Första årets sju mentala skutt

Första årets sju mentala skutt

Första årets sju mentala skutt

Första året utvecklas barnet i stora skutt. När ett sådant skutt är taget, är livet härligt, men innan dess är barnet ofta gnälligt och klängigt. Därför kan det vara bra att veta när skutten inträffar.

Kris leder till utveckling, sägs det. Och kanske stämmer det mer än vad vi hittills har trott när det gäller barns utveckling.
Många barn får perioder när de är mer missnöjda med tillvaron. Att ligga på en filt och leka med favoritskallran är plötsligt inte att tänka på för det annars så nöjda barnet. Mammas eller pappas trygga famn är det enda som gäller – och ändå är det inte riktigt bra. Barnet gnäller och är allmänt svårt att tillfredsställa. Sömnen kan vara orolig och lättstörd.
Sådana gånger är det lätt att som förälder anklaga sig själv: Vad har vi gjort för fel? Eller att oroligt undra: Håller barnet på att bli sjukt? Har det fått kolik? Eller är det tänder på gång?
Kanske är det ingetdera, menar en del spädbarnsforskare. Kanske är det i stället så att barnet har vad man kan kalla mental växtvärk – för att det är på väg att utvecklas ännu lite till.


Perioder av förändring
Under barnets första levnadsår inträffar flera perioder av förändring, menar forskare. Förändringarna, som sker i barnets hjärna och nervsystem, gör att den karta som barnet hittills har orienterat sig efter inte gäller längre. Det är som om barnet har trätt in i en helt ny värld. Det blir otryggt och förvirrat.
När det nya har jämkats samman med det gamla kan föräldrar ofta märka att barnet är gladare och mer harmoniskt. Ofta är det också fullt upptaget av att använda sig av sina nya färdigheter – tills det är dags för nästa period av förändring.
Det holländska forskarparet Hetty van de Rijt och Frans X Plooij hävdar att de, så när som på någon vecka, kan förutsäga när spädbarn ska gå igenom någon av de perioder av mental växtvärk som de tycker sig ha identifierat.
De menar att barnet under sitt första levnadsår gör totalt sju stora utvecklingssprång, och att varje språng föregås av en ”klängperiod”.
Många har ställt sig avvaktande till teorin. Alltför få barn har studerats för att det ska gå att dra några slutsatser, har det bland annat hävdats. Andra holländska forskare har studerat samma sak utan att nå samma resultat.


Tre nya studier
Men på senare år har det gjorts tre studier – en spansk, en engelsk och en svensk – som i olika grad bekräftar van de Rijts och Plooijs resultat.
– De tre studierna ger på ett generellt plan stöd för teorin – men den svenska studien ger svagast stöd, säger den svenske spädbarnsforskaren Mikael Heimann.
Han var delaktig i den svenska studien och är redaktör för en fackbok om van de Rijts och Plooijs teorier samt efterföljande forskning som ska ges ut i USA.
Hetty van de Rijt och Frans X Plooij utgick ifrån att minst 60 procent av de studerade barnen skulle ha mental växtvärk för att teorin skulle anses bekräftad.
Med sådana krav kunde den svenska studien bara belägga tre av de sju perioderna vid exakt samma veckor, berättar Mikael Heimann.
– Men om man tittar helt självständigt på vårt material; om man utgår från att det
räcker om minst 50 procent av barnen har sådana faser, så ser man mönster. Perioderna är då lika många som van de Rijt och Plooij hävdar, men något förskjutna. Deras första period sker till exempel vid 4–5 veckor. I den svenska studien fann vi att den sker mellan 5 och 6 veckor.
Skillnaderna kan bero på felkällor i materialet, men det kan också handla om kulturella olikheter, tror Mikael Heimann.
– Det kan vara så att svenska föräldrar reagerar annorlunda, att de till exempel har större tolerans med barns sömnproblem och därför inte rapporterar sådant lika ofta.


Lita på dig själv
En del anser att det är vanskligt att dela in barns utveckling i tydligt avgränsade åldersperioder. De menar att det riskerar att ta ifrån föräldrar det egna upptäckandet av hur just deras barn är. Använder man teorin för att checka av sitt barn är det lätt att glömma bort att många barn bara snuddar vid perioderna, och att man som förälder då knappt hinner upptäcka dem. Om det egna barnet inte följer mönstret kanske man blir orolig, helt i onödan.
Mikael Heimann håller med, det är en risk.
– Det är viktigt att ha ett förnuftigt förhållningssätt – att veta att den som känner mitt barn bäst är faktiskt jag, och om mitt barn utvecklas som man kan förvänta sig så finns det ingen anledning till oro.
Men mycket talar för att teorin stämmer, eller att det åtminstone finns någonting högst påtagligt och verkligt i den, menar han.
– Jag talar i och för sig i egen sak eftersom jag både har varit med och gjort den svenska studien, och skrivit en bok om detta. Men tre olika forskargrupper har  kommit fram till likartade resultat. Och ska vi förstå helheten, den totala bilden av utvecklingen, så måste vi undersöka alla pusselbitar. Men det är viktigt att säga att den här pusselbiten inte är viktigare än något annat.

Barnet bidrar
Som förälder kan man ha nytta av rönen, menar han.
– Förut har man sagt att det mesta som händer i tidig ålder avgörs av samspelet mellan barn och förälder. Det är positivt, men det lägger samtidigt ett stort ansvar på mammor och pappor: ”Om vi gör fel kan det skapa problem.”
– Nu tror vi att det inte bara är så. Nu finns det tydliga bevis för att även barnet bidrar. Förändringar inifrån barnet, som handlar om barnets utveckling, påverkar också. Det gör inte mamma och pappa mindre viktiga, men det är inte deras fel. Det är det som är det viktiga.
Och att så många föräldrar (omkring hälften i de studier som har gjorts) inte upplever de förändringsperioder som teorin presenterar kan ha en mycket positiv förklaring. Det kan helt enkelt vara så att barnet och föräldrarna är så fint samstämda och läser varandra så väl att det aldrig behöver bli någon friktion, enligt Mikael Heimann.

De 7 utvecklingsprången

Först kommer en stormig period. Sedan sker själva utvecklingen. Därefter är allt lugnt – men snart är det dags för nästa utvecklingssprång.

Varje utvecklingssprång föregås av vad forskarparet van de Rijt och Plooij kallar en ”klängperiod” när barnet behöver extra mycket trygghet och uppmärksamhet.
Att klängperioden är på gång märks alltid på samma sätt, menar de. Barnet kan:
- gråta och skrika mer
- vara missnöjt och på allmänt dåligt humör
- ha svårt att sova
- tappa aptiten
- bli mer klängigt
- bli mer blygt för främlingar
- ständigt vilja hållas sysselsatt
- vilja ha mer fysisk kontakt


Obehaget kan lindras

Barnets obehagskänslor kan lindras om det får vara nära i mammas eller pappas famn, och om det får amma så ofta det vill. Samtal och sång kan också verka lugnande, liksom att man gång på gång visar att man inte överger och att man upptäcker, utforskar och leker tillsammans.

Detta är vad som händer, enligt van de Rijt och Plooij:

5 veckor: Upplevelsevärlden

Klängperioden, som kan börja vecka 4–5, pågår allt mellan någon dag och en vecka.


Vad händer med barnet?
Synskärpan förändras. Huvudomfånget ökar. Kroppens omsättning av glukos förändras. Barnet börjar gråta riktiga tårar och andas mer regelbundet. Barnet kan hålla sig vaket längre stunder och verkar vara mer medvetet om omvärlden.

8 veckor: En värld av mönster

Klängperioden, som kan börja vecka 7–9, pågår allt mellan några dagar och två veckor.

Vad händer med barnet?

Huvudomfånget ökar. Förändringar i hjärnans aktivitet har noterats. Barnet börjar känna igen återkommande former, mönster och strukturer. Det börjar lära sig att kontrollera sin kropp – kan till exempel upptäcka händerna, börja förstå att de hör till den egna kroppen och försöka använda dem. Barnet kan också börja använda sina sinnen för att utforska sådant som är intressant. Det blir lättare att avgöra vad barnet tycker om och inte tycker om.

Tips: Att svara på barnets ljud brukar vara populärt. Ett bad kan vara en höjdare. Många barn tycker om att ligga nakna i ett varmt rum och undersöka händer och fötter, eller att titta på olika föremål tillsammans med mamma eller pappa.

12 veckor: Nyansernas värld

Klängperioden, som kan börja vecka 11–12, pågår allt från någon dag till en vecka.


Vad händer med barnet?
Huvudomfånget ökar. Synen utvecklas. Barnet kan följa något med ögonen på ett mer kontrollerat och välkoordinerat sätt. Barnet börjar uppfatta att ljud har olika tonläge och volym och kan experimentera med den egna rösten. Barnets rörelser kan bli smidigare, rörelsemönstret ser ut att vara mer avsiktligt.

Tips: Att prata med mamma och pappa är kul, liksom att få sträcka sig efter olika föremål. Många tycker om att känna på mammas och pappas ansikte, eller på saker som känns olika: hårt, mjukt, kallt, varmt, vått och torrt. Pusslekar brukar vara roliga.

19 veckor: Händelsevärlden

Klängperioden, som kan börja vecka 14–17, pågår mellan en och sex veckor.


Vad händer med barnet?
Hjärnans aktivitet förändras. Huvudomfånget ökar. Barnet får en större förmåga att förstå omvärlden. Det börjar experimentera med ”händelser”, att till exempel sträcka sig efter en leksak, gripa om den, skaka på den, vända på den för att undersöka den och stoppa den i munnen.

Tips: Leksaker – som mycket väl kan bestå av kastrulllock från kökslådan – kan bli alltmer spännande, liksom föremål av olika material som trä, plast och papper. Titt-ut- och kurragömmalekar kan vara roliga, och en del barn uppskattar en enkel bilderbok.
 

26 veckor: Relationsvärlden

Klängperioden, som kan börja vecka 22–26, pågår mellan en och fem veckor.

Vad händer med barnet?
Barnet uppfattar relationer på ett nytt sätt. Det blir medvetet om avståndet mellan sig själv och föräldrarna, och insikten att föräldrarna kan öka avståndet kan vara skrämmande. Barnet blir också medvetet om begrepp som i, på, under och bredvid. Det börjar förstå att det kan få saker att hända: om man trycker på en knapp så tänds lampan. Det börjar också förstå att saker kan ha samband med varandra: de stora skorna är pappas, de små är mina.

Tips: Dela upplevelser av att titta, lyssna eller smaka på något. Titt-utlekar är ofta roliga. Att få tillgång till en egen kökslåda med spännande men ofarliga saker att plocka i och ur kan vara en höjdare. Att gömma leksaker under en näsduk eller filt kan också vara kul, liksom att sitta i knät och titta i en bilderbok, gärna en med bilder av djur vars ljud man kan härma. Många barn tycker också om musik, dans och klapplekar.

37 veckor: Kategorivärlden

Klängperioden, som kan börja vecka 32–37, pågår mellan tre och sex veckor.

Vad händer med barnet?
Aktiviteten i hjärnan förändras dramatiskt. Huvudets omfång ökar. Hjärnans omsättning av glukos förändras. Barnet kan börja förstå att världen går att dela in i grupper eller kategorier. En häst är en häst oavsett om den är brun eller vit, finns på bild eller i verkligheten.

Tips: Ett torn av klossar eller någon annan leksak som går att ta isär kan vara jättespännande, liksom att känna på olika saker – en del är strävt, annat är lent, klibbigt eller halt. Dörrklockor och hissknappar brukar vara populära, liksom vagnpromenader i olika miljöer. Många barn uppskattar ramsor och ordlekar, samt härmlekar med olika rörelser tillsammans med mamma eller pappa.

46 veckor: Sekvensvärlden

Klängperioden, som kan börja vecka 40–44, pågår mellan tre och sju veckor.

Vad händer med barnet?
Barnet börjar inse hur vissa skeenden eller händelser oftast följer på varandra. Det kan börja länka samman saker och ting, till exempel stoppa in en nyckel i ett lås eller gräva upp sand med en spade och lägga sanden i en hink. Barnet kan också börja peka på föremål och benämna dem – även om det ofta låter ”da!”.

Tips: Många barn tycker om att vara delaktiga i vardagssysslorna; att till exempel sortera nytvättade strumpor, torka med en dammtrasa eller hämta något som mamma eller pappa ber om. Sånger eller ramsor med rörelser kan vara kul, liksom att peka på föremål som mamma eller pappa benämner: ”Var är nallen?” Att peka på och benämna olika kroppsdelar: ”Var är näsan?” eller ”Var är öronen?” – hjälper barnet att upptäcka sin egen kropp.

Fotnot: van de Rijt och Plooij räknar från tiden för befruktningen. Därför kan perioderna inträffa senare om barnet är fött för tidigt, eller tidigare om barnet är fött för sent.

Artikeln pubilcerades i Vi Föräldrar 4/2003

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler