"Dagis tycker inte om mitt barn"

"Jag fick aldrig höra något positivt om min dotter". Foto: Ina Agency
Varje gång du hämtar har du en klump i magen. Vad ska personalen säga i dag, har mitt barn bråkat eller har hon skött sig? Vad ska man göra när personalen verkar tycka att ens barn är jobbigt? Två föräldrar berättar.

Text: Mia Coull

Hämta från förskolan. Återseendets glädje och lite småprat med personalen om hur dagen varit.
Så kan det se ut. Men för en del föräldrar blir det mest problem som tas upp, vilket kan vara plågsamt eftersom man som förälder är sårbar när det gäller ens barn. Särskilt om man inte själv uppfattar sitt barn som väldigt krävande eller busigt. 

Försökte hävda sig
Carina, 37, fick sällan höra något bra om sin son, Leo, 4 år.
– Alla vill att ens barn ska vara omtyckt. Man mår dåligt när det inte är så. Personalen på dagis har sådan pondus, det är viktigt att de tänker på hur de uttrycker sig. När de säger något negativt behöver det vägas upp med något positivt, säger Carina.
Carina vet att Leo kan vara busig.
– Men, han är inte medvetet elak, säger Carina.
Under Leos första år på dagis var det inget problem. Svårigheterna kom när han bytte grupp och fick gå med femåringar, när han själv bara var tre.
Eftersom han inte kunde uttrycka sig lika bra i tal som de andra fick han försöka hävda sig på annat sätt: 
– Han kunde inte sätta gränser på annat vis än genom knuffar och borde inte ha blivit lämnad ensam med de större barnen, menar Carina och fortsätter:
– Eftersom han inte fick någon hjälp av personalen för att hitta rätt bland sina nya kompisar blev han istället utagerande, vilket innebar att han blev mer arbetskrävande för personalen – och därmed jobbig. Så fort något hände var det Leos fel. Han blev det svarta fåret, någon att skylla på.

Kände sig maktlösa
Carina och hennes sambo Johan kände sig maktlösa. De undrade vad de skulle göra med informationen de fick om sin son. Ingen i personalen gav något råd om hur de skulle hantera situationen.
Carina skämdes och kände sig utpekad som en dålig förälder. Känslan följde med hem, och påverkade familjelivet.
– Dessutom kändes det inte bra att ha sin son på ett ställe där de inte verkade tycka  om honom.
– Sedan kunde de ha informerat oss på annat sätt, inte i korridoren eller på gården vid hämtning. Andra föräldrar och barn hörde ju allt.
Även Leo blev påverkad av den spända stämningen. 
– Han ”slutade minnas” vad som hänt under dagen, och kunde fråga mig: ”Har fröken sagt att jag varit dum?”
– Dagis har ju hand om ens barn den största delen av deras vakna tid i veckorna, det blev en otrygg situation när Leo visade att han inte trivdes. Han blev anti förskolan, inbunden, känslig och tog åt sig när något gick snett. Han kände sig ständigt utpekad, kunde gråta och säga ”Ni måste tro på mig”.

Självbilden förändrades
Även Leos självbild har påverkats av att inte bli trodd:
– Han blev ofta dömd på förhand, det var alltid hans fel. Han kan fortfarande bryta ihop om man inte tror på att han är oskyldig.
Carina och Johan ville bryta den onda cirkel som uppstått och valde att byta förskola. De hoppades att Leo skulle få en ny chans och slippa vara barnet det skylldes på hela tiden.
– Leo är fortfarande samma pojke, men det funkar bättre nu, tycker Carina och Johan. Personalen yttrar sig på ett annat sätt och kan säga ”i dag har det varit jobbigt för Leo, som varit inblandad i en del bråk”. Nästa dag kan de säga: i dag har det funkat mycket bättre, det märks att Leo inte är så trött i dag.”
Det Carina tycker är allra svårast är att personalen på det gamla dagiset fick henne att tvivla på sonen och tänka att något kanske var fel.
– Man vill att barnet ska vara ”normalt”. Man blir paranoid. Barn får inte avvika utan att bli misstänkta för att vara bokstavsbarn, verkar det som. Jag känner fortfarande att jag måste försvara Leo inför alla. Mina släktingar och vänner får säga åt mig att ta det lugnt, att Leo är en fin kille och inte något ”problembarn”.   

Funderade på att byta dagis
När Sofie var 1,5 år började hon förskolan. Hela den första terminen grät hon mycket.
– Men jag jobbar på förskola själv och vet att att barnen ofta slutar gråta när föräldern gått, säger hennes mamma Karin.
Och gråten avtog, men ersattes av något annat…
– Från att ha varit ledsen mycket och ofta, och därmed jobbig, blev hon enligt personalen utagerande – och jobbig. Jag fick aldrig höra något positivt om min dotter, utan att hon var en dålig förebild för de andra barnen genom sitt beteende.
Då var Sofie två år.
– Varje ord man säger om någons barn är enormt för föräldern, säger Karin. Om man fokuserar på vad barnet kan och är bra på, får man ett levande samtal vilket gör det lättare att ta upp vad barnet har svårt med. Alla är bra på något. Alla har något de behöver jobba med.  
Karin var rädd för att uppfattas som en jobbig förälder och undrade hur det skulle påverka Sofies redan utsatta situation.
– Som förälder vill man samarbeta med förskolepersonalen för barnets bästa. Annars är det ingen mening med att de informerar om hur dagen har varit, säger Karin.
– Men som förskollärare har man ansvar att ta hand om de situationer som uppstår under dagen och inte lämpa över problemen på föräldrarna. De är ju inte på förskolan när något händer.

Andra föräldrar märkte
Inte bara Karin märkte att något var fel. Andra föräldrar berättade att de sett hur personalen härmat Sofie ute på gården. Gjort miner. När Sofie såg dem blev hon ledsen och började gråta.  
Karin tänkte låta Sofie byta förskola. Samtidigt ville hon inte rycka upp Sofie från en miljö hon vant sig vid, där hon hade kompisar. Lösningen blev att stanna kvar på samma förskola – men byta avdelning.
– Sofie är likadan där, hon kan inte sitta still och vill fortfarande bestämma. Skillnaden är att personalen där kan se hela Sofie och inte bara sådant de tycker är jobbigt. De tar itu med problemen under dagarna och säger bara till om något särskilt har hänt. 
I sitt arbete som förskollärare stöter Karin själv på utmaningar, som att ha lättare för vissa barn än andra.
– Om man har svårt för ett drag eller en egenskap hos ett barn är det viktigt att prata om det i personalgruppen. Min kollega kanske inte alls störs av det, och då kan hon uppmärksamma barnet på ett annat sätt än jag. Det är viktigt att de andra barnen i gruppen inte uppfattar sådana här tendenser.

Carina, Johan, Leo, Karin och Sofie heter något annat i verkligheten.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 4/2007

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler