Nattskräck

Nattskräck

Nattskräck

Alex började plötsligt skrika i sömnen.

När Alex var 10 månader började han få problem på kvällarna. En eller ett par timmar efter att han somnat började han plötsligt gallskrika och vrida och vända sig i sängen. Han gick varken att väcka eller trösta men mamma och pappa, Maria och Eric, uppfattade det inte som något utöver det vanliga.

Nattskräck eller ont?

Nattskräck är skrämmande, framför allt för dem som finns i barnens omgivning. Den första tanken är ofta att barnet har mycket ont, men du kan relativt enkelt ställa diagnosen nattskräck själv med hjälp av punkterna nedan.

Det är nattskräck

•… när barnet inte är helt kontaktbart under attacken och inte vill bli tröstat
•… när attackerna kommer en och en halv till två timmar efter insomnandet
•… om någon förälder eller något syskon haft nattskräck, förvirringstillstånd eller gått i sömnen som barn

– Alex är första barnet så vi hade inget att jämföra med. Och att barn vaknar på nätterna och gråter, det hade man ju hört att de gör, berättar Maria.

När Alex vaknade och skrek trodde de att han var hungrig och gav honom välling. När han efter mycket om och men äntligen vaknade till surplade han i sig flaskan, men en stund senare tog skriken fart igen.

– Då trodde vi att han hade mjölkallergi och att vi hade gjort det ännu värre genom att ge honom välling. Då kände man sig verkligen som en hemsk förälder. Vi började med risvälling i stället, men det blev egentligen ingen skillnad, berättar Maria.  

Fick ingen kontakt
Efterhand avtog attackerna. Sedan följde några ganska lugna år, men när Alex var i 2- till 3-årsåldern kom attackerna tillbaka. Nu hade Alex blivit mer verbal och ett par timmar efter läggdags började han skrika som i smärta och förtvivlat ropa efter mamma och pappa.

– Han låg med armarna runt sina uppdragna ben och vred sig från sida till sida och skrek ”Aj, aj, aj”. Eftersom han hade klagat lite på ont i kroppen på dagarna så trodde vi att han hade växtverk. Vid något tillfälle åkte vi in till sjukhuset för att röntga ena knäet, men de hittade ingenting, berättar Maria.

Även om Alex ropade efter mamma och pappa kunde de inte få kontakt med honom. När de störtade in i hans rum och försökte krama och trösta blev det nästan ännu värre.

– I början blev vi nästan lika hysteriska som han, vi trodde ju att han hade jätteont. Men det gick inte att få kontakt med honom och att väcka honom var helt omöjligt. Sen helt plötsligt, från att ha skrikit okontrollerat, så sov han lugnt igen. Och där stod vi bredvid sängen och fattade ingenting, säger Maria.

Attackerna varade ungefär tre till tio minuter. Men även om det här var plågsamma stunder var det inget som Maria och Eric oroade sig för jämt och ständigt. De kunde  se att Alex var en pigg och nöjd kille annars.

– I början frågade vi honom väldigt mycket dagen efter, om han hade drömt något eller mindes vad som hade hänt under natten. Men han kom aldrig ihåg något av det som skett, säger Maria.

Efterhand upptäckte de ett mönster kring attackerna: de inträffade mellan en och två timmar efter insomnandet och nästan uteslutande de kvällar som han varit uppe senare än vanligt, eller var sjuk.

– Då blev vi väldigt noga med att han skulle komma i säng i tid, säger Maria.

Så småningom märkte de att det faktiskt gick att förhindra attackerna. De visste ungefär när attackerna skulle inträffa, och genom att försiktigt ruska om honom strax innan så uteblev dramatiken.

Men det var först förra våren som makarna Crum genom tips från en kompis förstod att sonens attacker berodde på nattskräck.

– Innan hade vi ibland varit oroliga för att det hängde samman med någon psykisk ohälsa. När vi förstod att det var nattskräck blev vi mycket tryggare, säger hon. Men läkarnas rekommendationer om att bara låta sonen vara under attackerna, är inget råd de följt.

– Det är ju föräldrarplågeri, utbrister Maria. Men vi tar det väldigt lugnt med honom. Jag brukar lägga mig bredvid i sängen utan att röra honom och när han tystnar för att hämta andan någon sekund så pratar jag lågmält till honom.

I år fyller Alex 7 och nattskräcken börjar avta, även om hade en återfallsperiod när han började sexårs.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 7/2008.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler