"Barnen rymdes i min handflata"

I Sverige föds ungefär vart 20:e barn för tidigt. Några föds mycket för ­tidigt.
Vi har pratat med föräldrar till barn som föddes i vecka 24, 25, 29 och 32.

Text: Anna-Maria Stawreberg

Varken Niklas eller Mia kände sig oroliga den där dagen för snart ett år sedan då de fick åka till sjukhuset i Hudiksvall för Mias höga blodtryck. Hon var då gravid i vecka 24+2 med tvillingarna Linus och Nellie, och blev inlagd. Efter fem dagar sa läkaren:
– De här barnen mår inte bra. De måste ut.
Då vägde de 1 051 gram. Ihop.
– När läkaren sa att barnen måste ut fick jag panik, berättar Mia.
Eftersom graviditeten inte ens nått vecka 25, kördes Mia i ambulans till Uppsala, där man har bättre resurser för för tidigt födda barn. Mia fick kortison för att bebisarnas lungor skulle utvecklas och de blivande föräldrarna fick veta att varje dag som barnen stannade i magen var värdefull.
– Dagarna innan barnen kom var de längsta dagarna i vårt liv, säger Niklas.
Mia och Niklas var förberedda på att barnen skulle vara små när de föddes, men riktigt hur små hade de inte kunnat föreställa sig.
– Barnen såg ut som små fågelungar, men efter bara någon timme började anletsdragen rätta till sig, säger Mia. 
– De rymdes i min handflata, de var otroligt små. Nellie vägde 492 gram och Linus vägde 559 gram, säger Niklas.
I nio veckor bodde hela familjen i Uppsala. Niklas och Mia tillbringade så mycket tid de kunde med barnen. I början fick de bara sitta intill barnens kuvöser och röra dem med händerna som de först rengjort med desinfektionsmedel. Efter några dagar fick båda barnen komma upp, och låg då inlindade i mjuka filtar, mot bröstet på sina föräldrar, en timme per dygn.
– Varje kväll funderade vi på om de skulle klara natten och vi ringde ofta för att kolla hur de mådde. Och tidigt varje morgon var vi tillbaka på avdelningen igen, berättar Niklas.

Opererades flera gånger
Under den första veckan gick barnen ner i vikt. Som minst vägde Nellie 444 gram och Linus 520 gram. Men för varje dag blev barnen starkare, även om det inträffade komplikationer. Linus opererades i magen fyra gånger och Nellie opererade hjärtat. För att orka med fick Mia rådet av en läkare att ta timme för timme.
– Vi litade på personalen och visste att barnen fick den allra bästa tänkbara vården, säger Mia.
Snart märkte Mia och Niklas att Nellie och Linus kände igen dem när de kom på morgonen. Det syntes på barnens rörelser.
Familjen flyttades till Hudiksvalls sjukhus när barnen vägde runt 1 200 gram. Där bodde barnen i ytterligare åtta veckor.
– När vi sedan blev utskrivna gick allt så fort. Från det att personalen haft allt ansvar skulle vi plötsligt klara oss helt själva, det kändes konstigt. Helst hade vi velat ha hemsjukvård, eftersom Nellie fortfarande var tvungen att få syrgas, säger Niklas.
– Först när vi kom hem kändes det som om Nellie och Linus var våra egna, och inte bara barn som vi ”lånade”, tycker Mia.
Med facit i hand kan Mia och Niklas tycka att övergången blev lite för tvär.
– Vi fick gå till bvc precis som alla andra. Det kändes lite obehagligt, eftersom våra barn var infektionskänsliga, säger Niklas.
Nu fyller Nellie och Linus snart ett år, och båda har gått upp bra i vikt. Linus, som hela tiden varit den lite större av dem, äter utan problem, Nellie får fortfarande komplettera med näringspulver.
Niklas och Mia tycker att det kan bli jobbigt när folk frågar om tvillingarna och att behöva dra hela historien – igen.
– Då är det lättare att undvika att träffa nya människor och i stället bara umgås med folk som man känner väl, säger de.

"Johannes var för liten för att gråta"

Innan Johannes föddes var vecka 24 något av ett magiskt datum för Niina och Juan. Bara graviditeten passerade vecka 24, skulle allt gå bra, hoppades de.
– Eftersom vi förlorade vår dotter Angelina i vecka 24+0, gick jag på specialistmödravården när jag väntade Johannes, berättar Niina.
Graviditeten var normal, ända tills Niina var i vecka 22+5. Då hade hon öppnat sig tre centimeter, beordrades sängläge och blev inlagd på sjukhus.
I vecka 24 började Niina blöda och tre dagar senare fick hon värkar.
Niinas mamma och Juan var med under förlossningen och det var de som fick se
Johannes först.
När Niina äntligen fick se sin son var han för liten för att ens kunna gråta.
– De hade lagt upp Johannes på ett bord, som inför en operation. Jag tänkte ”herregud, han är en försökskanin!” och i början vågade jag inte lita på personalen, säger Niina.
Men Niina och Juan insåg snart att personalen visste vad de gjorde.
– Efter en månad fick vi hålla honom. Jag visste att närhet var oerhört viktigt men såg att hans puls ändrades och larmet gick hela tiden när jag höll honom. Det verkade inte som om han mådde bra av att vara nära mig.
Niina satt med Johannes i famnen varje dag. Juan däremot vågade inte hålla honom.
– Senare visade det sig att Juan var helt övertygad om att Johannes skulle dö eller bli svårt hjärnskadad, och att han därför inte vågade fästa sig vid honom berättar Niina.
De första veckorna bodde Juan, Niina och Johannes på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. Att skiljas från Johannes på kvällen var bra, eftersom Nina och Juan behövde det lilla avbrottet som natten innebar.
– Det låg tre barn i samma rum och larmen pep hela tiden. Framåt kvällen var alla krafter slut, minns Niina.
Niina och Juan fick stort stöd av sjukhuspsykologen.
– Ibland kunde jag nästan känna hatkänslor mot Johannes, samtidigt som jag älskade honom högst av allt i hela världen, säger Niina.

Sjukhuspsykologen gav stöd
Ändå var det när den omedelbara faran var över, fyra månader efter förlossningen, som det blev riktigt svårt för Niina och Juan.
– I början hade personalen hela ansvaret för honom, och det var först i slutet av sjukhusvistelsen som jag kände mig som hans mamma på riktigt.
– Då var det jobbigt när personalen kom och tog honom, vi tyckte att vi kunde honom bäst.
När Johannes var en och en halv månad gammal, flyttades han till Södersjukhuset.
– Johannes mådde dåligt av miljöombytet, första morgonen ringde de i ottan och sa att vi  måste skynda oss in eftersom han blivit dålig. Då vägde Johannes ett kilo och var ju egentligen bara i vecka 28.
När Johannes äntligen fick komma hem efter fyra månader, dagen före hans beräknade förlossning, var Niina vaken fem dygn i sträck. Hon vågade inte sova. På det femte dygnet sjönk Johannes puls kraftigt och han fick läggas in igen.
– Då orkade inte jag mer. Jag fick ett sammanbrott och ville åka hem. Personalen höll kvar mig och sa att det var viktigt att jag stannade, jag var ju hans mamma, men jag kunde inte känna det där mamma-barn-bandet.
Under den första tiden hemma kände sig Niina som ”världens ensammaste mamma”.
– Jag ville vara som alla andra mammor, men vi kunde inte leva normalt. Vi fick inte träffa andra barn på grund av den stora infektionsrisken.
I dag har Johannes hunnit bli 19 månader och väger nästan nio kilo. Han är en pigg och glad liten kille, och det enda men han fått av sin alltför tidiga ankomst är en lungsjukdom som förmodligen kommer att växa bort.

"Det första skriker är skönt"

Maria och Jon har två döttrar. Båda hade bråttom ut i världen. Wilma föddes i vecka 32, Lova i vecka 29.
När Wilma, nu 2 år, föddes hann Maria knappt förstå vad som höll på att hända.
– Jag hade en liten blödning och var på sjukhuset för den, men trodde ändå att jag skulle gå över tiden. När förlossningen startade var jag helt oförberedd, säger Maria.
Personalen försökte få förlossningen att stanna upp och Wilma höll sig kvar i 36 timmar till innan hon föddes.
– Personalen var så bra, jag tänkte aldrig att det skulle kunna bli några större problem, säger Maria.
– Alla sa att hon skulle vara så liten, så jag såg en bebis av en barbiedockas storlek framför mig. När hon väl föddes vägde hon 1 955 gram och jag tyckte att hon var gigantisk.
Wilma visade sig var en person med stark vilja, hon skrek mycket, och det kändes bra, tyckte både Maria och Jon.
– Det första skriket är skönt när man har barn som föds tidigt. Då hör man ändå att barnet mår bra. Därför var det extra skönt när Wilmas lillasyster Lova, som föddes redan i vecka 29, lät lite grann och började gråta efter födseln, säger Jon.

Tidig med amningen
Lova är i dag en och en halv månad, även om hon egentligen bara är i vecka 34. Hon bor fortfarande kvar på Karlstads centralsjukhus. Där bor hela familjen på patienthotellet. Jon och Maria turas om att sitta hos lilla Lova, som även hon visat sig vara en tjej med stark vilja.
–  Hela hon är stark och tidig med det mesta. I dag har hon faktiskt ammats en hel måltid för första gången, berättar Jon.
Amningen har fungerat tidigt både med Wilma och Lova, de har bara fått lite mat via sonden.
Varför Jons och Marias båda döttrar föddes för tidigt har de inte fått någon förklaring till. Maria tror att hon helt enkelt är en person som föder tidigt.
– Jag är också född för tidigt, men det berodde nog på att jag är tvilling, säger Jon.
Wilma fick hemsjukvård den första tiden hemma. Det innebar att övergången mellan sjukhusvistelsen och hemmet inte blev så abrupt.
– Innan vi åkte hem från sjukhuset fick vi dessutom ha Wilma hos oss en natt på patienthotellet. Det var skönt, annars hade vi väl oroat ihjäl oss, säger Maria.
Även om Maria och Jon sköter Lova nästan helt och hållet på sjukhuset, skiljs de fortfarande från Lova varje kväll.
– Det känns lite kluvet. Samtidigt som vi naturligtvis längtar efter att få sova med henne är jag säker på att det kommer att kännas skrämmande att få ha henne hos oss över natten, säger Jon.
När Wilma kom hem från sjukhuset fick Jon och Maria svara på många frågor om hennes storlek, och i dag, två år senare, är hon fortfarande en liten och nätt tjej.
– I början var vi försiktiga och lät henne inte träffa så många andra. Men senare började vi ta henne till öppna förskolan, som hon älskade, berättar Maria.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 8/2006