En skena håller Ebbas höft på plats

Ungefär 100 barn per år föds med höftledsluxation, men med rätt hjälp tidigt blir de flesta helt friska.
Ebba, fem veckor, är en av dem som har skena under sina första månader i livet.

Text: Maria Zamore

Två dagar efter förlossningen var det dags för Anna och Erik att åka hem från BB med nyfödda dottern Ebba. Bara läkarkontrollen återstod.
Allt gick bra – trodde de i alla fall. Läkaren sa visserligen att det knäppte lite i Ebbas vänstra höft, men tillade snabbt att det är vanligt och att det aldrig brukar ”vara något”. Hon sa att hon skulle skriva en remiss till sjukhuset – men bara för säkerhets skull, som en ren rutinåtgärd.
– Jag trodde på henne, berättar Anna. Allt annat hade ju gått så bra. Amningen hade kommit igång, och jag gick som på små moln…
De första dagarna hemma var fyllda med bebisgos.
– Att bara vara nära varandra, gosa och lukta – det var så värdefullt, säger Anna.
När Ebba var en vecka gamma kom kallelsen till sjukhuset.
Ebba blev undersökt av två läkare. De konstaterade snabbt att Ebbas vänstra höft inte hade stabiliserat sig.
– Då började det snurra i huvudet, säger Anna. Jag visste inte riktigt vad det innebar. De förklarade nog en massa. Jag tror att Erik tog in mer än jag, men jag hörde inte mycket av vad de sa – bara att vi skulle få en skena till Ebba.
Anna grät. När hon fick se skenan, en så kallad von ­Rosen-skena, blev hon visserligen lättad.
– Den såg inte så farlig ut. Men ändå, att den fanns… Jag såg den som ett hinder mellan Ebba och mig. Och jag trodde att den skulle leda till en massa praktiska problem med på- och avklädning och sådant.
Med skenan på kändes Ebba som ett litet, hårt paket när man lyfte henne, tyckte Anna.
– Jag var ledsen över att det inte fick fortsätta som det hade börjat. Jag saknade den där närheten, för skenan var i vägen, det var den.

Vanligare bland flickor
Men skenan är jobbigast för föräldrarna – det var vad Anna fick höra på sjukhuset, och hon har förstått att det är sant.
– För Ebba är det inte jobbigt, hon vet ju inget annat. Och det tog faktiskt bara några dagar innan jag förstod att det inte är så farligt.
– Ebba lider inte av det. Det är inte så krångligt som jag trodde. Och jag har förstått att det var tur att det upptäcktes så tidigt, annars hade det blivit mycket värre för Ebba.
Anna upplever inte Ebbas skena som ett problem längre. Hon har vant sig. Men hon önskar att hon hade fått mer information om höftledsluxation redan när den första läkaren uppäckte att det knäppte i Ebbas höft.
– Vi berättade ju att Eriks mamma har en medfödd höftledsluxation. Läkaren borde ha sagt att det kan vara ärtfligt, och att det är vanligare bland flickor. Då hade jag kunnat vänja mig, tagit reda på fakta och förbereda mig på ett annat sätt. För det är ju inte så farligt som man tror. Man blir självklart chockad och ledsen när man får veta, men när man väl har kommit in i det så är det inte så farligt.
Rent praktiskt handlar det egentligen bara om att Ebbas kläder, för att få plats över skenan, måste vara ett par storlekar större än vad hon egentligen kräver – och att det är lite extra pyssel med hygienen vid blöjbyten och sådant.
– Annars är det inte så stor skillnad. Hon kan till exempel sitta i såväl bilbarnstol som bärsele och babysitter. Det är det här med närheten då…
Behandlingen vid höftledsluxation kan variera. Instabiliteten i Ebbas höft är lindrig. Därför ska hon förhoppningsvis inte behöva ha sin skena mer än sex veckor. Dessutom får hon vara utan skenan i mellan en halv och en timme per dag.
– Den där stunden när vi får ta ur henne ur skenan, den är guld värd! säger Anna.
Hon berättar att de brukar ta av skenan på eftermiddagen, när Erik har kommit hem och middagen är uppäten.
– Då badar vi henne. Jag passar på att amma så att jag får känna den här närheten, och så turas vi om att ha henne i famnen.

Frågor och svar om höftledsluxation

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler