Gosedjuret - en vän när det kniper

Bara nallen är med så är allting bra. Så är det för en del barn, och för dem kan nallen, snuttefilten eller vad det nu är få näst intill magiska egenskaper.


Text: Maria Zamore


Mjukisdjuret ska vara med överallt. Att somna utan det är inte att tänka på. Om mamma och pappa har glömt att lägga ner det i semesterpackningen så är det bara en sak att göra: vända. Och om det kommer bort är det kris.
Dessa nallar, snuttefiltar och gosedjur som blir så oerhört viktiga för en del barn kallas av psykologerna för övergångsobjekt. Och barn knyter an till sina övergångsobjekt och laddar dem med känslor, samma sorts trygghetskänslor som de får av närheten till sina föräldrar.
Övergångsobjektet blir något som man kan tanka trygghet hos när man ska somna, något som man kan få tröst av om man är ledsen eller saknar sina föräldrar.
Man kan uttrycka det som att nallen eller snutten blir som en länk i övergången mellan det trygga, välbekanta hos mamma och pappa och den mer osäkra omvärlden.
Och ur barnens perspektiv verkar teorin stämma. För när psykologerna Lennart och Margareta Viberg för sin avhandling Nallen i psykologin intervjuade 6-åringar som har eller har haft övergångsobjekt, så var det just så de svarade.
De sa att övergångsobjektet behövs om man ska somna ensam. Eller om man saknar mamma och pappa. Eller om man känner sig ledsen och vill bli glad eller lugn.
Långt ifrån alla barn – drygt hälften, enligt paret Vibergs studie – väljer att ha ett övergångsobjekt. De som gör det kan i princip ta vad som helst till sitt hjärta, men oftast något mjukt och formbart – en filt, ett mjukisdjur, en nalle, en bit av en lammskinnsfäll, en kudde, en tröja… Ofta får övergångsobjektet ett namn: Nalleman, Myskudden eller August, till exempel.

Förknippat med makt
När barnet är 3–4 år kan det räcka med att tänka på mamma och pappa om man känner sig ledsen eller otrygg, enligt Pia Risholm Mothander, barnpsykolog och lektor i utvecklingspsykologi vid Stockholms universitet.
– Men det kan inte ett barn som är 1 eller 2 år. Då måste man kanske ha ett föremål som hjälper till.
Att ha ett övergångsobjekt är att ha något väldigt välkänt som är laddat med trygghet – något som är mitt eget, något som luktar välbekant, något som jag bestämmer över.
Övergångsobjektet är också förknippat med makt, menar Pia Risholm Mothander.
Små barn är, och ska vara, omnipotenta, allsmäktiga. De är centrum i sin egen värld. Där finns ingen annans vilja, ingen annans behov.
Men denna omnipotens behöver de så småningom komma över, och där kan övergångsobjektet fylla en funktion, tror hon.
– Ganska snart upplever barnet att omgivningen inte alltid gör som barnet vill. Med hjälp av övergångsobjektet kan de då hitta en strategi – ett mentalt område som ligger lite utanför mig men ändå inte är allt det där stora på en gång. Ett område där jag kan ha makt och kontroll, där jag kan bestämma.
Men övergångsobjekt eller inte – det är något som barnet väljer självt. Och vilket föremål som eventuellt ska laddas med de starka känslorna är också något som är upp till barnet, poängterar Pia Risholm Mothander:
– Även om föräldrarna vill att barnet ska välja den superdyra nallen eller den designade antroposofdockan så är det inte alls säkert att barnet väljer så.
Hennes erfarenhet är att de barn som väljer ett övergångsobjekt gör det oftast mot slutet av, eller efter, det första levnadsåret.


Blir ett komplement
Först vid 1,5 års ålder har barnet en mer stabil bild av mamma och pappa inom sig, menar Margareta Viberg:
– Då får övergångsobjektet mer karaktären av ett komplement. Och då kan barnet börja symbolisera, ha något som är ”i stället för” och med hjälp av det hålla kvar den goda känslan av mamma och pappa inom sig när det till exempel ska somna  eller börja i förskolan.
Ungefär då får barnet också en förmåga att uttrycka en önskan om övergångsobjektet, säger Pia Risholm Mothander.
– Då vet barnet att snuttetrasan finns i den lådan, de kan själva plocka fram den eller be om den.
Och när barnet väl har fäst sig vid sin snuttetrasa eller nalle så kanske den kommer bort – katastrof! Eller?
Barnet kan bli förtvivlat, men man behöver inte vara rädd att det ska bli ett stort trauma, säger Margareta Viberg.
– Så blir det inte om barnet får stöd i förlusten. Man får erbjuda sig själv tills barnet eventuellt hittar något annat. Men det är viktigt att man tar barnets sorg på allvar, att man till exempel hjälper till att leta, att man tröstar och stödjer.
Man behöver inte heller oroa sig för att barnet ska vara bundet vid sitt övergångsobjekt i alltför hög ålder, menar hon.
– En del föräldrar tycker så småningom att de vill begränsa användningen till sovstunden, men de flesta barn slutar av sig själva.
– Om det är ett barn som i slutet av förskoleperioden har ett så stort beroende till sitt övergångsobjekt att det hellre håller sig till det på dagarna än att leka med andra barn, skulle jag be om hjälp för att försöka förstå vad som ligger bakom det. Men annars finns det ingen anledning till oro. Barn kopplar själva bort sina övergångsobjekt så småningom.


Tillfälligt gosedjur
Men med tanke på allt gott som ett övergångsobjekt kan föra med sig – tröst, trygghet, hjälp att sova, hjälp att ta sig förbi den omnipotenta känslan att vara världens centrum – är det synd om de barn som inte har ett övergångsobjekt?
Nej, det tycker varken Pia Risholm Mothander eller Margareta Viberg.
– När det gäller omnipotensen så är vår tanke att man tar sig igenom det ändå, säger Margareta Viberg. Man jobbar med det på andra sätt. Man brottas kanske mer direkt med föräldrarna, för man måste ju igenom det, det är nödvändigt. Men det finns egentligen ingenting som talar för att man måste ha ett speciellt objekt för att göra det.
Barn utan övergångsobjekt brukar dessutom vid behov tillfälligt kunna ladda ett gosedjur eller något annat om de behöver extra tröst eller trygghet, berättar hon.
– Så kan de göra om de till exempel ska sova borta eller om de just har börjat i förskolan. Det objektet får inte den här starka laddningen som ett övergångsobjekt har, men barnet kan tillfälligt ladda upp det lite, kan man säga.
Och övergångsobjekt är, åtminstone i någon mån, ett kulturellt fenomen. I kulturer där barn får mycket närhet – bärs mycket, sover tillsammans med sina föräldrar och ammas längre och oftare – är det inte alls lika vanligt.
Kanske är det detta samband med närhet och kroppskontakt som avspeglar sig i paret Vibergs studie, när det visar sig att barn som har ammats länge – minst 8 månader – inte alls är lika intresserade av att välja ett övergångsobjekt som andra.
Pia Risholm Mothander funderar över om användningen av övergångsobjekt dessutom kan variera över tid.
Begreppet ”övergångsobjekt” skapades av den brittiske barnläkaren Winnicott på 1950-talet. Sedan dess har vårt förhållningssätt till barn förändrats. Vi bär dem mer, vi sover tillsammans med dem i större utsträckning, vi ammar dem friare och under längre tid.
– Och jag tänker att i dag, när vi har mycket mera kroppskontakt med våra barn, då kanske inte barn behöver övergångsobjekt lika ofta och lika mycket som då.

Barn och deras gosedjur

Julia och Nallen
”Julia, 3,5 år, har sedan hon var 6 månader haft en nalle som är hennes allt. Den heter Nallen.
Jag tror inte att hon skulle kunna gå någonstans utan den kära lilla nallen. Att låna ut den till något annat barn är det inte tal om, även om det är hennes bästa kompis på dagis som är ledsen och behöver tröst. Då kramar hon bara om Nallen ännu hårdare.”
Berättat av Julias mamma Terese

Tindra och hundarna
”Tindra, 1,5 år, har två mjukishundar som snuttefiltar. Jag har köpt två likadana som också ligger i hennes säng, om någon av de andra skulle komma bort eller behöva slängas. Men hon sorterar snabbt bort de nya och greppar sina älsklingar. Hon fick många mjukisdjur när hon föddes och jag valde dessa två för att de var lagom stora och mjuka. De får henne att känna trygghet när hon sover på andra ställen än hennes egen säng, vilket känns viktigt för oss.”
Berättat av Tindras mamma Therese

Linnéa, snuttefilten och napparna
”Linnéa är 1 år och 4 månader. Hennes viktigaste saker är snuttefilten och nappen, det blir verkligen katastrof om de inte finns med vid trötta tillfällen. Hon brukar ligga och snurra filten runt armen, fram och tillbaka, fram och tillbaka… Och så gärna två nappar – en i örat och en i munnen…”
Berättat av Linnéas mamma Maria

Tindra och Apis
”När Tindra, nu 19 månader, var liten fick hon en tygapa som döptes till Apis. Sedan första dagen har Tindra och Apis varit oskiljaktiga. Hon sover alltid med honom och kånkar ofta runt på honom. Nu när hon har blivit lite större kan hon själv fråga efter honon på ett bättre sätt, hon kallar honom Apa. Vi har skaffat två extra apor – en att byta med när den första är i tvätten och en ’dagis-apa’. Apis får plåster när Tindra gör sig illa – det är en total kärlek hon känner för sin lilla apa.”
Berättat av Tindras mamma Jenny

Arvid och kudden
”Arvid, snart 2 år, valde för ett drygt halvår sedan ut en av våra kuddar till sitt absoluta älsklingsföremål. Kudden är minst dubbelt så stor som han själv, så det ser lite otympligt ut när han kommer gående med den. Extra bökigt blir det när det är sovdags på dagis… Barnen sover inomhus i sina vagnar och det blir ganska trångt och svettigt i Arvids vagn. Utan kudde går det minsann inte att sova, och det går inte heller att byta ut den mot någon som är lite mindre. Hur som helst älskar Arvid sin kudde och den har varit en bra tröst för honom under inskolningen på dagis.”
Berättat av Arvids mamma Jessica


Oliver och Flodis
”Oliver, 5 år, hade en flodhäst, Flodis – tills i söndags när han tappade den på Finlandsbåten. Oliver fick Flodis när han var 1 år och har sedan haft med sig honom överallt. Flodis var Olivers trygghet på dagis, men också när han skulle sova. Då brukade han pilla på Flodis svans och öron. Inget annat djur kan ersätta Flodis. Vi ringde till Finlandsbåten, men fick till svar att man bara skickar sånt av värde. I deras ögon har Flodis inget värde, men för Oliver är han ovärderlig – och väldigt saknad. Nu har vi försökt sy en ny, likadan. Den funkar ganska bra, men inte riktigt som den gamla.”
Berättat av Olivers mamma Isabel

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 2 2005

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler