Så gick det till när Elian föddes

Här är Annas och Martins berättelse om hur det gick till när Elian föddes.

Text: Maria Zamore

Martin:
Anna ringde mig på jobbet, hon sa att hon inte visste om vattnet hade gått, men att hon trodde det – ”för jag kan ju inte ha kissat på mig…” Jag ringde in en vikarie, sedan kom Anna och vi gick ut och gick.
Anna: Jag hade inte ont, och på förlossningen hade de sagt att vi skulle ut och gå. Så det gjorde vi.  Vi var ute och tittade i affärer.
Martin: På barnkläder, som vanligt. Vi köpte en mössa – vi tänkte att det skulle bli så fint med en tajt, vit mössa på BB…
Dagen förflöt utan värkar – tills på kvällen, när Anna låg och vilade i soffan.
Anna: Helt plötsligt kändes det som om någon slog till mig hårt i underlivet. Jag skrek: ”Nej gud vad äckligt, det känns som om någon boxar mig!” Så ställde jag mig upp och det bara forsade fostervatten längs benen. Då kom smärtan.
Martin: Då blev det panik. Annas son blev rädd för att Anna hade ont. Jag ville helst kasta in Anna i en taxi och åka till BB direkt, men fick hålla mig lugn inför hennes son, jag sa: ”Det är bebisen som ska komma, det kan göra lite ont då”, och så ringde jag efter hans barnvakt och efter en taxi.
Anna: Och jag hade så ont! Vid förra förlossningen hann jag i alla fall andas och prata mellan värkarna, men nu var det som en enda, ihållande värk. Det var chockartat, jag fick panik. Jag minns nästan ingenting, jag vet inte hur jag tog mig ner till taxin.
Martin:  Grannarna stod på balkongen och tittade, och Annas son stod på vår balkong och skrek: ”Jag ska få en lillebror eller lillasyster!”
Martin hämtar journalkopian:
– 21.25 kom vi in. 22.42 – en timme och 17 minuter senare – var Elian ute, läser han.
Vad som hände däremellan har ingen av dem någon riktigt klar bild av.
För Martins del handlar det mycket om en märklig overklighetskänsla, förväntan och förvirring – ”Ska det vara så här?”
För Annas del handlar det om en övermäktig smärta som inte gav utrymme till någon vila:
– Jag bara skrek, djuriskt.
– Utomjordiskt, fyller Martin i. Fast kommer du ihåg att mitt i allt så började du skratta?
Anna: Ja just det, det var när barnmorskan sa: ”Nu är bebisen nere vid spinae” eller något sådant. Jag fattade inte vad hon pratade om, men du, Martin, du som är så påläst och kan allt, du började diskutera med henne: ”Jaja, det är nu den vänder sig och börjar rotera?” Det var så komiskt…
– Men sedan, helt plötsligt, började smärtan trycka på, och jag la mig instinktivt på sidan och började krysta.
Martin: Du bara stönade, och så skrek du det där klassiska: ”Jag skiter på mig!”  Och barnmorskan, hon sa (Martin åter­berättar med Farbror Barbro-röst): ”Nä men nu, Anna, när du säger så här, nu måste jag titta efter. Men nu kommer det ju en bebis här! Nu ser jag ju bebisens huvud!”
– Och då, när jag hörde det, då började jag grina, säger Martin.
Efter sju minuters krystande föddes Elian.
Anna: Och jag grät och sa: ”Åh, han är så fin!” – innan jag ens hade sett honom. Helt borta var jag, jag visste inte ens om det var en kille eller en tjej, men jag sa: ”Åh, så fin han är…”.

Elian föddes tio dagar före beräknat förlossningsdatum. Han var 50 centimeter lång och vägde 3 400 gram.

Så tänkte de före förlossningen – och så blev det

Anna, före förlossningen sa du att du helst ville klara dig med lustgas.
– Ja, så blev det ju – men jag skrek efter ryggbedövning direkt när jag kom in! Fast de lyssnade inte på mig, tyckte jag. De sa att det var för sent, att jag inte skulle hinna.
Martin: Jag visste inte vad jag skulle göra. Du hade sagt till mig innan att: ”Vad jag än säger, om jag säger att jag vill ha en spruta, då säger du NEJ!” – och jag tyckte nog inte att du skulle ha någon heller, allt gick ju så fort…
Martin, du trodde att Anna skulle skälla ut dig under förlossningen. Blev det så?
Anna: Nej, faktiskt inte… Du gjorde allt precis rätt, Martin. Du var helt tyst, du bara klappade och pussade mig lite på pannan, du bara var där…
Martin: Men du slog bort min hand när jag ville känna på magen när  den var som toppigast…
Anna: Ja, men det gjorde ju så ont då!

Artiklarna publicerades i Vi Föräldrar 4/2006

Läs mer:
>> Elian blev till genom en heminsemination

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler