"Hemskt att inte kunna trösta"

Emma grät 12 timmar om dygnet. Inget hjälpte, men när hon fick akupunktur mot sitt magonda började hon äntligen le och skratta. Men om behandlingen faktiskt botade vet inte föräldrarna - kolik går ju över av sig självt när barnet blir lite äldre.

Av Anna-Maria Stawreberg

Hemma hos familjen Villén-Karlsson i Enköping är det tyst och lugnt. Emma, tre månader, ligger på en mjuk filt under babygymmet och sover djupt, mamma Anna-Carin och pappa Petter slappnar av med en varsin kopp kaffe medan katten Majsan myser i soffhörnan.

Annat var det för bara knappt två veckor sedan då Emma grät konstant, minst tolv timmar per dygn. Det enda som idag vittnar om den jobbiga tid som precis tagit slut är flaskan med minifomdroppar (mot gaser i magen) som står på diskbänken, och att spjälsängen har sängfötter så att den går att använda som vagga.

– Från det att Emma var tre veckor tills alldeles nyligen har hon gråtit mer eller mindre konstant, minst tolv timmar om dygnet. Och känslan av att inte kunna trösta sitt barn när det gråter går inte att beskriva, den känslan är förfärlig, säger Anna-Carin allvarligt.

Visserligen vet varken Petter eller Anna-Carin med säkerhet om det varit kolik som Emma lidit av, men eftersom Anna-Carins brorsbarn har haft kolik kände de igen symptomen.

– Emma grät hela tiden, Anna-Carin kunde knappt gå på toaletten. En dag, när jag kom hem från jobbet, berättade Anna-Carin att hon haft en spa-dag eftersom hon hunnit borsta tänderna, säger Petter.

Både Anna-Carin och Petter har nära till skratt och kan, mitt i allvaret, skämta om den jobbiga tiden som varit. Men när de ska berätta om Emmas magont förstår man hur besvärligt hela familjen har haft det.

– Vi har varit så ledsna att vi har suttit här och gråtit ihop. Jag har aldrig varit med om något som stressat mig så enormt mycket som Emma, när hon gråtit som mest, säger Petter.

Vagga och bära
Under dessa månader sov Petter och Anna-Carin i snitt tre, fyra timmar per dygn. För att klara tillvaron började Petter sova i vardagsrummet med Emma i vaggan intill sig.

Vid fyratiden brukade Emma vakna och då kunde Petter vagga henne fram till dess att Anna-Carin tog över vid fem och gick ut med Emma i barnvagnen på promenad.

Då somnade nämligen Emma om och Anna-Carin kunde lyssna på musik eller prata i telefon medan hon gick, för att slappna av. Men så fort vagnen stannade vaknade Emma och gråten började igen.Väl hemma i lägenheten var det bära som gällde tills Petter kom hem från jobbet på kvällen och kunde avlösa Anna-Carin.

– Visst har jag försökt gå på föräldragruppsmöten, men eftersom Emma har gråtit hela tiden har jag varit rädd för att störa. Det har istället blivit så att jag isolerat mig mer och mer, säger Anna-Carin.
Anna-Carin och Petter har sökt stöd hos ett kompispar som haft kolikbarn och hos en släkting som är distriktssköterska.

– Ja, utan våra vänner Tobias och Linda vet vi inte hur det hade gått. Det var också de som tipsade oss om Special-bvc i Uppsala, som stöttat oss enormt mycket. Varje dag har de ringt oss och frågat hur vi har mått och de har erbjudit oss någon att prata med, berättar de.(Vid Special-bvc kan familjer med barn i åldern 0–3 år med ökat behov av stöd få hjälp av psykolog och sjuksköterska. Verksamheten finns vid barnhälsovården på Akademiska sjukhuset i Uppsala.)

Det börjar låta lite från filten där Emma tagit sin middagsvila. Hon sträcker på sig och plirar nyvaket mot ljuset. Petter tar upp henne i famnen och hon ler brett.

– Leendena har kommit den sista veckan i och med att magknipet verkar ha försvunnit. Innan dess har hon inte skrattat eller lett över huvud taget. När de frågade på bvc om hon inte skrattade, då blev jag så himla ledsen, säger Anna-Carin.

Sliter på relationen
När Emma var ungefär två månader fick Anna-Carin och Petter tipset att testa akupunktur.

– När vi ringde för att boka tid, skrek Emma så att akupunktören knappt hörde vad vi sa.

– Hon förstod väl att läget var akut för vi fick tid redan dagen därpå, och när vi kom dit ringlade kolikkön med utmattade föräldrar och gråtande barn utanför hennes mottagning, minns Petter.

Om det var akupunkturen eller att Emma blivit äldre som gjorde att koliken släppte, vet inte Anna-Carin och Petter. Däremot vet de att de, redan efter första besöket hos akupunktören, kunde äta middag i lugn och ro.

– Att bara få sitta mitt emot varandra och prata i lugn och ro, den känslan var obeskrivlig, säger Anna-Carin.

För visst har det slitit på relationen att Emma haft så besvärliga första månader i livet, det är både Anna-Carin och Petter överens om.

– Eftersom det är jag som varit hemma med Emma på dagarna, har Petter fått ta mycket när han kommit hem från jobbet, säger Anna-Carin. Eftersom jag inte kunde bli arg på Emma, skällde jag på Petter istället. Men klarar vi en sådan här sak, ja, då känns det som om vi klarar allt.
– Det verkar som om hon är så himla lycklig nu när magknipet är borta. Helt plötsligt har hon börjat skratta och le, säger Petter.

I Vi Föräldrar nummer 12 2005 kan du läsa mer om kolik och magont, bland annat forskningsresultat om kolik och 14 olika tips när barnet har ont i magen.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler