"Vi kommer alltid vara en för lite"

– Det första året var allra jobbigast, Wiktors födelsedag, julafton, namnsdag och andra högtidsdagar som familjen firade. Men efter årsdagen blev det ändå något lättare att leva, säger Linda.

Till stor del berodde det på den samtalsterapigrupp på spädbarnsfonden som Linda regelbundet träffade.

– Spädbarnsfonden är en ideell förening för föräldrar som mist ett barn, antingen i magen eller som väldigt litet. Det var verkligen skönt att kunna prata och lyssna på människor som gått igenom precis samma sak som vi. Man förstår varandra på ett helt annat sätt, en slags undermedveten förståelse och med några av dem har jag idag en väldigt fin vänskap.

Från Patologen på Danderyds sjukhus samt från en annan patolog på rättsmedicinska och en specialist på mödravården på Karolinska sjukhuset fick Linda och Niklas bekräftat att Wiktor dog på grund av syrebrist, som i sin tur orsakades av moderkaksavlossning.

För släkt och vänner gjorde Linda en minnessida för Wiktor.

– Där kunde de få läsa om våra tankar och funderingar kring det som hade skett. Förutom att den informerade våra kompisar om allt som hänt fyllde sidan också ett terapeutisk syfte eftersom jag fick möjlighet att skriva av mig.

Linda berättar att Niklas och hon bearbetade sorgen på två helt olika sätt.

– I början ville Niklas inte alls prata om det som hade hänt, inte ens med sina kompisar. Och till graven åkte han högst fyra gånger per år. Än idag tycker han det är jobbigt att åka dit. Medan jag var där nästan varje dag i början och åker dit regelbundet än idag.

– Vi har båda lärt oss leva med det som har hänt, men har olika sätt att gå vidare på.

Åtta månader efter att Wiktor gått bort blev Linda gravid på nytt. Denna gång fick hon gå på specialistmödravård och graviditeten och förlossningen blev problemfri. Men Linda kände ändå en stark oro hela graviditeten igenom.

– Och när Wilma föddes hade jag ganska svårt att våga knyta an till henne. Jag tror att jag var så rädd att mista henne att jag helt enkelt inte vågade släppa fram några känslor. Men tack och lov försvann problemet efter några månader.

Idag har livet så smått återgått till det normala.

– Sorgen och saknaden efter Wiktor kommer alltid att finnas kvar men vi har lärt oss att leva med den och idag är den hanterbar. Men ibland finns det saker i vardagen som triggar igång sorgen. För den finns där som en sårskorpa som lätt skrapas upp till ett sår igen. Vårt liv idag är bra, men det kommer aldrig bli som det en gång varit, eftersom vi alltid kommer att vara en för lite.