I huvudet på din bebis

Genom samspel med föräldrarna utvecklas barnet känslomässigt och mentalt.
  
Text: Maria Zamore 

Ett barn har kommit till världen. En alldeles ny liten människa ligger i sin mammas eller pappas famn och iakttar omvärlden, nyfiket och lite prövande.

Barnets sinnen är vidöppna.

Där finns ljuset som strilar in genom en gardin. Där finns kanske värmen från en filt. Och där finns mammas eller pappas ansikte, ljudet av en mjuk röst, känslan av omslut­ande armar, värmen och lukten från en föräldrakropp.

Allt detta är det nyfödda barnets hjärna förberedd på att ta emot och registrera.

Än har dessa förnimmelser visserligen inte någon konkret innebörd för barnet. De omfamnande armarna och den mjuka rösten är inte viktiga i sig. Det viktiga är att de förmedlar en känsloupplevelse – ett slags känslo­ton eller känslosmak: känns det här behagligt, eller är det fyllt med obehag? Skänker det trygghet eller skapar det osäkerhet?

Dessa känslosmaker är just nu barnets allt. Det är de som hjälper barnet att navigera bland alla intryck och upplevelser i den värld de är födda att leva i, menar bland andra den amerikanske spädbarnsexperten Daniel Stern, vars teori om barns utveckling har fått stort genomslag under senare år.

Under livets första två månader ska barnet hitta ett sätt att reglera sitt inre och skapa mening i sina upplevelser. Daniel Stern uttrycker det som att barnet skapar en känsla av ett uppvaknande själv. Detta är viktigt, poängterar han. Det utgör i förlängningen den grund som allt framtida lärande, relaterande och skap­ande vilar på. Och allt sker med hjälp av de känslor, eller känslosmaker, som olika upplevelser väcker inom barnet.

Det viktiga samspelet
Ett nyfött barn sover och dåsar mycket, nästan jämt känns det som ibland. Men under vakenperioderna söker sig barnet gärna till sådant som är bra för dess utveckling. Och allra bäst utveck­las barnet av närheten till andra människor – av att bli buret, omfamnat, smekt och vaggat. Och av att samspela.

En förutsättning för att en människa ska kunna samspela med andra är att hon kan ta emot information om omvärlden via sina sinnen. En annan är att hon kan reagera på det som händer runt omkring henne.

Det här kan nyfödda barn. De kan till exempel känna igen och skilja mellan röster, de kan känna igen lukten från sin egen mamma och skilja mellan smaker som sött, surt och beskt.

Nyfödda kan också ha en intensiv ögonkontakt med sina för­äldrar under den första, förlängda vakenhetsperioden direkt efter förlossningen. De kan uttrycka känslor som intresse och avsmak med kropp och mimik, och de kan känna igen känslout­tryck hos andra.

De kan till och med reglera hur mycket samspel och intryck de för stunden klarar av. Blir det för mycket vänder de bort blicken eller ansiktet för en paus, eller för ett avslut.

Spädbarn kan också överföra information från ett sinne till ett annat. Det vet man efter försök som har gjorts med tre veck­or gamla barn. Barnen försågs med ögonbindel och fick suga på en napp med en form som de aldrig tidigare hade sugit på. Barnen sög länge på nappen, vilket brukar vara ett tecken på intresse. Men det mest intressanta hände när man tog av bar­nen ögonbindlarna. Då tittade de nämligen mycket mer på den napp de just hade sugit på än en annan napp som också var ny för dem.

Av detta har forskarna dragit slutsatsen att barnen kände igen den napp som de haft i munnen, att de från känseln (sugandet) kunde göra sig en bild av nappens form.

Viktig för inlärningen

Ett annat exempel på hur nyfödda barn kan överföra informa­tion från ett sinne till ett annat är deras förmåga att imitera. Om mamma, pappa eller någon annan gapar eller sträcker ut tung­an gör många nyfödda barn så småningom likadant. De över­för alltså ett synintryck – bilden av mammas eller pappas lipan­de eller gapande mun – till handling, till att själva göra likadant. Denna förmåga att imitera anses vara viktig för inlärning.

Det tidiga imiterandet är en avancerad handling. Hittills har forskarna inte riktigt förstått hur det går till, men nu har man hittat en tänkbar förklaring. Man har identifierat en särskild sorts nervceller i hjärnan, så kallade spegelneuron. Dessa är ak­tiva på samma sätt när individen ser någon utföra en rörelse som när individen själv utför den, har det visat sig.

Texten, som är ett utdrag från boken I huvudet på din bebis, publicerades i Vi Föräldrar 5/2006


Läs mer: Så utvecklas din nyfödda bebis

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler