Så var det på dagis

Att gå på dagis var bra, och det bästa var kompisarna. Men samlingarna var tråkiga. Och personal fanns av två sorter: de som var snälla och de som var dumma.
Ungefär så tyckte de som gick i förskola på 1970-talet, visar en avhandling.

Kerstin Strander ville för sin doktorsavhandling ”Jag är glad att jag gick på dagis!” ta reda på vad som blivit bestående minnen hos de barn som gått på dagis en stor del av sin barndom under 1970-talet, när den svenska förskolan byggdes ut.
Hon intervjuade 40 stycken 17-åringar och resultatet var tydligt, säger hon. Alla tyckte att daghemsvistelsen hade gett dem tillgång till en större värld. Den lärde dem att vara tillsammans med andra människor, den gav dem kompisar att vara med och andra vuxna än föräldrarna att ta efter.
För de allra flesta var det kompisarna i barngruppen som hade haft störst betydelse.
– Det handlade till exempel om att man speglade sig, att man jämförde sig med andra. Att det inte alltid var jag som var i centrum. Och att få beröm från ett annat barn, det betydde nästan mer än beröm från en vuxen. Men det handlade också om att man fick lära sig att klara av konflikter och vad man skulle göra om man blev retad.
Men när Karin Strander på sitt vuxenvis frågade tonåringarna om det hade varit mycket bråk och konflikter blev de väldigt undrande.
”Vaddå konflikter?”
– Däremot kom de ihåg att de fick väldigt mycket hjälp av de vuxna i förskolan, att personalen gav dem vägledning i att lösa konflikter genom att fråga saker som ”Vad hände?", "Vad gjorde du då?", "Vad sa Olle då?” Så var det inte hemma, då kanske mamma eller pappa bara sa ”Men lek inte med Olle om han är dum då”.
Personalen hade barnen delat in i två kategorier, visade det sig: de som var snälla och de som var dumma. De snälla förstod sig på barn och kunde leva sig in i hur tänkte och kände. De dumma kunde det inte.
– Och minnena av att det fanns dålig personal kompenserades av minnena av att det också fanns god personal, säger Kerstin Strander.
Samlingarna – att sitta i ring och dra ett blad från almanackan, prata om vem som är sjuk och vem som är ledig, vad det är för väder och vem som har namnsdag – var rätt tråkiga, det var de flesta överens om.
– Samlingarna var oftast något som man försökte slippa ifrån om man kunde. De var ju vuxenstyrda, och barn vill inte bli styrda av vuxna.
– De vill kunna styra själva– inte allt, förstås. Men en tonåring kunde till exempel säga: ”Jag älskade att vara ute på gården och cykla – och det fick jag göra!”. Eller ”Jag ville jämt vara i dockvrån – och det fick jag!”. En del av dem jag intervjuade har haft det så. Ville de sitta en halv dag med en och samma bok så fick de göra det, för de gick på ett dagis med personal som förstod vad de behövde.
De allra mest positiva minnena från dagistiden handlade nästan alltid om att man fick tillåtelse att göra något knasigt eller att överträda en gräns – som att hoppa från taket ner i snödrivorna, eller att busa och hälla socker i de vuxnas skor.
– Överhuvudtaget fick barnen förtroende för vuxna som vågade vara roliga och som fick dem att skratta – och det är ju tvärtom mot vad vi vuxna ofta tror, säger Kerstin Strander.
En del tonåringar hade upplevt många vikarier under sin tid på dagis.
– Men därigenom upplevde de inte, som vi vuxna kan tro, att de blev svikna. För föräldrarna var alltid de viktigaste för dem. Förskolan var en plats dit man gick för att leka med andra barn, och där det fanns olika vuxna som hjälpte till.
Kerstin Strander disputerade på sin avhandling 1997. De tonåringar som ingick i studien hade börjat på dagis någon gång mellan åtta månaders och tre års ålder.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 11/2005

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler