Trillingar

Maria och Isaac fick något så ovanligt som spontana trillingar. Visst är de trötta ibland, men säger att ­”Barnen rår ju inte för att de är tre…”. Och för varje dag växer kärleken.


Text: Anna Gardberg


Att två blir tre innebär för de flesta föräldrar ett känslomässigt och praktiskt kaos. Ena stunden glädje, nästa oro över det stora ansvaret. Ena stunden lugn och harmoni, nästa tröstlös gråt och hemmet upp och ner.
Hur ska det då vara för de föräldrar som får fler barn än ett? Hur räcker föräldrarnas famnar, tid, kärlek och ömhet till för den som får trillingar?

Förväntansfulla
Isaac och Maria var glada och förväntansfulla inför att få se bebisen därinne i magen vid en ultraljudskontroll i vecka 14.
– På vägen dit frågade Maria mig vad som skulle göra mig orolig eller chockad, berättar Isaac. Jag sa på skämt: ”Om det är fler än två därinne”, varpå vi båda skrattade åt tanken.
Att Marias mage var relativt stor tog de inte som ett tecken på att det kunde vara fler än ett barn.
– Jag tänkte bara att barnmorskan förmodligen hade räknat fel och att jag var längre fram i graviditeten än enligt hennes beräkningar, säger Maria.

Årets bästa skvaller
När barnmorskan gjorde ultraljudet kunde Isaac se att hon tittade mycket koncentrerat på skärmen. ”Är det något fel?”, tänkte de.
Efter en lång paus sa barnmorskan
– Det är tre bebisar!
När de hämtat sig från chocken, lyckan, skratt och gråt, började de ringa runt och berätta.
– Nyheten färdades snabbt, det var ju årets bästa skvaller, säger Isaac.
De gick hem och läste på allt de kunde komma över om trillingar. Kvinna över fyrtio, afroamerikan, gravid förut – då var man i riskgruppen för att få spontana trillingar. Inget stämde på Maria.

Närhet
När Vi Föräldrar hälsar på sover Emil, Luca och Miles intill varandra som små kattungar i spjälsängen, i barnkammaren.
– De vill sova riktigt nära varandra. Ett tag provade vi att låta dem sova en och en men det gick bara inte. Deras händer och fötter kan hamna lite hur som helst utan att det gör något, och om en vaknar och skriker vaknar inte de andra, säger Isaac.
Barnens kläder är ordnade i prydliga lådor och mjukdjur och leksaker finns det tre uppsättningar av. Pojkarna är 41 veckor gamla nu, och har varit ute i stora världen sedan graviditetsvecka  32.
På kyl- och frysdörrarna finns anteckningar om sönernas matintag och viktuppgång.
– Målet har varit att de ska gå upp 125 gram per vecka och det har de klarat, säger Isaac.
Efter evigt pumpande och timmar av amning, och sedan en svår mjölkstockning med feber och sjukhusvistelse, gav de upp amningen.

Högriskgraviditet
Isaac berättar om de tankar han har haft sedan beskedet på mödravården.
– Jag har sett det som min huvuduppgift  att underlätta för Maria så att hon inte känner sig stressad, för att undvika en negativ spiral som skulle påverka barnen.
Maria skulle till att börja med genomgå en högriskgraviditet. Visserligen gick hon inte upp mer än elva kilo, mot vanliga 25 kilo om man väntar trillingar, men hon hade ont i inre organ på grund av påfrestningen.
Mot slutet drabbades Maria av symtom på havandeskapsförgiftning och fick läggas in på sjukhus en tid.
I graviditetsvecka 32 gick vattnet en tidig morgon. Klockan tolv föddes killarna med kejsarsnitt. Barnen mådde fint men Maria förlorade en stor mängd blod. Isaac, som var orolig för Maria, hade samtidigt tre för tidigt födda barn att ta hand om. Kuvöser, undersökningar och provtagningar.
Efter 42 dagar fick hela familjen komma hem. Nu kommer de vara hemma med barnen båda två den närmaste framtiden.
– Det är inte helt lätt ekonomiskt, men vi tar några månader i taget, säger Isaac.

Vagnen urvuxen
Blöjorna och maten tar slut i en rasande fart, och de är snart inne på vagn nummer två, den första har killarna nästan vuxit ur.
Tre babyskydd i bilen krävs också, inte minst för att ta sig till sjukhuset för trillingarnas regelbunda kontroller.
Nätterna delar de in i tretimmarsskift. En får sova, en tar barnen.
– Ibland är det svårt att sova på beställning. Man känner att man borde men kan inte, trots att man är dödstrött, säger Isaac.

Hjälp av en ”nanny”
Mellan åtta på morgonen och två på eftermiddagen har de hjälp av en ”nanny”. Två vänner till dem turas om att komma.
– Vi valde mellan vänner och personer från hemtjänsten, och vi tyckte att det kändes bra med några vi kände, säger Isaac.
– Jag är inte en person som har lätt att acceptera hjälp, säger Maria. Med facit i hand inser jag att vi inte hade klarat oss utan. Men visst kan det kännas speciellt att vara ”chefer” till sina vänner.
Hjälpen har de fått ha kostnadsfritt hittills. De hoppas nu att kommunen beviljar dem förlängning.
– Jag vet inte vad vi skulle göra utan hjälp – bara tvätten tar massor med tid, säger Isaac.

Svårt få information
Isaac och Maria beskriver hur glada de är över det fina bemötandet på specialistmödravård och neonatalavdelning.
– Vi har bara hunnit komma innanför dörren så har personalen kommit springande och nästan tävlat om vem som ska få ta hand om oss, säger Maria.
Däremot har det varit en krokig väg att få nödvändig och korrekt information hos olika myndigheter. 
– Hos försäkringskassan blev de helt ställda och vi blev bara kopplade vidare, som om de försökte hitta någon slags trillingexpert, säger Isaac. Och alla förtryckta formulär har kolumner för max två barn. Jag tror inte att myndigheterna tänkt sig att någon ska få trillingar.

Får trygghet av varandra
Maria och Isaac har inga problem med att skilja sina söner åt, fast de är ganska lika till utseendet. 
– Miles är störst, Emil mellanstor, och Luca minst, med ett smultronmärke på bakhuvudet.
Att de är olika till sättet, märks redan.
– Om alla vore som Miles vore det enkelt, han bara sover och äter, säger Maria. Emil är vaken av sig och tittar mycket. Luca har upptäckt att han får som han vill – bli upplyft och få mat – om han skriker.
– Det är fint att se hur de trivs i närheten av varandra, säger Maria. Värmen, rörelserna och ljuden från varandra ger trygghet.
En trygghet som kommer att kunna följa dem genom livet.
Maria och Isaac funderar inte så mycket över vilka nya utmaningar som väntar i och med att Miles, Emil och Luca blir större: börjar krypa, gå, cykla, har tre mopeder på uppfarten…
– Det som är viktigt är att vi är måna om att se och behandla dem som individer, inte som ”trillingarna”, säger Maria.

Kärleken växer
Vi pratar om den stora kärleken man kan känna för sitt barn, hur är det att få tre bebisar på en gång?
– Den omedelbara kärleken och beskyddarinstinkten har funnits där från dag ett, säger Isaac. Och kärleken för var och en av dem växer för varje dag. Visst kan man bli trött och uppgiven ibland, men det är inte deras fel att de är tre, brukar vi säga. 
– I små ögonblick och stunder kan det kännas som om jag svämmar över av kärlek, säger Maria.
Isaac och Maria har vant sig vid att väcka uppmärksamhet där de kommer med vagnen.  Det brukar bli en timmes promenad varje dag.
– Folk viskar och pekar, berättar Isaac, andra kommer fram och vill titta ner i vagnen. Det kan vara lite tröttande ibland. Men om någon passerar oss utan att titta och reagera kan jag samtidigt känna mig stött, fortsätter Isaac och spricker upp i ett stort leende.
– Jag vill visa och säga till hela världen att ”hallå, kolla här vilka underverk!”

Marias och Isaacs tips till dig som väntar fler barn

• Boken Twins and multiple births av Dr Carol Cooper (Vermilion).
• En mjuk lekmatta som barnen tryggt kan ligga tillsammans på.
• Babyskydd som är enkla att hantera, ”klick-i-modellen är bäst”.
• Var inte petig med vardagsbestyren och hur det ser ut hemma. ”Du kan glömma att tvätta gardinerna två gånger per år…”, hälsar Maria.
• Bärbar telefon.
• Sajter att känna igen sig på: orstadius.com/trillingforeningen (inte aktiv men med intressant material), babyboom.nu, viforaldrar.se

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler