Anna Wahlgren svarar på kritiken

Barnläkarnas kritik mot Anna Wahlgrens sovmetoder (se Vi Föräldrar nummer 13/2006 och här på hemsidan) har väckt starka reaktioner. Här är Anna Wahlgrens eget svar, i form av ett öppet brev som tidigare har publicerats i diskussionsforumet på hennes egen hemsida:

"Det händer inte ofta - nästan aldrig numera - att jag går in på Allt för föräldrar, Familjeliv eller andra föräldraforum för att se vad som där sig tilldrager. Det fanns en tid när jag inbillade mig att jag kunde hjälpa dem som hade svåra sömnproblem i familjen, åtminstone dem som verkligen bad om råd, vilket det är oändligt många som gör. Till min oförställda häpnad upptäckte jag för ganska länge sedan att viktigare än att se till de små barnens sömnbekymmer och möjligen lösa dem, är att angripa min person och därmed Sova hela natten-kuren.

Och det kan man förstås göra. Men var det inte med sömnen vi hade problem? Var det verkligen med Anna Wahlgren?

Nu har herrar barnläkare med professor Lagercrantz i spetsen lagt ny eld på brasan som fördömer SHN (se senaste numret av Vi Föräldrar) och det brinner präktigt på nämnda föräldrasajter. Häpen är jag inte längre; jag kan bara luttrat konstatera att missförstånden kring Sova hela natten-kuren nu verkligen håller på att cementeras. Med benäget bistånd av en expertis, som på det mest häpnadsväckande ovetenskapliga vis åberopar vetenskapen!

Och jag har sett att många av er forumister, som huserar här, rakryggat envisas med att tala för Sova hela natten-kuren trots evinnerligt spott och spe. Flera av er har därmed indirekt kunnat hjälpa små barn och deras föräldrar att äntligen få sova så gott på natten, och ni tycker att en enda liten unge som får den hjälpen väger upp allt – på ren svenska – skit på vägen. Tack för ert mod och er envist goda vilja!

Jag vill i all enkelhet påminna om en del grundläggande saker som möjligen kan landa i sunda förnuftet, det med vilket varenda människa, även professorer och barnläkare, utrustats här i världen.

Sova hela natten-kuren är framtagen och förfinat utarbetad under loppet av trettio år, som just en kur. En kur sätter man in för att kurera någonting, i det här fallet svåra sömnproblem. Har man inga sömnproblem i familjen finns ingen anledning att tillämpa SHN, lika lite som det finns anledning att äta sömntabletter eller vidta några andra åtgärder för att lösa ett problem som inte finns.

Sova hela natten-kuren är ingen metod, som SKA användas – "så här ska alla göra!" Den är utarbetad för dem som verkligen desperat behöver hjälp och som ber om det. Många ber den vedertagna expertisen om hjälp och får sig då skrikmetoden (femminutersmetoden) rekommenderad, alternativt medicinering med neuroleptika eller antihistaminer. Jag har utarbetat ett tredje alternativ. Enligt mig och tiotusentals erfarna "kurare" är det ett skonsammare och mera välfungerande alternativ att hjälpa små barn än expertisens gängse. Sedan är det upp till var och en att bedöma hur man vill ha det. Från mig utgår inga order.

En enkel liknelse: Man bor i ett skjul och det regnar in och livet är ohållbart. Barnen lider, tillvaron är hemsk. Man står inte ut. Man vill inget hellre än bo i ett riktigt hus, ett där man kan känna sig trygg, varm och lugn. Då söker man måhända en byggmästare. Man vet precis vad man vill ha: ett varmt och gott hus, ett där det inte regnar in och där alla kan må bra, och man har sina drömmar, specifika drömmar om det goda familjeliv man vill uppnå. Då visar jag en ritning. "Vill man ha ett SÅDANT hus, då vet jag hur man bygger det!" Jag säger inte att alla måste bo i precis sådana hus. Jag säger inte att jag är den enda som vet hur man bygger hus. Jag säger inte att alla måste bo i likadana hus. "Men vill ni bo i ett sådant hus som ni drömmer om, därför att skjulet blivit er outhärdligt, då kan ni göra på det här viset."

Jag har aldrig SHN-kurat mina egna barn. Det har aldrig behövts, eftersom jag från början tillämpat någonting som jag kallar Standardmodellen och som är en lika enkel som välfungerande riktlinje för spädbarnsvård: det lilla nyfödda barnet får ett överflöd av mat och tillräckligt med vakentid under dagen. Det magiska, alldeles spontana resultatet av detta är goda nätter. Mitt nyaste lilla barnbarn sov vid 2 veckor och 2 dagars ålder 6 timmars sammanhängande natt och fortsatte med det, för att sedan av sig själv gradvis utöka. Jag upprepar: SHN är en kur för barn med sömnproblem. För familjer med sömnbrist. För människor som lider.

Att hjälpa små barn i ro, därför att de stundom behöver hjälp att komma i ro, är ingenting jag har hittat på, om man säger. Det finns lika många "metoder" att lugna spädbarn som det finns stjärnor på himlen. Vaggor av alla de slag har tillverkats och använts i alla tider. Sjalar kring bjälkar i taket, selar mot vårdarens kropp, hängmattor i minimodell – variationerna är oändliga, men alla bottnar i den instinktiva vetskapen att små barn lugnas av säker, monoton rörelse. Så jag har "vagnat" mina barn över nattmålet, om och när det behövts. Vaggat och vyssjat har folk gjort lika länge som det funnits spädbarn. Det är ingenting konstigt i det, och det har räckt för mig och mina nio barn. Det konstiga uppstår när de små barnen ska läras att allt möjligt händer på natten: det ska ätas, underhållas, bäras, aktiveras. Då uppstår lätt någonting som kallas sömndeprivation. Och denna sömndeprivation är ett mycket stort folkhälsoproblem i dag i västvärlden. Människor sover för lite och för dåligt och för stört. Det gäller inte bara vuxna. Det gäller barn också.

Så är det inte allas vår uppgift, vi som vill och tycker oss kunna råda bot på detta stora sömn- och stressbekymmer, att försöka hjälpa de små barnen och deras föräldrar till ett bättre liv, ett utsövt liv, ett liv där min devis, som väl är eller borde vara allas gemensamma, kan följas: små barn ska njutas – och njuta själva? Vet vi inte alla, vi som vill och tycker oss kunna råda bot, vilken fara för såväl fysisk som psykisk hälsa det innebär att inte få sova tillräckligt? Är vi inte alla fundamentalt medvetna om att sömndeprivation är ett sedan urminnes tider beprövat tortyrmedel, när det gäller att driva folk till vansinne och få dem att medge vad som helst, bara de får sova? Inser vi inte alla att en utmattad, utbränd, sömnbristvansinnig förälder utgör en fara både för sig själv och sitt eller sina barn och lätt kan hemfalla åt barnmisshandel, verbal såväl som fysisk? Vem orkar vara tålmodig och konstruktiv och positiv och medkännande som själv går på knäna av sömnbrist? Vem orkar ombesörja en kvittrande lycklig barndom som bara själv vill bli av med alltsammans, slippa leva, slippa finnas till därför att varje minut ter sig outhärdlig när man inte får, och inte kan, sova? Vem? Skulle vi inte samarbeta då, när människor som hart när förlorar förståndet av sömnbrist, står inför skilsmässa, visar ifrån sig de små barnen och känner svart förtvivlan inför dem, en förtvivlan där såväl ständiga avvisanden som uttalad misshandel ligger nära, kommer till oss och ber om hjälp? Hjälp för livet?

Efter fyrtio års nära samliv med, och faktiskt forskning kring små barn – med verkligheten, inte skrivbordet, som utgångsläge - vet jag hur spädbarn fungerar. De skiljer sig inte särskilt mycket, eller alls, från oss vuxna. De har samma allmänmänskliga behov. De är betjänta av ett enkelt liv i lugn och ro. Deras utveckling står inskriven i dem alla som en lag. De behöver bara de goda, enkla förutsättningarna – mat, sömn, kläder på kroppen, tak över huvudet, skydd undan vilda djur – för att utvecklas gott, behagligt och optimalt. Det är ingenting konstigt med det. Det är ganska underbart, i all sin mirakulösa enkelhet. Men ifrågasätter man detta enkla, förmenar man dem mat och näring och / eller tillräcklig sömn, klär man av dem nakna och skickar ut dem i vargavintern utan skydd – ja, då kan man emotse problem. Och de problemen löser man inte genom att söka fel hos barnet.

Nu pågår en häxjakt mot mig och SHN, här hemma och i Norge, där SHN-boken publicerats på ett djärvt förlag som får hur mycket skit som helst, och jag blir förtalad på gränsen – eller över gränsen – till det anständiga, om man säger. Jag är offentligen utnämnd till barnamörderska i Norge; jag kommer att personligen ha ihjäl hundra norska spädbarn under loppet av nästa år. Här hemma har man inte vågat gå fullt så långt; här är jag bara uppviglaren till shaken baby-syndrome, ökad risk för PSD och i största allmänhet barnmisshandel.

Är det verkligen någon som tror på det? Gör professorerna och barnläkarna det själva? Uppriktigt? I nattens mörker?

Vad är det för brott jag har begått? Vad säger vetenskapen om "Controlled Crying Method"? Hur bra är det för små barn att skrika sig till sömns? Vad säger vetenskapen om Theralen till halsvårsgamla spädbarn, Theralen som vetenskapen själv skarpt varnar för vad det gäller barn under två år? Vem hudflår Eckerbergh? Vem varnar för Theralen, som jag försökt göra i över tjugo år?

Jag trampar på ömma prestigetår här, och jag är verkligen uppriktigt trött på att fundera över varför. Jag har bättre saker att ta mig för, som till exempel att hjälpa föräldrar och barn som mår illa, fysiskt och psykiskt illa, av sömnbrist. Och jag ger inte mycket för expertisens hjälp i den frågan, men det är min sak. Det behöver verkligen inte vara alla andras sak. Vill folk låta sina barn skrika sig till sömns, så be my guest. Vill människor medicinera sina barn med neuroleptika, som påverkar det ofärdiga nervsystemet, så varsågod, det kan jag inte förhindra, även om jag lider med de små barnen. Jag anser det inte försvarbart att droga spädbarn, och det anser kanske inte expertisen heller, med handen på hjärtat – eller hur ska jag annars tolka det faktum att jag ännu, efter mer än tjugo år, inte fått svar på "J'accuse", som jag skickat till Gud vet hur många barnläkare som skriver ut neuroleptika till spädbarn och försökt uppmärksamma samtliga såkallade samhällsgranskande media på, förgäves?

Jag lägger små barn på mage därför att små barn trivs med och är skapta för att sova groda, vilket alla vet som någonsin haft med späda barn att göra i verkligheten. Men Sova hela natten-kuren går bevisligen alldeles utmärkt att genomföra med barnet på rygg också, för principen är densamma: att hjälpa barnet komma i ro. Jag jublar av glädje över andningslarmet, som numera är tillgängligt för vanligt folk och inte bara för sjukhusen. Vilken trygghet! Vilket lugn i att kunna titta på den där lilla gröna lampan som blinkar hela tiden och rapporterar att spädbarnet andas! Tack, Gud och tillverkarna. Jag slipper springa och peta på barnet natten igenom och dagen igen, dygnet igenom, eftersom jag i likhet med alla nyblivna föräldrar vet att små barns andning är opålitlig och oregelbunden. Andningsautomatiken finns inte fullkomlig i livets början för den som aldrig har andats förr. Därför ska man ha andningslarm oavsett sovställning, och jag tackar alla goda makter för den möjligheten. Man hinner bli varnad i tid, om och när andningen fallerar, vilket den gör flera gånger om dygnet på så lång tid som 40 sekunder för ett nyfött barn, som aldrig konfronterats med luft förut och aldrig tagit sina lungor i bruk på det sätt de är avsedda för. Är det konstigt? Inte särskilt. Det går stapplande att lära sig cykla också, för den som aldrig suttit på en cykel förr.

Inte ett enda fall av plötslig spädbarnsdöd finns dokumenterat där barnet sovit på mage med larm. Däremot finns 20-30 fall av PSD dokumenterade årligen i Sverige där barnen sovit på rygg eller sida utan larm. Så vad är alltså statistiskt farligast?

Borde vi inte alla glädja oss åt att det finns en så underbar uppfinning som en dygnet runt-avläsare på barnets andning? Nej, det borde vi verkligen inte, säger expertisen, som hysteriskt envetet avråder från andningslarm. Och det är här, kära experter, professorer och barnläkare, som ni går en smula för långt för att vara trovärdiga. Det simplaste sunda förnuft säger att det naturligtvis är förträffligt om en liten apparat kan hålla koll på barnets andning, när man nu inte av naturliga skäl kan göra det själv dygnets alla timmar varannan, var tredje minut (och på tre minuter kan det vara för sent). Sunda förnuftet sätter också upp brandlarm i huset, på Brandkårens enträgna uppmaning, men tror därmed inte att brandlarmet garanterar att brand inte kan uppstå. Sunda förnuftet känner sig bara enkelt betryggat därför att folk som bor i huset har en chans att upptäcka och släcka elden innan huset brinner ner.

Ni säger nu, kära professorer och andra, att andningslarmet inte bara är onödigt utan direkt fel, och jag undrar (förgäves) varför. Ni skickar samtidigt hem ett andningslarm till ett nytt barn, vars föräldrar förlorat sitt förra i PSD (mitt hus måste alltså brinna ner först, innan jag får lov att installera brandlarm). Ni använder andningslarm på sjukhusen hela tiden men förnekar det – "Nej nej, det slutade vi med 1980" (enligt den norske herr Lagercrantz). Ni vill inbilla mig och alla andra att sjukhusen inte har något tillförlitligt instrument för att avläsa barnens andning, eftersom "90 procent av alla larm är falsklarm". Ska jag tro på det, menar ni? Ni kan hålla koll på lungblåsorna, som måste vara färdigutvecklade – vilket sker först i sjunde fostermånaden – för att barnet ska kunna andas för egen maskin, men inte avläsa de nyfödda barnens andningsverksamhet? Ni har inte instrument för det? För att alla andningslarm bara falsklarmar? Bullshit, om ni ursäktar. Utan andningslarm skulle ni stå er slätt på sjukhusen, särskilt neonatalavdelningarna.

Andningslarm är missvisande, fel och farligt, förklarar envist professor Lagercrantz m fl. Barn gör nämligen andningsrörelser efter det att de dött. Ursäkta – hur vetenskapligt underbyggt är detta tämligen horribla påstående? Stod någon och såg på medan barnet dog? Och konstaterade sedan att det döda barnet fortsatte andas? Varvid andningslarmet, som man skrotade 1980, höll tyst? Kan man få lite vetenskapligt belägg för denna minst sagt vårdslösa utsaga? Upp till bevis!

På samma högst ovetenskapliga sätt påstår de lärde att ofödda barn andas redan i magen, varför min enkla teori om att anledningen till PSD helt fruktansvärt banalt är att 0,3 promille av spädbarnen "glömmer" att dra efter andan igen under djup sömn, därför att andningsautomatiken ännu inte är fullt utvecklad (och barn så stora som 1,5 år har dött i PSD), skulle vara skrotfärdig. Men hallå – krävs inte luft för andning? Krävs inte åtminstone fullutvecklade lungblåsor? Hur långt begär ni att sunda förnuftet ska vika sig? Att svälja fostervatten och röra på lilla kroppen inne i livmodern, är det detsamma som att andas?

Vad är det som är så farligt med mig och Sova hela natten-kuren att ni måste hemfalla åt sådana förnuftsvidriga dumheter? Jag, Anna Wahlgren, ert röda skynke, är en fritänkande niobarnsmorsa som bedriver en i praktisk erfarenhet förankrad ideell föräldrarådgivning sedan decennier. Jag vet vad jag talar om. Gör ni? Jag har lärt mig mer än ni dyra professorer någonsin har kommit i närheten av bakom era skrivbord. Jag har utarbetat en kur för barn och familjer med svåra sömnproblem, och jag har gjort det oegennyttigt, oavlönat och av kärlek, enbart, till de små barnen. Vad är det som är så farligt med det?

Var inte det vår gemensamma ambition? Att hjälpa dem som ber om hjälp? Eller skulle vi bara tala om för dem allt de INTE får göra? Hur långt kommer ni själva med order och restriktioner? Hur långt kommer era barn, om ni nu har några? Vad nytta har skräckpropaganda någonsin gjort för hjälpsökande?

Jag inkommer med en inbjudan. En liten tävling, om man så vill. Till mitt vackra Gastsjön utmanar jag professor Lagercrantz och två experter till att tillbringa fyra dygn tillsammans med mig och fyra spädbarn med svåra sömnproblem, som vi ska lösa. Föräldrarna måste vara med, dels för att ta hand om de små barnen på dagarna men också för att vi ska kunna lära upp dem, så att de vet hur de ska göra för att alla ska må så bra som möjligt, dels för att vi själva, hårt nattarbetande som vi är, ska få sova en stund på dagarna. Var och en av oss fyra engagerade hjälpare använder sig av sina övertygade, och övertygande, "metoder" att lugna de små barnen, så att vi kan bryta deras mönster av sömnbrist. Det må vara skrikmetoden, medicinering (med föräldrarnas godkännande, givetvis) eller Sova hela natten-kuren med andningslarm, som i mitt fall; vad än vi väljer och kan skulle vi alla sträva efter att få till barnens nattro, stegrade aptit och allmänna livsglädje. På fjärde dygnet skulle vi och föräldrarna utvärdera det första resultatet, som skulle följas upp efter till att börja med en vecka, sedan en månad, sedan ett år. Det skulle rentav kunna ge underlag för en vetenskaplig undersökning, eller hur? Annars kan vi utvidga verksamheten till att gälla etthundra, ettusen, tvåtusen barn!

Vem tar upp den kastade handsken?

Välkomna, ni alla goda SHN-belackare. Välkomna till verkligheten."

Anna Wahlgren

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler