Utebliven bebislycka

"Jag grät hela tiden"

Alla andra nyblivna mammor strålade. Men Hillevi, 30, grät sig igenom de första månaderna efter Arthurs födelse.
- Jag kände mig inte tacksam över att jag hade fått ett barn. Det var hemskt, säger Hillevi.

För Hillevi tog det tid innan bebislyckan kom

Graviditeten gick lätt. Hillevi läste allt hon kom över, visste allt om fostrets utveckling vecka för vecka och lärde sig att profylaxandas.
– Jag var så fokuserad på själva graviditeten. Det var förlossningen man skulle peppa för – sedan var allting klart. Jag tänkte aldrig på vad som skulle komma sedan, och ingen pratade om det.
När Arthur kom var hon jättelycklig. Känslorna var starka – äntligen var det efterlängtade barnet här!
Sonen föddes med torticollis (sned hals), han hade legat fast i Hillevis bäcken för länge på samma sida. Det medförde också att ena örat var ”ihopknycklat”.

En läkare kom in till Hillevi och maken Harald på BB och sa korthugget: ”Han kommer att behöva gå hos sjukgymnast. Och örat måste ni tejpa för att det ska kunna bli normalt igen”.
– När vi åkte hem förstod jag ingenting. Jag grät och hade skuldkänslor över att jag hade fött ett missbildat barn. På något sätt tyckte jag att det var mitt fel eftersom det var min kropp som hade fått honom att ligga i fel ställning. Jag hade säkert gjort något fel.
Arthur hade också ett enormt sugbehov.
– Han släppte aldrig mitt bröst. Han brukade ligga i tre timmar och snutta och jag trodde att det var normalt.

VILLE VARA PERFEKT
Hillevi offrade nästan all nattsömn för att amma, timmar i sträck. Dagarna blev ett töcken av dåligt samvete, tårar och skam.
– Jag visste att jag älskade honom men jag kände det inte längre på det där starka viset. Jag bara grät hela tiden.
Skuldkänslorna fick Hillevi att vilja vara den perfekta mamman i allt annat.
– Jag tror att jag försökte kompensera skammen på det sättet.
Arthur skulle aldrig behöva vara hungrig, utan fick ligga vid bröstet hur mycket han ville. Han fick inte frysa, inte ligga på mage och inte träffa för många andra människor på grund av risken för RS-viruset.
– Jag blev paranoid till slut. Vi gick knappt ut, det fanns ju faror överallt, konstaterar hon.
– Jag minns att jag hoppades att jag skulle hamna i koma, så att jag skulle få en paus från allting utan att det skulle vara mitt fel. För då var det ju inte jag som var en dålig mamma och lämnade mitt barn.

NEGATIVA TANKAR
Tillvaron blev en ond cirkel. Arthur fick kolik som varade i flera månader. Och plötsligt en dag tog mjölken i Hillevis ena bröst slut.
Arthur fortsatte att gå upp jättebra i vikt men Hillevi hade svårt att ta till sig att han faktiskt mådde bra, trots den sinande mjölken.
– Jag trodde till och med att bvc-sköterskan förskönade allting, att han i själva verket inte mådde så bra som de sa.

Hillevi skakar på huvudet. Idag har hon svårt att förstå hur det kunde bli så fel. Att de negativa tankarna fick ta över henne så totalt.
Arthur är nu snart 2 år och leker glatt i lägenheten i Örebro. Hans nacke och öra är återställda, familjen fick bra hjälp av en sjukgymnast och det hela blev inte alls så dramatiskt som Hillevi hade målat upp i sitt inre.

Lillasyster Agnes är 4 månader och lugnet själv.
– När vi upptäckte att jag var gravid igen sa vi till varandra att ”nu är vi beredda på det värsta”, men det har gått jättebra. Amningen strular nu också men det är inte alls en så stor grej för mig nu. Jag har en mycket mer realistisk syn på att vara mamma den här gången.
Men det tog tid för Hillevi att sätta ord på hur dåligt hon faktiskt mådde.
– Jag såg det inte när jag var mitt inne i det. Och jag pratade inte med någon, inte ens med min man.

Trots att vi hade varit tillsammans i sex och ett halvt år och kände varandra utan och innan. Men jag skämdes inför honom också.
– Istället blev jag frågande till allting. ”Älskar jag verkligen min man?”, kunde jag tänka. Jag kände mig så otroligt ensam. Men jag sa ingenting.
Hillevi kände mycket press, framför allt från bilden av det perfekta.
– Man skulle vara snygg, sexig, kåt, glad och pigg. Men istället satt man där och hade gått upp 20 kilo och var hungrig jämt…

SLUTADE AMMA
I mammagruppen pratade de andra mammorna om den euforiska kärleken till sina barn, och om det fantastiska med att amma.
– Alla tyckte att det var ”heeelt underbart” medan jag kände mig som en fånge.
– Jag kände mig så misslyckad över amningen, misslyckad för att jag grät, misslyckad för att jag inte orkade sköta hemmet. Jag var så misslyckad att jag inte kunde vara lycklig – just när man skulle vara som lyckligast.
En vändpunkt blev när Arthur slutade amma när han var runt 7 månader. Hillevi fick sova hela nätter igen.
– Det gjorde att förståndet började komma tillbaka, säger hon och ler litegrann.
Idag är kärleken till båda barnen stark och självklar, och Hillevi känner att hon har bearbetat den tuffa tiden.
– Men visst borde jag ha haft någon att prata med då, en riktig samtalsterapeut. Någon att ventilera med, som kunde säga åt mig att stanna upp och börja om från början. $$$
– Nu vet jag att man inte är en dålig kvinna för att det inte fungerar med amningen, eller för att man inte knyter an till sitt barn på en gång, eller om man tycker att det är för jävligt att gå upp på nätterna. Det är helt normala tankar.

Publicerad i Vi Föräldrar nr 3 2009.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler