5 kvinnor om fosterdiagnostik

Karin, 30, gjorde Cub-test

”Jag ville veta om allt var bra med barnet”
Karin, 30 år, gjorde i början av sin graviditet ett kombinerat test, så kallat cub, eftersom hon hade blödningar och ville kontrollera att allt var som det skulle.
Hon bad om ett nupp-test men erbjöds ett kombinerat test med blodprov. Remiss för blodprov och nupp-ultraljud fick hon av sin barnmorska.
Blodprovet ska tas några dagar innan nupp-ultraljudet, då kan man få svar i samband med att det utförs.
– Jag ville veta om graviditeten fortlöpte som den skulle eftersom jag hade en del blödningar, fortsätter Karin, som är intensivvårdssjuksköterska på en avdelning för för tidigt födda barn.
Eftersom Karin hade blödningar pratade hon och sambon Staffan om barnet i magen: Hur det mådde, om det levde.
– Vi pratade om att vi ville fortsätta graviditeten – om man inte hittade missbildningar som inte är förenliga med liv eller innebär stora smärtor, berättar Karin. Men vi tänkte också att man nog inte kan veta hur man ska ställa sig innan man fått besked om hur fostret mår.
Men testet visade inga konstigheter. Karin födde en son, Tim, som nu är åtta månader.

Berit, 29, gjorde nupp-ultraljud

”Ultraljudet visade fel”
Berit, 29 år, är sambo och tvåbarns­mamma. Under sin senaste graviditet hade hon en känsla i kroppen som sa att något inte var bra. Hon mådde dåligt, var trött och sov i princip i nio månader. Allt var så olikt den första graviditeten.
Berit ringde en privatklinik för att få göra ett cub-test som skulle kosta 2 000 kronor, eftersom detta normalt bara erbjuds kvinnor kring 35 års ålder. Läkaren hon pratade med tyckte inte att det behövdes, och sa att ett nupp-ultraljud var det bästa för henne.
Berit gjorde nuppultraljudet någon gång  i vecka 12 eller 13.
– Läkaren var säker på sin sak, han garanterade mig att barnet var friskt och att jag absolut inte behövde oroa mig, säger Berit.
– Jag minns hur lycklig jag var efter nupp-ultraljudet, det kändes skönt att gå resten av graviditeten och veta att barnet var friskt. Jag kunde sluta oroa mig för att något inte stod rätt till, fortsätter hon.
För sju veckor sedan födde Berit sitt barn. En liten flicka som visade sig ha Downs syndrom.
– Det var en chock, berättar Berit. Det kändes som att någon hade bytt bort min dotter mot ett annat barn. Jag skulle ju inte få ett barn med Downs syndrom.
– Läkarna måste informera om att nuppultraljud bara är en riskbedömning, och inte ger ett säkert svar, fortsätter Berit.
Berit vet inte hur hon hade reagerat om nupp-testet visat på en hög risk, det är inget hon vill spekulera i nu i efterhand.
– Jag är glad att man dotter finns, hon är kärlek helt enkelt, men jag hade gärna sluppit den chock jag fick. Hade läkaren inte varit så ”säker” på sin sak, utan noga poängterat att ett nuppultraljud inte ger något säkert svar, så hade nog inte chocken varit lika stark och jag hade besparats tankar, förvirring och funderingar som jag hade i början.
– Samtidigt är jag ju glad för det barn jag fått, det är en dubbel känsla. Jag tänker ”strunt i handikappet, det blir nog bra”.
Innan lillflickan kom trodde Berit inte att hon var kapabel att ta hand om ett barn med handikapp.
– I efterhand är jag glad över att jag inte gjorde fostervattenprov, säger Berit. Jag vill för allt i världen inte vara utan min yngsta dotter.
Men om Berit blir gravid fler gånger ska hon göra fostervattenprov. För henne ger det en bättre bild av barnet i magen, och är ett sätt att förbereda sig mer, både praktiskt och mentalt.
– Jag förnekar inte den dotter jag har, men jag vill veta, säger hon. Jag skulle inte klara av det här igen. Det är ju inte bara Downs syndrom man letar efter vid fosterdiagnostik. Det finns andra kromosomavvikelser där barnet är väldigt sjukt eller skadat. De går inte att jämföra med Downs syndrom som inte är något ”farligt”. Barn med Downs är barn som alla andra, de behöver bara lite mer tid.

Magdalena, 30, gjorde fostervattensprov

”Fostervattenprovet lugnade mig”
Magdalena, 30 år, valde att göra fostervattenprov efter att bland annat ha läst en studie från Danderyds sjukhus som visade att även yngre kvinnor föder sjuka barn.
– Den procenten var högre än jag trodde. Samtidigt som komplikationsrisken vid fostervattenprov var relativ liten.
– Dessutom är min man över 30 år och jag läste att även mannens ålder kan spela roll för eventuella genetiska sjukdomar och barnets hälsa.
Efter många diskussioner med sin man, bestämde sig Magdalena för att göra ett fostervattenprov.
– Jag vill förbereda mig, förklarar hon. Vissa sjukdomar hos barnet kan man ju göra något åt redan i magen.
Innan Magdalena fick sin Max Felix hade hon två missfall.
– Jag var orolig och rädd för att något skulle hända igen, säger hon. Jag ville bli lugnad så att jag kunde njuta av resten av graviditeten.
Barnmorskan var tveksam till provet, och påtalade missfallsrisken, minns Magdalena.
– Det var bra att först diskutera med barnmorska och läkare och få tid att tänka igenom vad vi ville, tycker hon.
Magdalena fick som hon ville eftersom hon stod på sig.
– Jag var ganska rädd innan provet togs, tänkte att det blir obehagligt, berättar hon. Men provet gjordes snabbt och lätt av en specialist som tog ultraljud till hjälp för att se var han skulle sticka nålen. Det var inte obehagligt, fast jag inte fick någon bedövning.
Värst var att vänta på svaret, tycker Magdalena. Det tog två veckor att få besked, via brev. Hon hade tankar som ”varför gjorde jag det här?” och att hon skulle bli arg på sig själv om något hände med barnet i magen.
– Fostervattenprov var ett sätt att förbereda sig själv och sin familj på att det kan vara något fel på barnet. Eller så kan man behandla felet redan i magen. Abort var inget jag tänkte på, säger hon.
– Provsvaret kan väcka svåra frågor men jag och min man bestämde inget i förväg. Det beror ju på vilka sjukdomar man eventuellt upptäcker hos fostret.

Inger, 37 år, gjorde moderkaksprov

”Ett moderkaksprov kan göras tidigare”
För ett år sedan bestämde sig Inger ­ och hennes man Per-Rickard, båda 37 år, för att göra ett moderkaksprov.
– Jag var först tveksam, var lite rädd för ett negativt svar, jag skulle ha tvekat inför att göra mig av med fostret, berättar Inger. Men min man ville absolut att vi skulle ta provet med tanke på vår ålder. Han trodde sig inte kunna ta hand om ett barn med kromosomfel.
Inger tycker att provet gjorde ont. Eller så berodde smärtan på rädsla när det stack till, resonerar hon.
– Min man tittade på skärmen hela tiden och såg att bebisen blev jättearg över att bli väckt, minns Inger.
Men allt såg bra ut, och de fick en dotter, Elvira.
– Både min man och jag har söner sedan tidigare, så lyckan var total, säger Inger.
Efter förlossningen hade moderkakan svårt att släppa, narkosläkare tillkallades och efter en del slit och drag så kom moderkakan ut.
– Den var kalkig och ”död” på en kant. Jag inbillar mig att moderkaksprovet togs just på den fläcken, säger Inger som valde moderkaksprov för att det kan göras tidigare i graviditeten än ett fostervattenprov.
– Graviditeten skulle inte ha varit så långt gången i fall vi skulle ha valt abort med tanke på vad moderkaksprovet visade, förklarar hon. Provet gjordes i vecka13–14, och svaret fick vi i vecka 15.

Annelie, 35 år, gjorde nupptest

”Vi fick fosterdiagnostik – utan att be om det”
Annelie, 35 år, och hennes man Micke, 36 år, trodde att de gjorde att vanligt ultraljud.
– Jag gjorde nupp-test utan att veta om det, berättar Annelie. Vi förstod ingenting när barnmorskan sa att hon skulle lägga in värdena i ett riskprogram.
Annelie tror att det handlade om missriktad omtanke. Hon och Micke hade nämligen mist ett barn i magen, i vecka 32+5.
– När vi blev gravida igen var de på mödravården väldigt måna om att vi skulle få det bästa, säkert var det därför de beställde ett nuppultraljud. När vi påpekade att vi trodde det skulle vara ett vanligt ultraljud, sa barnmorskan att det stod nupp på remissen, berättar Annelie.
Nupp-testet visade en hög risk för att något skulle vara fel med barnet.
– Vi fick total panik, minns Annelie. Tiden stannade och vi tänkte ”inte nu igen”. ”Det är inte sant, hon ljuger”.
Barnmorskan rekommenderade fostervattenprov.
Annelie och Micke vågade inte vänta en hel graviditet utan att veta. De tre veckor svaret tog var de längsta i deras liv.
– Jag slet upp brevet från sjukhuset, säger Annelie. När vi såg att kromosomuppsättningen var normal kände jag att jag skulle ha stenkoll på graviditeten resten av tiden. Så jag kollade könet också. Man får ju en kod som man kan kolla via internet. Det är så enkelt. Barnet i magen blev en individ och inte bara ett foster – dottern Hanna, som i dag är 2,5 år.
Annelie tycker att informationen som ges om fosterdiagnostik kan bli bättre:
– Man vill veta hur det går till, vad provet kan visa och vad det innebär, säger hon.
Fosterdiagnostik väcker svåra frågor, tycker Annelie.
– När jag och Micke tagit beslutet om fostervattenprov diskuterade vi vad som skulle hända vid en kromosomförändring. Jag var för att behålla ett barn med Downs syndrom. Men ett barn vars skada eller handikapp var så svårt att det aldrig skulle kunna bo hemma övervägde vi att inte behålla, säger Annelie.
Samtidigt fick de skuldkänslor över hur de tänkte.
– Barnet levde ju. Hur kunde vi tänka så – vilka var vi att bestämma över vad som är ett värdigt liv?


Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Gravid 1/2007


Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler