivit mamma!”, sa rösten i andra änden, berättar Annika. ”Vad heter han?”, var min första fråga. ”Ja, det är en han”, svarade handläggaren med ett skratt och berättade att hans namn var Nanthaphong. Vi fick veta att vi skulle hämta honom om tre veckor – en dag för hämtning var bokad på barnhemmet i Thailand.

Tjockt kuvert
När det tjocka kuvertet med all information om Oscar anlände med bud nästa morgon hade varken Annika eller Petter sovit många timmar.
– Vi hade bestämt att vi skulle läsa igenom allt innan vi tittade på fotona, och, det kan tyckas löjligt så här efteråt, men vi hade sagt till varandra att vi ärligt skulle säga om någon av oss tyckte att han var ful, berättar Annika.
De började skumma igenom texten, men de kunde inte undvika att titta på bilderna som tittade fram ur pappershögen.
– ”Han är ju jättesöt!”, utbrast vi båda två samtidigt. Han var så fin, rund som en liten Buddha och med så vackra ögon.
De hade medvetet valt att inte berätta för hela sin omgivning att de väntade barn.
– Vi kunde föreställa oss att det skulle bli påfrestande att ständigt få frågan ”Har ni hört något än?”, säger Petter.
– Det var ett klokt val att ligga lågt, fyller Annika i, men visst blev folk förvånade när vi berättade. En del blev besvikna över att de inte hade fått veta.

Såg ut som en Oscar
Det var mycket som skulle hinna fixas innan resan. Efter stora inköpsrundor stod sängen på plats, åkpåsen låg i vagnen och barnmatstolen var placerad vid köksbordet.
På plats i Thailand fortsatte shoppingrundan och de lyckades få tag i det mesta som Oscar kunde tänkas behöva.
De tog sig från Bangkok till Khon Kaen i norra Thailand. Det ögonblick de hade väntat på så länge var nu nära och allt de fantiserat om hände sedan snabbt.
– En morgon blev vi upphämtade från hotellet av en socialsekreterare från barnhemmet, som knappt kunde någon engelska. Väl framme blev vi välkomnade av några ur barnhemspersonalen och en nanny gick och hämtade vår Oscar Nanthaphong, berättar Annika.
Namnet Oscar hade varit givet redan när de såg honom på de första bilderna. ”Han såg ut som en Oscar”, beskriver de. Det thailändska namnet fick han också behålla.
Att så få träffa honom i verkligheten var ett helt fantastiskt ögonblick. Den nanny som hade haft hand om Oscar under nästan hela barnhemsvistelsen lämnade över honom till Annika och han satt en lång stund i hennes knä
– Det är svårt att finna ord för hur det kändes, säger Annika.
De fick lite leksaker och mat så att de skulle kunna leka med och mata honom.
– Det gick över förväntan, han accepterade oss båda nästan på en gång. Men vi blev förvånade och besvikna när det visade sig att vi inte skulle få ta med Oscar till vårt hotell samma kväll, berättar Annika.

Utsågs till föräldrar
Socialarbetaren talade om för dem att de skulle bli upphämtade nästa dags eftermiddag, för att möta barnhemsföreståndarinnan.
Tidigt nästa morgon kom socialarbetaren och överraskade Annika och Petter redan vid frukosten.
– Vi fick hals över huvud ge oss iväg till barnhemmet, och då visste vi ännu inte säkert om vi skulle få ta med honom sedan, berättar Petter.
Men samma eftermiddag utsåg barnhemsföreståndarinnan Annika och Petter till föräldrar och gav dem all information.
– Hon tog sig god tid att lyssna på våra frågor om Oscars bakgrund och försökte svara så utförligt som möjligt.
Slutligen fick de ta med honom till hotellet.
– Då var det verkligen bra med room service, säger Annika.
Pizza och hamburgare för föräldrarna, risvälling till Oscar.
Den första natten avlöpte efter omständigheterna bra. Nästa dag bar det iväg för en massa administrativt arbete i Bangkok och sedan tillbringade de ett par veckor med sol och bad för att kunna bli familj i lugn och ro.
– På flygresan hem firade vi med champagne och Oscar med välling.

Tog det lugnt hemma
Den första veckan hemma ”bara var” de.
– Min mamma hade fyllt kylskåpet så vi behövde inte ens gå utanför dörren, säger Annika. Vi ville få in vissa dagliga rutiner som Oscar kunde känna sig trygg med.
Så här i efterhand är de glada att Oscar bara var tio månader när de fick hämta honom.
– Vad vi har förstått kan ett lite äldre barn ha svårare att knyta an till sin omgivning, säger Annika. Oscar har velat vara nära oss från första början och tydligt visat att han inte vill att andra ska ta i honom, som om han har velat skärma av omvärlden och koncentrera sig på att knyta an ordentligt till oss.
I dag, fyra månader senare, har de fått en vardag med Oscar. Annika är föräldraledig och till veckorutinen hör ett besök på bvc. Förskola kommer de att vänta med i ytterligare ett år.
– Det hade varit fantastiskt med en särskild adoptionsgrupp på bvc, men något sådant finns inte.
Däremot finns en öppen förskola för adopterade barn i närheten, och dit planerar de att ta sig när Oscars behov av lekkamrater blir större.

Jämlikt föräldraskap
Den obligatoriska tropikundersökningen och nödvändiga vaccinationer är genomförda.
Petter säger att han är glad över att ha varit med hela vägen i vänta-barn-processen. Han tror att han har haft större möjlighet att vara delaktig än om de fått ett biologiskt barn.
– En adoption kräver att båda de blivande föräldrarna, om man är två vill säga, är lika delaktiga i processen. Annika och jag har varit lika gravida och vi har ett jämlikt föräldraskap från start.
Annika och Petter berättar att de tidigt bestämde sig för att istället för ”barnhem” säga att Oscar kommer från ett ”hem för barn”.
– Vi märkte att omgivningen snabbt associerade ordet barnhem till misär, barn fjättrade vid sina spjälsängar dag och natt, säger Petter. Så hade ju inte Oscar det, tack och lov.
– Det fanns en tydlig värme där och det var fullt ös på barnen, med leksaker, cyklar, kurragömmalekar och en matsal med gott om mat.
Samtidigt inser de att barnhemmet aldrig skulle fungera som en fullvärdig ersättning för föräldrar.
Till vardagen idag hör att arbeta på brev och foton som berättar för barnhemmet om hur Oscar har det – en obligatorisk uppgift för de flesta adoptivföräldrar. Hur ofta och hur länge adoptivföräldrarna ska hålla kontakten med barnhemmet beror på vilket land barnet är adopterat från.
I vinter blir det en resa till Thailand, den här gången anländer de med en del nya tankar i bagaget. Med tiden vill de förmedla till Oscar allt de vet om hans ursprung.
– Om han i framtiden vill söka upp föräldrar och släkt vill vi hjälpa honom med det. Och vi vill svara ärligt och rakt på hans eventuella frågor, säger Petter.
Att de inte har varit med honom under hans allra första tid i livet trodde Annika var något som hon för alltid skulle sörja.
– Men så känns det inte nu. Vi har så mycket att se fram emot – allt i hans liv som vi får vara med om från och med nu.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 13 2006

Så går det till att adoptera

Kortfattat kan man säga att en adoptionsprocess brukar se ut så här: kontakt tas med kommunen och en socialsekreterare gör en utredning. Utredningen består bland annat av ett antal besök i hemmet och hos utredaren. Utredningen ska ligga till grund för ett medgivande som ska visa om man är lämplig som adoptivförälder eller inte. De blivande adoptivföräldrarna får gå en obligatorisk utbildning. En sökandeavgift betalas till adoptionsorganisationen, en kontaktperson går igenom specifika önskemål och man får ett sökandenummer.
Familjen färdigställer tillsammans med adoptionsorganisationen de papper som respektive land kräver och skickar dessa till landet. Sedan följer väntetid. En adoption kan ta allt mellan sex månader och tre år, beroende på bland annat vilken kommun man bor i och vilket land man adopterar från.

Fakta om adoption

• De två största adoptionsorganisationerna i Sverige är FFIA och Adoptionscentrum.
• Att adoptera kostar mellan 50 000 och 160 000 kronoer beroende på via vilken organisation och vilket land barnet adopteras från. Ett adoptionsbidrag på 40 000 kronor betalas ut från Försäkringskassan vid hemkomst.
• År 2005 anlände 35 barn till Sverige från Thailand, att jämföra med 462 från Kina. Totalt anländer cirka 1 000 adopterade barn till Sverige per år.
• Läs mer på www.mia.eu (Myndigheten för internationella adoptionsfrågor).

Källa: Mia, SCB, Adoptionscentrum

 

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler