Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Så klarade vi koliken

Tvillingar och kolik – det är ingen lek. Anna och Lars bad om hjälp och lyckades behålla lugne

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Anna och hennes sambo Lars skulle aldrig få barn med kolik, det var Anna säker på.

– Jag har haft en teori om att det bara är nervösa och stressade föräldrar som får kolikbarn. Och vi är ju så lugna båda två.

Teorin är numera omvärderad. För när tvillingarna Olle och Emma var 3 veckor gamla satte det igång. Då började Olle skrika. Tårarna sprutade, han var röd i ansiktet och skrek snart sagt varje stund när han inte åt eller sov.

Många råd

Kolik

Ordet kolik kommer från det grekiska ordet kolon, som betyder tjocktarm. I dagligt tal brukar vi kalla det för magknip.

Den amerikanske läkaren Wessel gjorde på 1950-talet en uppmärksammad studie av kolik. Hans definition av kolik är än idag den vanligaste:

Barnet skriker eller gnäller minst tre timmar om dagen i minst tre dagar per vecka. Barnet är i övrigt friskt, går upp i vikt som det ska och har en normal utveckling.

Kolik kan börja redan under den första levnadsveckan, men det vanliga är att det kommer vid ett par veckors ålder. Oftast börjar det klinga av vid omkring 3 månaders ålder för att avta helt vid 4 månader.

Anna och Lars pratade med bvc. De fick rådet att pröva Minifom-droppar före varje amningstillfälle.

– De hade ingen effekt.

De fick lära sig magmassage.

– Det hjälpte inte.

Anna fick rådet att utesluta mjölk och mjölkprodukter ur sin kost.

– Det reagerade han inte alls på.

En läkare skrev ut Dicykloverinklorid, ett läkemedel som påverkar mag-tarmkanalen, men som också kan göra att barnen blir slöare.

– Jag har förstått att de är ganska restriktiva med det, men vi prövade. Han blev möjligen lite lugnare – men fortsatte skrika, säger Anna.

Vid det här laget hade tvillingarna hunnit bli 6 veckor, och även Emma hade börjat skrika – inte så mycket som Olle, men några timmar mellan klockan sex på kvällen och fram till två, tre på natten.

Anna och Lars var rejält slutkörda.

– Jag sov max fyra, fem timmar per dygn – någon timme på eftermiddagen och sammanlagt tre på natten, berättar Anna.

Resten av tiden gick åt till att amma och bära barn. Att bära barnen i bärsele, mage mot mage, tätt intill och lite gungande, var det enda som lindrade, märkte de.

Gick i skift

Anna och Lars bad Annas föräldrar att komma och bo hos dem.

– Vi var tvungna att vara fyra vuxna för att klara av det. Vi fick gå i skift.

I och med det kunde Anna ibland ligga i timtal på övervåningen och försöka vila.

– De andra ropade på mig när det var dags: ”Nu ska du komma ner!” Då gick jag ner och ammade. Sedan gick jag upp igen, och efter en stund ropade de: ”Nu är det mat åt dig!”

Så småningom fick Anna och Lars via en kompis kontakt med en kiropraktor som var beredd att behandla deras barns kolik. Sådan behandling är inte godkänd i Sverige, men Anna och Lars ville ge det en chans.

– Kiropraktorn höll Olle mot sitt bröst, gungade honom lite och tog på hans rygg, berättar Anna. ”När ska du behandla honom?” undrade jag. ”Det är klart”, sa han. Så fort gick det!

Sedan gjorde han samma sak med Emma.

– Och det kan förstås ha varit en osannolik slump, men i samband med det försvann koliken. Det var ganska markant.

Läs mer: Kolik – vad kan man göra?

Tillvaron förändrades

Sedan dess har tillvaron förändrats.

– Förut var det överlevnad, nu är det harmoni, säger Anna.

– Vi slipper allt skrik, allt ljud. Det är det där vanliga bebisskriket bara, någon kvart vid åttatiden på kvällen när de är trötta och behöver nattas. Men annars kan de sitta och jollra i babysittern, och jag kan göra saker på dagarna.

Att vara förälder till ett kolikbarn är en prövning. Man lider med sitt barn som man inte tycks kunna hjälpa på något sätt. Den ständigt höga ljudnivån är stressande. Den egna sömnbristen kan dessutom göra att man känner panik och desperation, att man kanske rentav börjar ifrågasätta sitt eget förstånd.

Dubbelt upp

Anna och Lars hade dubbelt upp. Och visst, det var en prövning. Men de blev aldrig desperata, de fick aldrig panik. På något sätt lyckades de hela tiden behålla lugnet och agera metodiskt, här och nu.

– Vi kände att vi måste ta det steg för steg, säger Anna. Och om inte annat så levde vi hela tiden med den lugnande tanken att det går över: vid 3 månader går det över.

Säkert underlättades situationen av att de aldrig drog sig för att be om hjälp, tror hon.

– Nästan varje kväll ringde vänner och frågade vad de kunde göra. Vi sa: ”Kom hit och laga mat åt oss, för det orkar inte vi”. Och det gjorde de. De skulle juändå laga mat. Nu gjorde de det hemma hos oss i stället, och de lagade några extra portioner. Det var guld värt.

Ibland bad de en kompis att gå runt och bära Olle i ett par timmar.

– Det är precis sådant som jag skulle ställa upp på om en kompis fick kolikbarn, säger Anna. Jag tror vi är för dåliga på att be om hjälp. Jag ser inget mervärde i att man ska gå under själv.

Läs också: Kolik – vad kan man göra?

Artikeln publicerades 2009.