Så började det - om förskolan Björntomten

Text: Maria Zamore

Könet spelar roll, vare sig vi vill det eller inte, säger förskolläraren Kajsa Svaleryd. Hon arbetade på förskolan Björntomten när jämställdhetsprojektet startade 1996. Men då, i början, var de inte så medvetna om könets betydelse:
– Visst såg vi att pojkarna klättrade i träd, spelade innebandy och lekte i stora grupper. Visst såg vi att flickorna lekte mycket mer i dockvrån, pysslade med pärlplattor och samtalade i små grupper. Men så är ju pojkar och flickor, tänkte vi.
Man tror att man vet så mycket, kan Kajsa konstatera så här i efterhand. För det mesta av det de trodde sig veta i början visade sig vara fel.
Personalen var till exempel övertygad om att de behandlade pojkar och flickor likadant. När de började filma sig själva i sitt arbete med barnen så fick de se att det inte var sant.
  – Vår första chock fick vi när vi filmade i hallen. Det var nästan så att jag ville stänga av: det där är inte jag! berättar Kajsa.
De pratade mycket mer med flickorna: ”Men åh, har du fått den där mössan av mormor, den var mjuk och skön”. Till flickorna använde de mjuka tonfall och pratade ofta i vi-form.
Med pojkarna gick de ner i tonfall och gav närmast korthuggna kommandon: ”Ta på dig mössan!” eller ”Här är stövlarna!”
Situationen i hallen var inget undantag. Personalen fann massor av liknande exempel, och undan för undan växte deras medvetenhet om det egna beteendet.
Pojkarna tränades i sådant som traditionellt anses höra till deras könsroll och som de redan kunde; sådant som tävlingslusta, motorik och självförtroende. På motsvarande sätt tränades flickorna i språk, empati, omhändertagande, hänsyn och relationer.
Personalen blev alltmer medveten om att de sände ut omedvetna signaler som påverkade pojkarnas och flickornas beteenden.
Så – om problemet låg hos personalen, så borde det väl räcka om de förändrade sig? Nej, skulle det visa sig, det räckte inte. Förskolepersonalen gjorde snabbt samma erfarenheter som lärarna i Trödje skola senare skulle göra: i könsblandade grupper var det alltid flickorna som tog åt sig – och därmed hämmades av – tillsägelser som egentligen var riktade till pojkar. Och det var alltid flickorna som fick mest av de mer nära relationerna och samtalen med personalen.
Barnen kunde helt enkelt inte ta sig ur sina roller när de var tillsammans. Så personalen bestämde sig för att börja arbeta med pojk- och flickgrupper.
– Målet har varit att få alla barn att pröva allting. De val de gör ska göras utifrån personlighet och intresse, inte utifrån kön, säger Kajsa.
Samma mål har man numera på Trödje och Björke skola i Gävle.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler