Publicerad: 29 december 2009
Det finns vissa sätt att kommunicera som är mer effektiva än andra. Barngråt är ett sådant sätt. När ett barn gråter händer det något i oss vuxna. Man kan liksom inte ignorera ljudet. Det går inte. Och om man gör det, för att man av något skäl är tvungen, så reagerar kroppen istället.
Jag minns en av mina första turer på tåget med barnvagn. Hade varit på en läkarkoll med lilla tre veckor gamla dottern, och skulle ta tåget hem. De tio pappadagarna var slut och vi skulle ensamma ut på äventyr, jag och dottern. Bara det kändes ovant och läskigt. Men jag peppade upp mig och försäkrade sambon att allt skulle gå bra.
Det var en 20 minuters tågresa, och det kunde kanske vara rätt skönt att komma iväg hemifrån, tvingas ur mysbyxorna och i lite vanliga vuxenkläder (jag, inte dottern).
Dottern hade än så länge inte direkt fått några tydliga vanor, eller jag hade i alla fall inte uppfattat dem. Man hade inte ögonen öppna så värst mycket den där första tiden, det var mest ammande och sovande. Och så en skrikperiod tidigt på kvällen. Dagarna gick mest i sömnens tecken.
Förutom just den där förmiddagen när jag skulle ut och åka. Förstås.
På hemvägen började hon gråta precis när vi klivit på tåget. Fyra stationer skulle vi.
Jag började med att försöka buffa vagnen. Sedan henne. Försökte med nappen. Försökte med hennes fingrar. Funkade en liten stund. Hon kanske var hungrig, men när jag tog upp henne och bylsade av mig för att försöka amma en stund på tåget, så funkade inte det heller. Det var väl en för stressig miljö för henne att äta i, och det skulle jag också ha tyckt. En sådan restaurangmiljö får ju en hamburgerrestaurang i lunchtid att framstå som en oas av stillhet.
Efter några stationer var jag minst sagt svettig, klädd som jag var för en vinterpromenad hem från tåget. Och rätt desperat. Kände mig svag. Det var som om alla medresenärer i hela vagnen stirrade ilsket på mig och tänkte ”Men kan hon få tyst på den där j--la ungen någon gång!!!”
I det här i Vi Föräldrar nr 1, 2010 skriver vi om barns gråt och behov av tröst och närhet. Gråten ser effektivt till att barnet blir upplyft, matat, ompysslat, får närhet. För det går inte att stänga av öronen när barn gråter. Hos nyblivna mammor rinner ofta mjölken till bara man hör sitt barn gråta (och ibland rinner den till när man hör andras barn gråta också).
Men vi föräldrar behöver också tröst och ompyssling. Sedan mitt tågäventyr försöker jag alltid le mot föräldrar med skrik¬bebisar. Egentligen vill jag gå fram och lägga en lugnande hand på deras axel och säga ”Jag vet hur det är. Jag har också varit där. Du är ingen dålig förälder.” För det är så man känner sig när man inte lyckas trösta och lugna sin bebis.
Glöm inte bort att trösta och stötta varandra också!
Helena Rönnberg, chefredaktör Vi Föräldrar
Håller med, absolut. Man ska vara snäll mot föräldrar som försöker trösta och lugna sina pyttesmå, skrikande bebisar. De visar ändå att de finns där för bebisen. Men skriket har ju som sagt samma effekt på oss andra och därför blir jag förtvivlad när jag ser bebisföräldrar som inte verkar bry sig alls! När den lilla bebisen ligger och skriker sig blå och hes inte ens får ett svar från någon överhuvudtaget. Jag kan förstå att det inte alltid passar att ta upp barnet eller amma på direkten men ofta skulle nog omgivning föredra att t ex få vänta en stund i matkön hellre än att höra den lilla skrika i sin ensamhet. För hur ska en nyfödd veta att mamma eller pappa är där precis bakom vagnen om de inte ens säger något lugnande? Har ofta funderat på om jag ska säga eller göra något och i så fall vad. Knacka på axeln och påpeka att "det är någon här som vill dig något" är kanske inte det bästa?