"Min bebis är aldrig nöjd"

En del barn behöver extra mycket. Som förälder till ett sådant barn är det lätt att känna sig misslyckad – men det finns hjälp.

3 tips från en mamma

1. Lyssna inte på folk som har ”lugna barn”, tänk i stället att du får mycket motion. Dessutom har ett aktivt barn större livsaptit och har ofta förmågan att väcka glädje hos andra.
2.
Låt barnet känna sig kompetent och lär barnet att klara av saker, det känns mindre krävande då.
3. Inse begränsningarna. Det är ingen idé att tro att man till exempel kan sitta på en restaurang och nuta av en måltid med familjen, eller gå och shoppa med barn i barnvagn. Man blir bara besviken och stressad och detta ska inte behöva gå ut över barnet.”
/Anna

Här finns hjälp

  • Känns föräldraskapet alltför svårt?
  • Vänd dig i första hand till din barnavårdscentral.
  • Du kan också be bvc-sjuksköterskan att få träffa mödra- och barnhälsovårdspsykologen som oftast samarbetar med bvc.

Finns det verkligen ingen annan som har det som jag? undrade signaturen ”Trött och uppgiven”, mamma till ett ”extra krävande barn” i en insändare i Vi Föräldrar.
Gensvaret blev enormt. Det kom massor av mejl från föräldrar som kände igen sig.
    Monica Östberg, psykolog på special-bvc i Uppsala, är inte förvånad. Hon möter ofta föräldrar som upplever att deras barn kräver mycket av dem.
Barn är olika. En del har temperamentsdrag som är krävande för de flesta föräldrar – men därmed inte sagt att alla föräldrar uppfattar dessa barn på samma sätt.
– Till viss del ligger det i betraktarens öga, säger Monica Östberg. Men det handlar också om det stöd man har omkring sig, sådant kan vara väldigt betydelsefullt. Vet man att man har avlastning så kan det vara mycket lättare.
Våra förväntningar på vad det ska innebära att vara förälder – och på hur vårt barn ska vara – spelar också roll. Att orka möta och se barnet med alla sina unika personlighetsdrag och behov är inte alltid så lätt. Och om vi har förväntat oss en bebis som är glad och nöjd och sover mesta tiden så kan det förstås bli en smärre chock om barnet ständigt är missnöjt.
– Det kan också handla om en matchning mellan barnet och föräldrarna rent temperamentsmässigt. Är man som förälder en orolig person så kan det vara svårare att ha ett gnälligt barn, säger Monica Östberg.

Sover ofta lite
En del barn är gnälliga på ett sätt som gör att man som förälder inte riktigt vet vad man ska ta sig till. Monica Östberg tolkar det ofta som barnets frustration över att vilja upptäcka världen men ännu inte kunna.
– Det är som att de barnen måste ta sig över en utvecklingströskel och lära sig sitta, krypa, gå, prata eller vad det nu kan vara innan missnöjet och frustrationen släpper.
I alla dessa fall kan man, lite svepande, säga att det handlar om barnets temperament.
– Men man kan också se det på andra sätt. Det kan till exempel handla om barn som har svårt att komma in i fungerande sömnrutiner, säger Monica Östberg.
När hon pratar med föräldrar som har det jobbigt visar det sig ofta att deras barn sover väldigt lite.
– Barnet kanske är ett av dessa barn som vid nio, tio månaders ålder fortfarande vaknar väldigt många gånger om natten och behöver sin mammas och pappas hjälp för att komma till ro, eller ett av dessa barn som har svårt att slappna av och somna på dagen. Om vi då lyckas hitta ett sätt som får barnet att sova kanske en eller två timmar mer per dygn så kan föräldrarna uppleva det som att de har fått ett helt annat barn.
Orsaken till att barnet sover för lite kan vara att vi föräldrar vill hjälpa våra barn att bli glada igen när de är ledsna, och detta även om det är sovdags, säger Monica Östberg.
– Det betyder ofta att man stimulerar barnet med något nytt. Man kanske lyfter upp barnet, tittar på något tillsammans, går runt i rummet och visar olika saker eller skojar med barnet på olika sätt. Men för ett trött barn så är det inte så lätt att hela tiden få ny stimulans. Så om  föräldrarna verkligen ser att barnet är trött så kan vi stötta dem i att vara lite uthålliga i att hjälpa barnet att somna, eller somna om.
För detta har Monica Östberg och hennes kollegor ingen universalmetod att applicera på varje behövande familj. Deras ambition är i stället att lyssna noga på föräldrarna, höra vad de har försökt tidigare och vad de tror på. Om föräldrarna sedan väljer att hjälpa barnet att somna genom att börja sova i familjesäng, sluta amma på natten eller använda femminutersmetoden spelar mindre roll.

Krångel med maten - läs mer på nästa sida


Krångel med maten

Krångel med maten är också en vanlig orsak till att föräldraskapet, eller barnet, upplevs som besvärligt, enligt Monica Östbergs erfarenhet. Det kan handla om allt från att barnet vägrar äta, äter väldigt lite, har kolik eller kräks mycket.
– Om ett barn äter dåligt brukar vi alltid låta en dietist och en barnläkare kolla barnet först, för att inte missa något viktigt och för att utesluta att det är något annat fel. Sen kanske vi videofilmar matsituationen och tittar på den tillsammans för att se vad som är speciellt bra och som man kan stötta.

Situationen kan förändras
Barn som är lätta att tillfredsställa ger sina föräldrar positiv feedback. Föräldrarna stärks i sin känsla av att vara bra föräldrar som kan ge sitt barn vad det behöver. Samspelet mellan barnet och föräldrarna utgör i dessa fall en positiv, uppåtgående spiral där varje positiv upplevelse ökar chansen för att nästa upplevelse också ska bli positiv, och kanske till och med ännu mer positiv.
På motsvarande sätt kan det skapas en negativ, nedåtgående spiral i samspelet mellan föräldrar och barn som är svåra att tillfredsställa. Men detta kan förändras.
Monica Östberg har, tillsammans med bland andra temperamentsforskaren Berit Hagekull, genomfört en studie som visar att föräldrars stressnivå minskar om de får hjälp med de sömn- och matproblem som de upplever att deras barn har. Och detta får flera positiva effekter:  föräldrarna känner sig mer kompetenta som föräldrar, deras känsla av att vara stressade, tyngda och begränsade av sitt föräldraskap försvagas och de blir mer tillfredsställda med samvaron med sin partner. Dessutom upplever de inte sitt barn som besvärligt längre, i alla fall inte i lika hög grad.
– Men många har ingen att vända sig till, säger Monica Östberg. Många har i stället upplevelsen att den här typen av problem inte tas på allvar. Och det är så synd, för om man inte pratar med någon så finns det en risk att man fastnar i ett negativt mönster med sitt barn – att man kanske känner ”Åh, du är en sådan jobbig liten person…”
– Därför är det bra om man kan söka hjälp, eller i alla fall ha någon att prata med, innan man börjar uppleva sig själv som en dålig förälder.

Källa: Monica Östbergs studie Can A Child-Problem Focused Intervention Reduce Mothers´ Stress? har publicerats i tidskriften Parenting: Science And Practice, April–June 2005.

Vad menas med "besvärliga barn?"

Inom temperamentsforskningen talar man ibland om ”besvärliga barn”. Med det menar man barn som är lättretliga och svåra att tillfredsställa, som ofta gnäller, skriker eller uttrycker missnöje på annat sätt. Ofta har de också svårt att sova eller äta, eller i alla fall oregelbundna sov- och matvanor.
Begrepp som ”besvärliga barn” eller ”extra krävande barn” är inte okontroversiella. Om ett barn etiketteras som krävande eller besvärligt så säger det mer om hur den som sätter etiketten uppfattar barnet än om hur barnet verkligen är, menar en del. Andra lyfter fram risken för att etiketteringen ska signalera att den ena sortens barn skulle vara bättre eller sämre än den andra – och så är det ju förstås inte.
Men faktum kvarstår: barn är olika. En del gråter och gnäller mycket, andra gör det nästan aldrig. En del är oftast på bra humör, andra är nästan jämt missnöjda. En del rör sig mycket, andra är mer stillsamma. En del är öppna och nyfikna inför nya situationer, andra är undvikande. En del har regelbundna mat- och sovvanor, andra både äter och sover lite när som helst. Och en del är lätta att trösta, andra är det inte.
Allt sådant är uttryck för barnets temperament. Ofta kan man se uttryck för ett barns temperament redan någon eller några veckor efter födelsen.
Vårt temperament anses numera till stor del vara genetiskt styrt, men kan både försvagas och förstärkas av miljön. Ett barn som under sin första tid i livet ofta är missnöjt och svårt att tillfredsställa behöver alltså inte växa upp till en gnällig och missnöjd tonåring eller vuxen.



Lugn - det går över...

Även om det inte känns så när man är mitt uppe i det, så går det över, nästan alltid. Och hur jobbigt det än är, finns det alltid något man kan göra. Man kan visserligen inte ändra på barnet, och man kanske inte kan förändra hela situationen. Men här är några tips: Vilken ända man börjar i spelar inte så stor roll. Allt hänger ihop och därför får varje liten förändring positiva effekter även på andra områden.
Avlastning: Be någon i din omgivning om lite avlastning för att orka mer.
Sömn: Försök att hitta ett sätt att hjälpa ditt barn att sova mer, vilket kan göra det mindre missnöjt.
Samtala: Prata med andra föräldrar, till exempel i föräldragruppen. Då märker man snart att man inte är ensam om att till exempel ha ett barn med sömnproblem och behöver inte känna sig som en dålig förälder. Du kan få en ny syn på ditt barn eller på dig själv som förälder.

Källa: Monica Östberg, psykolog vid special-bvc i Uppsala.

Föräldraröster om "extra krävande barn"

Signaturen "Trött och uppgiven" väckte starka känslor hos våra läsare. Det har kommit många svar i ämnet "extra krävande barn" till oss. Här är några av dem.

Barn är olika

”Nej, du är inte ensam. Min flicka som är femton månader har alltid krävt att få bli buren och underhållen all sin vakna tid. När andra barn låg på golvet och jollrande tittade på sina babygym, protesterade min flicka högljutt om jag släppte taget om henne. När andra föräldrar lade sina fyra månaders bebisar på en filt på golvet fick jag finna mig i att min flicka inte var nöjd om hon inte fick sitta i min famn.
Jag tror varken du eller jag har gjort eller gör några fel med våra krävande men högt älskade ungar, barn är olika och har olika behov. Dessutom kan vi vara säkra på att tiden inte står still – en vacker dag är både dina och mina värkande armar något vi knappt längre minns.”
En annan mamma

Allt vände när han kunde krypa
”Min son var likadan. Mina väninnnors bebisar låg på soffan och jollrade medan jag fick gå runt och visa världen för min. Men sen vände allt den dagen han kunde krypa och gå, då kunde han upptäcka på egen hand.”
Världen är så stor

Han behöver bärandet
”Det finns inga knep som får barnet att sluta behöva bli buret. Härda ut, stå på dig, du vet bäst vad ditt barn behöver!
Självklart kan du inte låta din pojke skrika. Du skulle inte stå ut, det skulle göra för ont, jag vet hur det känns, det går inte att förklara men instinktivt vet du att han behöver det här bärandet.”
Camilla

Välbehövliga andningspauser
”Jo, jag känner igen mig. Min dotter har dock alltid sovit bra på dagarna, vilket har gett mig välbehövliga andningspauser. Att aldrig få det, så som du verkar ha det, måste vara OERHÖRT påfrestande.
Det stora lyftet i vår tillvaro har varit att min dotter har börjat krypa. En ny värld har öppnat sig för henne, och hon kan själv undersöka, förflytta sig osv. Hon har blivit så mycket lugnare sen dess tycker jag.”
Maria

Förskolan blev räddningen...
”Vad jag kände igen mig i insändaren av ”Trött och uppgiven”. Jag har också ett så kallat extra krävande barn. Nu är Matteus 1,5 år och blir mer och mer aktiv för varje dag.
I flera månader bar vi runt honom i bärsele eftersom han vägrade ligga på en filt på golvet som alla andra snälla barn gjorde. Han har aldrig velat pyssla med saker ensam utan är enormt aktiv och vill helst klättra och ha nya utmaningar. För att kunna handla och överhuvudtaget göra saker har bärselen varit ett måste, ända fram till ungefär ett års ålder. Han hatade vagnen, i synnerhet liggvagnen. Första tiden sov han aldrig när vagnen stod stilla. På nätterna var det bara amning som fick honom att somna och somna om.
Det som hjälpte oss mycket var insikten att han redan från födseln hade verkat vara frustrerad över allt han inte klarade men ville göra.
Egentligen hade vi tänkt att han skulle börja på dagis vid 19 månaders ålder, men när han var 14 månader dök en plats upp på den förskola vi hade valt och vi nappade direkt, eftersom vår son är som han är. Det var det bästa som kunde hända, eftersom han dels får mer stimulans än hemma, dels får vara med lite äldre barn som inspirerar honom. Dessutom har han blivit mycket mer självständig sedan han började på dagis. Nu kan han plötsligt nöja sig med någon leksak eller bok här hemma.
Så ofta jag kan försöker jag ha honom med mig när jag diskar och lagar mat och städar. Det tycker han är kul, plus att han får vara med mig och inte behöver motas bort och vara ensam.
Anna

Inga "superråd" hjälper
”Min lille kille är bara fyra och en halv månad men det är precis samma sak. Man ska bära och underhålla honom hela tiden. Alla ”duktiga” mammor kommer med sina superråd och visst är man tacksam, men när man redan själv har provat allt så undrar man om det är något fel på en själv, eftersom alla andra verkar ha det så himla bra och lätt – bara ammar och lägger den lilla krabaten i sängen och så sovs det hela natten med ett mattillfälle… Så (F A N) heller, somnar han i min famn så förblir han där. Just nu kan jag knappt röra mig utan att han vaknar. När ska det ta slut?????? Hur gör alla andra? undrar man ju.
Men alla man pratar med har det ju SÅ bra och klagar ändå. Man undrar om de talar sanning eller bara ljuger för att hålla skenet uppe. Det är så illa att om jag är ute och går och hör något barn skrika inne i husen så känner man skadegklädjen krypa fram. Ha. Där får ni.”
Cecilia

Inte elak utan utrycksfull...
”Hej du trötta och uppgivna mamma. När du beskriver din son skulle du lika gärna kunna ha beskrivit vår son. Vi har från början betraktat honom som ett uttrycksfullt barn som vet vad han vill och faktiskt kan förmedla det. Det känns ganska underbart att inte riskera att kränka honom. Han visar hela tiden hur han vill ha det.
Under det första året hade jag framför allt svårt att hantera omvärldens reaktioner. Många frågar om ”barnet är snällt”. Om man med snällt menar fogligt och medgörligt är svaret nej. Men för den skull är han ju inte elak heller. Oftast svarade jag att han brukar bli elak på fredagar lkockan två.
Att bära på min son när alla andra barn snällt ligger i sina vagnar har också väckt reaktioner i min omgivning, liksom at than inte somnar snällt i bilen utan vrålar för att han inte trivs.
Vi löste det hela genom att köpa en stor bärsjal och sova i familjesäng och vi har hela tiden försökt lyssna på honom. På så sätt har vi insett att livet är en process. Allt eftersom tiden går litar vi på varandra mer och mer.”
Anna F

"Lite gnäll får man tåla...?"
”Jag känner så väl igen mig. Min son var precis som du beskriver din son. Ville alltid bli buren, underhållen, bekräftad. Kunde inte leka själv. Och alla goda råd man fick… ”Lite gnäll får man väl tåla”, ”Lämna honom ifred så tystnar han snart”. Det var bara det att det handlade inte om ”lite gnäll”. Satte jag ner honom för att jag behövde fixa i köket eller gå på toaletten, till exempel, så blev han hysterisk. Han skrek tills han kräktes, det lyste ångest ur ögonen på honom.
Jag tror inte att det finns en mall som passar in på alla barn. En del behöver mer bekräftelse och trygghet och då måste de få det. Men det är klart att det är jobigt!
Jag har inga goda råd att dela med mig av, men jag tycker att andra föräldrar med ”lättare” barn inte ska vara så snabba med att ”veta bäst”. Alla barn är olika, och det är bara du, som är med ditt barn hela dygnet, som vet vad som fungerar och inte fungerar.”
Urlakad mamma


Alltid ledsen - aldrig nöjd
”När jag läste din insändare var det som om jag själv skulle ha skrivit den. Jag förstår EXAKT hur du mår och hur du känner dig. Jag fick en son 2003 och han är precis som din son mycket krävande. Idag är han drygt 2 år och kräver fortfarande mycket, men jag kan i dag hantera det bättre.
Innan jag fick barn så kunde jag för allt i världen inte föreställa mig att det skulle bli som det blev. Det började med sex månaders kolik, sömnrubbningar och svårigheter att aktivera sig själv. Han var nästan alltid ledsen och aldrig nöjd. Precis som du så har jag varit uppe i snitt 10–15 gånger per natt, burit, vaggat och tröstat.
Jag undvek också att prata med mina vänner till slut för ingen förstod och deras ”goda råd” kunde man slänga i papperskorgen (även om de bara ville väl). Jag kände mig som en värdelös mamma som inte kunde få mitt barn att känna mig nöjd. Vill dock säga att det finns hjälp att få!”
Måns mamma

Närhet blir inget bortskämd av
”Har också ledsnat på kommentarer som”Det är bara bra för barn att få skrika ibland” eller ”Hon vänjer sig bara du slutar bry dig om henne”. Jag kan inte förstå det tankesättet riktigt utan bär hellre min dotter än att låta henne ligga och skrika på golvet. Det är tufft, tungt och påfrestande men jag tänker hela tiden att det är en kort tid.
Det gör ont att se dem gallskrika och jag tror inte man kan skämma bort små barn med närhet så jag bär vad andra än säger. Gör det du med!”
Trött men lycklig

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar nr. 12 2005

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler