Millimeterrättvisa - hur viktigt är det?

För det lilla barnet kan rättvisa betyda lika mycket. Medan vi vuxna menar något annat, nämligen att var och en ska få det hon eller han behöver.

Text: Anna-Maria Stawreberg

Här resonerar Pia Risholm Mothander, barnpsykolog, Philippa Pernryd, psykolog på BUP-mottagningen i Sala och Lotta Tham, fembarns­mamma och lärare, kring begreppet rättvisa.

Fyller rättvisediskussionerna någon funktion?
Pia Risholm Mothander: Man kan se familjen som ett samhälle i miniatyr. Att bråka med syskonen om en leksak blir en träning för den stora världen. Barn måste lära sig att både ge och ta, det gör de genom dagligt tjafs i den invanda och trygga hemmiljön. Att inte låta ett barn lära sig att förhandla är att ge det en dålig start i livet.
Philippa Pernryd: Rättvisediskussioner är ofta en del av barnens utveckling som gör att de lär sig olika begrepp som till exempel mer/mindre, stor/liten och lär sig att jämföra sig själva med andra barn. Det är bra träning att lära sig att ”ibland är det min tur att få något, ibland är det mitt syskons tur.
Lotta Tham: Att diskutera med syskonen tränar barnen för livet utanför familjen: dagis, skolan och så småningom i yrkeslivet.

Ska man som förälder göra något åt ­tjafset?
Pia Risholm Mothander: Även om det handlar om små, i våra ögon bagatellartade, diskussioner tycker jag att man ska vara försiktig med att låta barnen själva lösa problemen. Och om man gör det, bör man vara lyhörd och se till att det inte alltid blir samma barn som får ge vika.
Philippa Pernryd: Så länge det bara handlar om korta rättvisediskussioner är de ofta en normal del av barnets utveckling. Men, om diskussionerna ständigt återkommer och inte tar slut, kan det handla om att barnet egentligen frågar efter något annat. Det kan handla om att barnet ständigt upplever brist på tid med föräldrarna och saknar bekräftelse från dem. Då kan rättvise­tjatet bli ett sätt att kommunicera detta till föräldrarna.
Lotta Tham: Märker man att det är många diskussioner om orättvisa bland barnen är det bra att vara extra noga med att ge barnen lite egen tid.

Vad göra om man känner att rättviseivern går till överdrift?

Pia Risholm Mothander: Blir det alltför många bråk om något kan det vara bra att vara tydlig och markera: Kan ni inte samsas om den här leksaken bestämmer vi att jag tar undan den. På så sätt blir det en konsekvens som barnen är delaktiga i. Eller: Ska ni bråka om vem som får mest saft i glaset blir det ingen saft alls.
Philippa Pernryd: Det är viktigt att försöka hantera de här konflikterna på något sätt. Märker man att barnet lägger ner mycket stor energi på rättvisekonflikter kan det bero på att barnet känner sig svartsjukt. I de fall då det finns småsyskon med i bilden kan man försöka göra storasyskonet delaktigt i vården av det yngre syskonet.
Lotta Tham: Turas-om-principen brukar vara ett recept som fungerar redan från det att barnet bara är ett par år gammalt.

Är rättvise­diskussioner vanligare bland dagens barn än när vi som är föräldrar i dag var små?
Pia Risholm Mothander: Bland dagens föräldrar finns det ett mycket stort engagemang i barnen som gör att vi lägger oss i barnens konflikter på ett annat sätt än vad man gjorde för 30 år sedan. Eftersom man är ifrån sina barn mer idag, så är samvaron i familjen mycket dyrbarare och många vill att den ska vara så konfliktfri som möjligt.
Philippa Pernryd: Det som förändrats är föräldrarnas sätt att hantera diskussionerna. Vi blir föräldrar senare i dag, har gått runt länge och längtat efter barn och har ekonomiska förutsättningar att ge presenter på födelsedagar och köpa dyra leksaker som vi själva behövde spara länge till när vi var små. Vi är så måna om att uppfylla våra barns alla önskningar att vi biter oss själva i svansen. För att rusta barnen för livet måste vi våga låta dem uppleva oss som orättvisa.
Lotta Tham: Jag är uppvuxen med flera syskon, och jag vet att det var lika vanligt då som det är i dag!

Är det okej att köpa present till bara ett av barnen ibland?
Pia Risholm Mothander: Ja, så länge det bara sker ibland och barnen ändå känner att de är lika mycket omtyckta.
Philippa Pernryd: Ja, jag tycker att begreppet ”ungefär lika” är bra att ha i bakhuvudet, så länge barnet får den tid och uppmärksamhet det behöver. Att veta att det ibland är min tur och ibland syrrans, är bra träning för att klara sig utanför hemmet.
Lotta Tham: Ja, det tycker jag att det är. Man ska inte köpa bara för köpandets skull.

Bör man sträva efter total rättvisa?
Pia Risholm Mothander: Nej. Något sådant som total rättvisa existerar inte. Det viktiga är i stället att man får barnen att känna att de är lika värdefulla. Strävar man efter millimeterrättvisa tror jag att barnen kommer att kraschlanda i verkligheten utanför hemmet, förr eller senare.
Philippa Pernryd: Rättvisa är inte detsamma som exakt lika! Det viktiga är att få fram att barnen är lika mycket värda och älskade, det är då man skapar rättvisa på sikt.
Lotta Tham: Det är nog omöjligt. I stället bör man försöka se till vart och ett av barnens behov. Då har man gjort en stor insats som förälder.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 1 2006

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler