Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Hon ramlade i, hon ramlade i!

Sommar, barn och djupt vatten. Vi Föräldrars chefredaktör Sara Tuncel berättar om när det som inte får hända, hände.

Sara Tuncel är chefredaktör för Vi Föräldrar och mamma till Eskil, 13, Elsie, 10 och Julie, 7.
Sara Tuncel är chefredaktör för Vi Föräldrar och mamma till Eskil, 13, Elsie, 10 och Julie, 7.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Det hände när vi var vid Medelhavet på båtsemester med familj och släkt. Vi hade lagt oss i hamn för kvällen. Det var varmt och beckmörkt, men i båtens sittbrunn var det upplyst och där satt ett gäng vuxna och pratade om dagens seglats … och barnen lekte vid våra fötter. Utan flytväst. De var precis bredvid oss, inte ens på armlängds avstånd, och det hade varit ett himla bråk om de där svettiga flytvästarna hela dagen.

Plötsligt hör jag hur någon skriker: ”hon ramlade i, hon ramlade i!!”.

Min dotter, min 2-åring, har lutat sig ut över en lucka som räckte henne minst till armhålorna, och fallit över den, och fortsatt över den breda badbryggan i båtens akter, vidare ner i det absolut kolsvarta vattnet.

Efteråt kan vi inte förstå hur det kunde hända. Luckan hon stod vid var så hög. Och nedanför luckan, den breda badbryggan … Men om sanningen ska fram har vi ingen aning om hur det gått till; ingen av oss vuxna tittade dit, inte just då.

Den här händelsen – som slutade med att min man, som var den som satt närmast, dök ner i vattnet och, som han beskriver det, famlade i blindo i mörkret under båten, och till slut fick tag på ett ben eller en arm – har förstås gått på repeat så många gånger i mitt huvud. Jag, som oroar mig för ALLT och gärna skulle sätta hjälm på barnen när de åker bil, hur kunde jag låta det ske?

Det kan ha varit att jag inte orkade ta ett bråk till.

Att vi vaggades in i en falsk trygghet (båten låg stilla, ja, men vattnet är lika vått och djupt ändå). Att det höjdes röster för att ”det var synd om barnen” för ”det var ju så varmt med flytväst”.

Och att det är obekvämt att jämt ta rollen som den överdrivet oroliga och jobbiga.

Allt slutade bra, den gången. Men nu blir det inget mer ”vi har koll”, ”vi sitter ju precis här intill”, eller ”vi ska bara åka en så kort bit”.

Det är för värdefullt det vi har, och det tar en millisekund att mista det.

Mejla mig gärna:

sara.tuncel@vf.bonnier.se