Så utvecklas anknytningen

Anknytning utvecklas under de första viktiga åren.

Så utvecklas anknytningen

Ett barns anknytning börjar formas redan från allra första början. En guide steg för steg genom åldrarna om hur du kan tänka.

Gäller båda föräldrarna

Ibland, och inte minst inom den anknytningsteoretiska forskningen, kan man få intrycket av att man med begreppet anknytning menar anknytning till mamman – nästan all forskning har gjorts på mammor och barn, papporna lyser med sin frånvaro i litteraturen.
    Men detta har förmodligen inte mycket med verkligheten att göra, tror författarna till boken Anknytningsteori:
     – Det vi vet är att för barnet är det omvårdnaden, och inte könet på föräldern, som är viktigt.
     – Det är omvårdnadspersonens kontinuerliga tillgänglighet och förmåga att svara lyhört och förutsägbart på barnets signaler, inte dennes kön, som avgör vilken typ av anknytning som barnet utvecklar till personen i fråga, skriver de.
Inom anknytningsteoretisk forskning har man funnit väldigt få könsskillnader, konstaterar de vidare.
      – De egenskaper och förhållningssätt som utmärker bra mammor verkar i allt väsentligt vara desamma som utmärker bra pappor.
      – Förutsättningen, som är gemensam för alla som vill bli anknytningspersoner åt ett spädbarn, är att ägna barnet den tid och den omsorg som små barn behöver.

Det nyfödda barnet

Nyfödda barn har som ett slags termostat inom sig. Så fort något är obehagligt, gör ont eller känns fel slår termostaten på och barnet skriker. Då behöver det någon som svarar på skriket.
Ett nyfött barn överlever inte på egen hand. Det behöver någon eller några som kan ge värme, mat och trygghet. För det nyfödda barnet är skriket – eller gnyet; barn är ju olika högljudda – det viktigaste medfödda redskapet för att uppnå detta.
I början vet inte barnet att skriket är ett sätt att få hjälp. Det skriker för att det är biologiskt förprogrammerat att signalera när det behöver bli omhänder­taget. Och signalen är effektiv, för när ett barn skriker skyndar ju vi som tar hand om barnet för att försöka förstå vad som är fel, och hjälpa.
Snart har barnet massor av erfarenheter av att ha signalerat och av att ha fått svar: av att ha skrikit och blivit upplyft. Eller matat. Eller fått torr blöja.
Sådana erfarenheter samlar barnet på. De kommer så småningom att bilda ett slags inre modell som barnet kan använda sig av även i andra, kommande relationer, tror man inom anknytningsteorin. Barnet lär sig, och kommer att förvänta sig, att ”någon hjälper mig när jag behöver hjälp”.

Från cirka två ­månader

När barnet kan le och själv ta initiativ till samspel kommer det ännu en bit närmare det som så småningom ska bli dess egen form för anknytning.
I början av perioden är det förmodligen okej för barnet att tas omhand av olika personer. Barnet är i regel intresserat av alla som är intresserade av barnet, åtminstone mer eller mindre.
Men detta kan snart förändras. Någon gång från omkring fem månaders ålder kan barnet tydligt börja visa att det helst vill bli omhändertaget av dem som det känner bäst, oftast föräldrarna. Och om barnet skriker så kan det vara svårare för främlingar att ge tröst än vad det har varit tidigare.
Den egentliga anknytningen börjar ta form.

Från omkring sju månader

Någon gång från sju månaders ålder kan en del barn protestera vilt om de blir lämnade av föräldern.
Barnet kan också allt tydligare börja göra skillnad på människor. Det kan välja och välja bort, vem som helst får kanske inte komma tätt inpå.
Ibland kan det verka som om barnet struntar i om föräldern är i närheten eller inte, men om det kommer in en främmande person i rummet – eller om föräldern lämnar rummet – så ökar barnets behov av närhet.
När barnet kan krypa, åla eller gå behöver det inte längre skrika eller gråta för att få hjälp att komma nära. Då kan det själv reglera avståndet till föräldern – krypa efter och krypa ifrån, allt beroende på hur mycket trygghet man behöver för stunden.
I och med detta kan barnet också börja ge sig ut på lite längre utflykter. Det har börjat forma den speciella känslomässiga relation till föräldern som kallas anknytning. Barnet använder sig av föräldern som en bas att återvända till när omgivningen upplevs som skrämmande.

Från omkring 18 månader

Under det andra levnadsåret är det medfödda be­teendet att söka trygghet hos en förälder (eller någon annan trygg person som barnet känner väl och upplever som trygg) som starkast. I takt med att minnes-, språk- och symboliseringsförmågorna utvecklas får barnet också större möjligheter att själv kunna hantera såväl separationer från föräldrarna som möten med främmande människor.
Barnet kanske inte alltid behöver den fysiska när­heten till en förälder om det upplever fara eller osäkerhet. Så småningom kan det, åtminstone ibland, räcka med att tänka på föräldern för att barnet ska känna sig lugnat. Barnet har börjat utveckla en inre föreställning om hur det är att vara tillsammans med någon, och denna föreställning kan det använda sig av när det känner sig osäkert.

Från omkring tre år

Vid det här laget är i regel anknytningen väl etablerad. Barnet kan fortfarande vara känsligt för separationer, men behöver inte närvaron av en förälder eller någon annan trygg person på samma sätt som tidigare. Det får en allt bättre förmåga att möta främlingar och nya situationer, och att lugna och trösta sig själv.
Den anknytning som barnet har uppnått i relationen med bland andra föräldrarna (förhoppningsvis har barnet, om det går i förskola, även fått möjlighet att knyta an till förskolepersonalen) kommer att vara betydelsefull för framtida nära relationer och samspel med andra människor, menar man inom anknytningsteorin.

Fotnot: Texten är hämtad ur boken I huvudet på din bebis – om barns ­utveckling och behov (Prisma) av Maria Zamore.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 12 2006.

Se även

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler