Vi föds med en drivkraft att utvecklas

Vi föds med en drivkraft att gå

Vi föds med en drivkraft att utvecklas

Drivkraften att krypa och gå föds vi med. Men avancerade rörelser, som att spela piano eller fotboll måste läras in.

Text: Maria Zamore

Rörelsemönstren för ett barns grundläggande motorik – sådant som att rulla runt, gripa, sitta och gå – är till stor del medfödda.

Ett exempel är de gångrörelser som nyfödda barn kan göra: om man håller ett nyfött barn upprätt, med fotsulorna mot ett bord eller något annat plant underlag, kan barnet göra gångrörelser med ben och fötter.

Barn föds med en hel repertoar av sådana komplexa, genetiskt styrda rörelsemönster, berättar Hans Forssberg, professor i neuro­vetenskap vid Karolinska institutet i Solna.

Många av dem kan man via ultraljud se redan tidigt i fosterlivet. En del, som andnings-, sug- och sväljrörelser, är nödvändiga för barnets överlevnad och träder i funktion direkt efter födelsen. Andra, som till exempel gångrörelserna, utvecklas när barnet har tillräcklig styrka, balans och övrig mognad att använda dem.

Detta innebär inte att barnet med automatik plötsligt en dag kan gå. Gångmotoriken är visserligen medfödd, men förmågan att gå – att hålla balansen och bära kroppens tyngd samtidigt som man utför gångrörelserna – är ett resultat av att barnet fått möjlighet att använda sin kropp, att det har fått utforska, upptäcka och försöka bemästra olika fysiska färdigheter, om och om igen.

Tränar, tränar, tränar
Ett barn som försöker lära sig att bemästra en ny fysisk färdighet har en imponerande drivkraft, säger Claes von Hofsten, spädbarnsforskare och professor i psykologi vid Uppsala universitet:

– Spädbarn som utvecklas normalt ställs inför en massa till synes omöjliga uppgifter, som till exempel att gripa. Långt innan barnet behärskar sin förmåga att gripa ett objekt tillbringar det timme ut och timme in med att försöka nå fram till objektet, trots att försöken åtminstone till att börja med hela tiden misslyckas. Till råga på allt verkar barnet har roligt under sina försök!

Samma sak är det för det barn som håller på att lära sig gå.

– Oftast skulle det ju vara både enklare och snabbare att ta sig fram på det sätt som barnet är vant att göra – kanske genom att krypa, stjärthasa eller åla. Ändå reser sig barnet upp och försöker gå, trots att det kommer att misslyckas och ramla många, många gånger.

Belöningen verkar komma inifrån snarare än utifrån, konstaterar Claes von Hofsten.

– Barnet finner helt enkelt nöje i att utforska sina handlingsmöjligheter och upptäcka nya sätt att röra sig på. Att upptäcka sin egen rörelseförmåga är en rolig lek för barnet – men varför det är roligt är ett mysterium.

”Piano utvecklar hjärnan”
Alla rörelser är inte nedärvda. Mer komplexa rörelser, som till exempel att spela fotboll, ägna sig åt akrobatik eller pianospelande, är sådant som vi lär eller tränar in. Och när det gäller den typen av aktiviteter spelar träning roll, säger Fredrik Ullén, hjärnforskare vid Karolinska institutet.

Fredrik Ullén och hans forskarkolleger har jämfört konsertpianisters hjärnor med hjärnor hos människor som inte är musiker. Resultaten tyder på att bildningen av myelin – den fettrika beståndsdelen i hjärnans vita substans som gör att nervimpulser kan överföras snabbare – får en extra stimulering av intensiv träning.

– Men det betyder inte att gener saknar betydelse – för det är ju inte vem som helst som tränar så mycket som professionella pianospelare har gjort som barn. Även begåvningsfaktorer har en mycket stor genetisk komponent, säger han.

När det gäller aktiviteter som kräver specialiserad motorik; sådant som att musicera, spela fotboll eller träna akrobatik, är det inte fel att låta barn börja träna tidigt, anser Fredrik Ullén. Det kan till exempel handla om att låta det barn som självt är mycket intresserat få börja spela piano eller fotboll redan vid fyra eller fem års ålder.

– Man ska naturligtvis inte tvinga barnet, men det finns barn som drivs av en passion och en talang. I de fallen är det inte föräldern som pressar barnet, då är det i stället jättebra om barnet får börja tidigt.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 2/2006

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler