Filip och Denize hoppas att deras berättelse ska vara ett stöd för andra drabbade.

Filips och Denizes bebis dog i magen

Allt var färdigt för bebisen. Då hände det som inte får hända. I höst kan man se Filip och Denize Nordin i dokumentären Efter Inez. För Vi Föräldrar berättar de om sorgen över att förlora ett barn. 

Av Tove Forsman

– När man väl berättar om det får man ofta höra om andra i ens närhet som också har döda barn. En bekant, en kollega. Man förstår att det är någonting som man inte pratar om. Och det är väl … man vill väl prata om sina barn, även om de bara fick vara med en liten stund, säger Filip Nordin.

När vi ses hemma hos honom och Denize har dokumentärfilmen om deras första barn Inez precis visats på Spädbarnsfondens ­familjehelg som anordnas en gång om året (läs mer om Spädbarnsfonden på nästa sida). På familjehelgen träffas familjer som har en sak gemensam: att de sörjer ett barn som har dött i magen eller under det första levnadsåret.

– Många som såg filmen sa att den skulle vara bra att visa för sina närstående. Det tar lång tid att ta sig igenom sorgen, ibland känns det som att folk inte förstår det. De förstår att man mår dåligt i början, men sedan efter något halvår blir det mer ”men släpp det nu”. Man måste få låta det ta den tid det tar, säger Filip. 

– Jag hoppas att filmen ska kunna vara ett stöd till andra drabbade. Att man kan känna igen sig, säger Denize.

”Man tar för lite bilder på barnet”

Det var Denizes moster, som har jobbat inom Spädbarnsfonden i många år, som kopplade ihop dokumentärfilmaren Karin Ekberg med Filip och Denize. Redan andra dagen efter förlossningen var Karin med dem på sjukhuset. En person som de aldrig hade träffat, med en filmkamera.

Hur kändes det att hon var där och filmade?

– Först ville vi det inte alls. Men Denizes moster var ganska på. Hon sa att vi inte behövde bestämma oss direkt och att det kunde vara bra att ha filmen att se tillbaka på. Hon vet vad man brukar missa och kan ångra i efterhand när man har ett barn som dör. Till exempel att man tar för lite bilder på barnet, säger Filip. 

Denizes mamma plingar på dörren. Hon kommer för att hämta Alfred, 2, Filips och Denizes andra barn. Hon bor några hus bort, i ett lugnt villaområde utanför ­Stockholm. Hunden Doris sträcker ut sig på soffan. Kvällssolen orkar sig fortfarande in över familjens matbord. 

– Småbarnkaoset, säger Denize, och ­pekar på leksakerna på golvet. 

Det är första jobbveckan efter sex veckors semester. För fyra år sedan, precis den här tiden, förberedde sig Filip och Denize för bebisen som skulle komma i september. En flicka, enligt ultraljudet. 

Inez Mary, skulle hon heta. Efter Denizes gammelmormor och Filips farmor.

För Denize var graviditeten rätt kämpig. Hon hade mycket vätska i kroppen och det var tungt. Hon testades för graviddiabetes, men alla prover var normala. 

Allt var som det skulle. Filip och Denize sålde skåpbilen som bara hade plats för två och köpte en familjebil. De monterade ­babyskyddet så att bebisen skulle sitta ­säkert på väg hem från BB. De köpte ett skötbord, barnvagn och några små, små klädesplagg. 

– Allt var klart, säger Filip. 

Då visste de inte att graviditeten skulle ta slut på rutinbesöket hos barnmorskan i vecka 36, när barnmorskan plötsligt inte längre kunde hitta några hjärtljud. 

– Jag tror att hon visste redan då, säger Denize. 

Men barnmorskan behöll lugnet. Denize skulle åka in till förlossningen i en taxi. Filip mötte upp henne där – han var först på plats. De fick komma in direkt.

– Det var som om de hade väntat på oss. Jag märkte att läkaren som gjorde ultraljudet vände skärmen bort från mig. Men jag försökte flytta efter, säger Filip.

Det visade sig att det värsta tänkbara hade hänt. Hjärtat slog inte längre. Inez, som skulle födas bara några veckor senare var död.

– Just då var det mycket praktiska tankar som dök upp. Vad gör vi nu? Hur blir det med jobbet? Massor av sådana konstiga grejer, säger Filip.

Denize vet att hon hade känt Inez i ­magen dagen innan. 

– Jag ville bara att de skulle göra kejsarsnitt direkt och få henne att leva igen. Jag tyckte det var så konstigt att de inte kunde göra det, säger Denize.


"Jag ville se hur hon såg ut", säger Filip Nordin. Foto: Privat och Ellinor Hallin/Efterinez.se.

Filip klippte navelsträngen på Inez

Det blev inget kejsarsnitt. Istället fick Denize tabletter som skulle stoppa graviditeten. För även om bebisen i magen är död, kan det ta ett tag innan kroppen förstår att den inte är gravid längre. Några dagar senare skulle ­Denize bli igångsatt på sjukhuset. Läkarna ­rekommenderade en vaginal förlossning.

– De sa att det var viktigt att jag skulle känna att ”jag har burit på en bebis, jag har gått igenom det här”. Det var jag med på, säger hon.

Några dagar senare kom de tillbaka till sjukhuset för förlossning. 

Denize och Filips första. 

Idag minns de inte så mycket från det, de vet inte exakt hur lång tid förlossningen tog. Men efter värkarbete och en hel del coca cola för ­Denizes del, fick Filip ta emot Inez och ­klippa navelsträngen. Som om hon hade levt. 

– När hon kom ut var hon fortfarande varm. Sedan svalnade hon. Men man ­slutade ju aldrig hoppas … det kändes som att hon skulle börja leva igen, säger Filip.

För Filip kom det naturligt att hålla i Inez, även om inte hjärtat slog, säger han.

– Jag ville ta upp henne. Jag ville se hur hon såg ut. Jag hade funderat mycket på det när hon låg i magen, vad hon skulle ha för hårfärg och ögonfärg. Vem hon skulle likna, säger han.

Tog tid att våga titta

Den nya lilla familjen hade Inez hos sig i tre dagar. För Denize tog det längre tid innan hon vågade titta på – och hålla – Inez.

– Jag målade upp en bild av att jag skulle tycka att det var läskigt. Men när jag väl såg henne var det inte det, säger hon.

Inez låg i en liten lådsäng på hjul som såg ut ungefär som alla andra bebissängar på BB, ­förutom att den här hade inbyggda kylklampar för att den lilla kroppen skulle bevaras. Den tredje dagen hade de en namngivning för Inez som Karin filmade.

Turades om att sörja 

Vid den här tiden bodde Filip och Denize i ett litet hus som de hyrde. Men Denize kom aldrig dit igen, istället flyttade de hem till Filips mamma där de bodde i ett halvår.

– Jag kommer nästan inte ihåg någonting från det halvåret. Jag minns bara det som jag har sett i filmen, säger Denize.

Dödsångesten som Denize hade haft ­sedan hon var liten blev ­värre. Hon trodde ofta att hon skulle dö. 

– Det var nog inte förrän vi köpte lägen­heten efter ett halvår som det kändes som lite ljus i livet igen, säger Denize.

Obduktionen visade ­senare att Inez hade varit stressad i magen, men exakt varför hon dog vet inte Filip och Denize. Det enda de vet är att de inte kunde gjort någonting ­annorlunda. Och att det behövs mer forskning om barn som dör i magen.


Två år efter Inez blev Filip och Denize gravida igen. "Det modiga vann över rädslan", säger Denize. Foto: Privata.

Hur orkar man ta sig vidare? Kände ni aldrig för att ge upp … och göra slut, typ? 

– Jo, säger Filip. Båda var ju deprimerade.

– Men det var som att vi sörjde om ­varandra, säger Denize. 

Något som hjälpte både Denize och Filip är samtalsgrupperna som Spädbarnsfonden erbjuder. 

– Först var det lite att du ville gå, men att jag inte ville följa med, säger Filip och tittar på Denize. 

– Men när vi väl gick dit ångrade jag mig inte. Mina kompisar har inte barn, de ­fattade inte riktigt vad vi gick igenom. Det blir en helt annan atmosfär i pappagrupperna som Spädbarns­fonden har. Man ­tänder ljus och snackar om livet.

Hur kan man stötta om man känner någon som har förlorat ett barn, tycker ni? 

– Ord är egentligen rätt meningslösa. Man kan gärna komma över och hjälpa till med praktiska saker, säger Filip. 

– Laga mat, städa och sådant, för det orkar man inte, säger Denize.

– Man behöver egentligen bara vara där, säger Filip.

– Fast det finns de som inte pratar. Jag tycker man ska våga prata om barnet. Fråga frågor, liksom, säger Denize.

Två år efter Inez kom Alfred. Filips och Denizes andra barn.

– Jag trodde hela tiden att jag inte skulle våga, men en dag gjorde jag det. Det är som att kroppen är inställd på det. Det modiga vann över rädslan, säger Denize.

Var du orolig under graviditeten?

– Jag sa hela tiden att jag inte var det, men jag var nog det. Utåt visade jag det inte förrän på slutet. Jag satt och kände på ­magen hela tiden och tyckte att det kändes konstigt. Vi åkte in till förlossningen och kollade flera gånger, säger Denize.

Hur var förlossningen med Alfred? 

– Den var ganska lik den första, fast det gjorde ont. Det var den stora skillnaden. Med Inez gjorde det inte ont, säger hon. 

 När man föder ett dött barn behöver man inte ta hänsyn till hur bebisen i magen reagerar på medicinerna och därför kan mamman få starkare smärtlindring än ­annars. 

– När Alfred kom ut var han helt tyst, nästan lite blå i ansiktet. När han skrek var det en sådan lättnad, säger Filip.

På en byrå i hallen står ett foto av Inez. 

Vad har Inez för plats i familjen idag? 

– Hon har alltid en plats i familjen. Vi har mer distans till sorgen nu. I vissa situa­tioner tänker man mer på henne, säger ­Denize, och tänker efter. 

– Jag jobbar på förskola. Då är det lätt att jämföra med barnen där; nu skulle hon varit så här gammal. Eller när jag är med Alfred kan jag tänka hur det skulle vara om hon var med, säger Denize.

– Hon har sin bild i hallen, Spädbarnsfondens familje­helg en gång om året, där vi pratar om och tänker på henne, och nu en dokumentärfilm, säger Filip.

– Och alla nyckelpigor, säger Denize.

Hon berättar att en nyckelpiga landade på Inez gravsten när de satte upp den. 

– Det kändes som en påminnelse om henne. Vi har ganska många nyckelpigor här hemma nu.


Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 11/2017


Läs också:
Karin Ekberg, dokumentärfilmare: "Efter Inez är en film om att våga försöka igen"

När ett litet barn dör – så kan man stötta

Angela Jones förlorade sin son: "Idag för 10 år sedan ..."


Det här är Vi Föräldrar

Vi vill ge alla pappor och mammor (och dig som väntar barn förstås) uppdaterad och korrekt info – som en motvikt till alla åsikter och allt tyckande som ofta omgärdar barn och barnuppfostran. För att få svaren vänder vi oss till Sveriges främsta experter; ingen fråga är för liten för att inte tas på största allvar – och ingen är heller för stor. Välkommen hit!


Nyhet! Sova hela natten – utan sömnmetoder är en onlinekurs med Vi Föräldrar, tidningen mama och barnpsykologen Malin Bergström. Läs mer här!



Nya numret av Vi Föräldrar – i butik nu!


Missa inte vårt supererbjudande: 5 nummer av tidningen Vi Föräldrar + välj en välkomstgåva för 179 kr! Läs mer här! ❥

Här kan du köpa senaste numret!

För dagliga uppdateringar följ Vi Föräldrar på facebook.


Se även

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler