"Min dotter grät varje morgon"

Att lämna ett gråtande barn i förskolan är svårt. Trots vetskapen om att tårarna slutar rinna så snart man kommit utom synhåll, går det knappast att få en sämre start på dagen. Här berättar Linda Sundgren om hur hon och dottern Sandra kommit en bit på vägen mot lugnare morgnar.

– Mamma, mamma! Gå inte! Jag vill följa med dig!
Sandras förtvivlade rop följer mig hela vägen till bilen. Hon trycker sina våta kinder mot grinden, medan pedagogen bredvid försöker fånga hennes uppmärksamhet och leda tankarna på annat håll.
Men inget verkar hjälpa den här morgonen, och det är med min lilla 3-årings gråtfyllda vädjan ringandes i öronen som jag kör till jobbet. Det enda som ändå får mig att åka är övertygelsen om att hon faktiskt trivs jättebra på förskolan och att personalen tar väl hand om henne. Men efter någon timme framför datorn kan jag inte längre motstå frestelsen att ringa och kolla hur hon mår.
– Hon är så glad så. Hon satt i mitt knä vid samlingen, men sedan har hon gungat en stund och nu sitter hon i sandlådan och gräver med några av de andra barnen, får jag till svar.
Skönt, det var det jag visste, tänker jag. Sedan kan jag äntligen börja jobba ordentligt och glömma morgonens trauma, nästan i alla fall.
Att Sandras protester mest beror på separationsångest, har jag förstått. Hon tycker att det är så sorgligt just när mamma eller pappa försvinner, men när vi väl gått därifrån går det oftast snabbt över.
Någon vecka tidigare får jag själv bevittna förvandlingen. Sandra är som så många andra morgnar förtvivlad när jag går, och står vid grinden och ropar. Jag rundar en liten skogsdunge, där hon inte längre kan se mig. När jag kikar fram bakom träden ser jag henne vända på klacken och göra bekymmerslösa hoppsasteg uppför grusgången.
 
Gick galant i början
Trots den här vetskapen är det lika svårt varje gång hon har en ”dålig morgon”. Då gäller det att stålsätta sig mot alla obehagliga tankar som tränger sig på.  ”Är det verkligen meningen att man ska lämna bort sina barn?”, ”Jag är en usel mamma” eller ”Borde jag inte bara ta med henne därifrån?”.
När Sandra skolades in ett drygt halvår tidigare gick det galant. Storebror var redan där och sista månaderna innan hon själv började tjatade hon varje morgon om att hon också ville gå i förskolan
Efter ett par första trevande inskolningsdagar sprang hon runt på gården som hon inte gjort annat och när jag skulle lämna henne första gången hann hon knappt ge mig en kram. Men sedan kom bakslaget. Entusiasmen avtog och efter några månader ville hon inte alls bli lämnad.

Börjar hemma
Ofta börjar motståndet redan hemma, med allmänt smågnäll. Hon måste bäras till frukostbordet, vill inte borsta tänderna och absolut inte klä sig.
Det mesta är fel: maten, kläderna, mamma, att jag hjälper henne, att jag inte hjälper henne…
När vi äntligen står i hallen med ytterkläder på är vi aningen sena. På väg ut genom dörren utbrister hon ”Nallen, jag har glömt nallen!”. Så fort hon hör mig börja argumentera för att lämna nallen hemma börjar hon storgråta. Det är bara att vända in igen, hämta nallen och få på honom kläder för att sedan komma på att han nog borde ha något annat på sig.

Bad om tips och råd
Stressen växer. Jag blir irriterad och arg. Hon blir ledsen.
– Måste hon hålla på så här varje morgon, suckar hennes 6-åriga storebror när vi en stund senare lyckats ta oss fram till bilen.  
– Sandra är nog bara inne i en känslig period just nu, säger jag och hör att jag försöker övertyga mig själv lika mycket som sonen i hopp om att det här verkligen är övergående.
När Sandra har varit ledsen mer eller mindre varje morgon i ett par veckors tid, ringer jag för­skolechefen. Bara att få prata med någon initierad om den frustration och ångest som dotterns protester framkallar är en lättnad.
Jag får också en del tips och råd som kanske kan underlätta lämningarna. Att tydligt visa att jag verkligen tycker att förskolan är bra och att i möjligaste mån försöka lämna till den person som står Sandra närmast, är några av hennes förslag.
En kort tid därefter skymtar en förändring. De tårdränkta morgnarna blir allt mer sällsynta och ibland kommer till och med en liten vink från andra sidan grinden.
Om förändringen beror på att vi gör vissa saker annorlunda nu, eller om dottern bara blivit mer mogen att släppa taget, vet jag inte.
Hur som helst var det väldigt skönt att få prata med personalen om det, och att få förståelse för den frustration som ett gråtande barn framkallade.

Artikeln publcerades i Vi Föräldrar 10/2007

"Min dotter grät varje morgon"

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler