Annons

Kan man skynda på barnets utveckling?

En del barn börjar krypa redan vid fem månaders ålder – eller gå långt före ettårsdagen. Bakom varje sådant barn står en stolt förälder. Men hur mycket kan vi föräldrar egentligen påverka barnets fysiska utveckling?

Av Maria Zamore

Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå?

Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall. Åtminstone inte om vi bortser från det genetiska arv som barnet får av oss vare sig vi vill det eller inte.

Ett barns fysiska utveckling är visserligen beroende av att barnet är aktivt och använder sin kropp på olika sätt. Men vissa kritiska trösklar, som att börja krypa eller gå, kan inte passeras innan nervsystemet är redo för dem – och detta är genetiskt styrt. Det kan inte påskyndas av oss föräldrar.

Det enda vi egentligen kan göra är att se till att barnet har möjlighet att använda sin kropp och utforska sin omvärld – att det till exempel får vara på golvet, ligga både på rygg och på mage (när det är vaket) och undersöka olika föremål.Om barnet sedan börjar gå vid 10 eller 16 månaders ålder är inget vi rår över. Men det spelar inte heller någon roll, för allt däremellan – och mer därtill – anses som normalt.

Någonstans vet vi ju detta. Ändå sitter vi där och jämför våra barn med andra – och blir stolta och känner oss lyckade, eller oroliga och känner oss misslyckade, allt beroende på hur jämförelsen utfaller.

”Föräldrar skuldbeläggs”
Åsa Hedberg är sjukgymnast och forskar om barns motorik vid Karolinska institutet i Solna. Hon vet allt om hur olika barns fysiska utveckling kan vara. Trots det halkade hon dit när hon själv blev förälder.

– Man går ju i föräldragruppen under den period då barnen lär sig rulla runt, sitta och krypa – och tänk hur det blir! Man sitter där och jämför. Man försöker tänka ”Det är väl inget märkvärdigt att den där pojken kan sitta redan...” – men det går inte riktigt, och det är så synd!

Åsa Hedberg önskar att såväl hon som andra föräldrar kunde slappna av lite mer.

– Jag undrar ibland vad det är som driver oss att försöka få vårt barn att utvecklas snabbare; varför vi inte bara kan njuta av bebistiden här och nu. Vi kan ju ändå inte påverka hur snabbt barnet utvecklas.
Föräldrar vet ofta det här, men det är inte alltid kunskap hjälper. Har man ett barn som är lite senare än de flesta andra kan omgivningens kommentarer svida.

– Omgivningen skuldbelägger gärna föräldrar till barn som är lite senare med att till exempel gå. De kanske säger ”Du har burit för mycket” eller vad det nu kan vara, säger Åsa Hedberg.
Sådant gör ont, även om man vet att det inte är sant.

Jämförelsehysteri
När ett barn är sent med att gå beror det ofta på det genetiska arvet. Kanske barnets mamma, pappa, faster eller någon annan släkting också dröjde med att gå?

– Eller kanske barnet helt enkelt är så otroligt fascinerat och upptaget av något annat i sin utveckling, till exempel av att vara social och jollra och prata, eller av att använda sina händer. Barn utvecklas ju ofta på flera olika plan samtidigt under den här perioden. I vissa perioder är de mer fysiska, i andra mer pyssliga eller finmotoriska, säger Åsa Hedberg.

Men i den jämförelsehysteri som man som förälder ibland hamnar i kan det också ingå en oro för att barnet faktiskt är sjukt eller har någon skada.

– Är man orolig för sitt barns utveckling ska man absolut fråga på bvc, tycker Åsa Hedberg.

– Det är bättre att fråga en gång för mycket än att gå runt med en gnagande oro. Men man ska veta att enbart en sen gångdebut sällan eller aldrig innebär att något är fel.

Så olika kan det vara
Annons

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler

Annons

"Älskar min familj, men känner mig fast i familjelivet" Psykologen kommer med råd

Hjälp, jag längtar bort!

"Jag älskar min fru och våra två barn, 2 och 6 år. Men ändå – senaste året har jag börjat känna mig inlåst. Inte med dem, men i familjelivet med allt vad det innebär av pusslande med hämtningar och lämningar, föris och skola, veckomatsedlar, papper att fylla i – ja, allt. Samtidigt har jag ett heltidsjobb som är både stimulerande och krävande.
Min fru gör nästan mer än jag, så jag kan inte skylla på henne. Vi har städhjälp en gång i veckan för att avlasta. Ibland har vi barnvakt och går ut och äter själva. Någon gång i veckan träffar jag kompisar från förr och tar en öl. Jag försöker träna regelbundet och äta bra.
Jag älskar min familj högt, ändå längtar jag bort. Till resor och till att få vara i fred ibland. Vad ska jag göra?"
/Melvin
 

Malin: ”Vad är viktigt för dig i ditt liv?”

Jag tror att många känner igen sig i ditt brev. Allt det yttre är bra och rätt. Och så känns det ändå tomt. Inuti.
Jag tror att det är symtomatiskt – vi fixar allt det yttre som ska känneteckna det goda livet, men på kuppen slukar det all vår vakna tid och det blir inget utrymme kvar till det vi har inuti oss. Vi borde vara lyckliga och nöjda, men istället för att känna att vi har alla rätt kan det yttre livet bli till ett fängelse. Och sådana basala behov som att få vara i fred någon gång ibland kan tyckas ouppnåeliga.
Jag ske ge dig två konkreta tips nu när du har valt att dela med dig. Det första handlar just om den här borde-känslan. När det vi känner inte går ihop med hur vi tycker att vi borde känna mår vi människor dåligt. Men att trycka bort sådana här känslor är ingen framkomlig väg. Jag tycker därför att du ska prata med din fru. Tillsammans kan ni pröva en teknik som har visat sig vara effektiv för att skapa större tillfredställelse och närvaro i livet. Den går ut på att identifiera vilka värderingar man har om vad som verkligen är viktigt, och att sedan skapa beteenden eller handlingar som utgår från dem.
Vad är viktigt för dig i ditt liv – som förälder, som man och som Melvin? Vad kan du göra i din vardag för att leva i enlighet med de värderingarna? Att konkret göra sådant som bekräftar ens värderingar skapar tillfredställelse.
Mitt andra tips handlar om att dela upp er i familjen ibland. Min erfarenhet är att man kan fastna i familjen-ska-vara-tillsammans-fällan. Det är så lätt att tycka att den lilla tid man har med sin familj ska tillbringas tillsammans, allihop. Annars blir det ju liksom ingenting kvar av just familjen. Men ibland kan den där tillsammans-tanken bli lite krampaktig. Det kan lätta upp om man tillåter sig att göra saker med bara ett barn eller på egen hand. Det behöver inte vara svart eller vitt. En kärleksfull familj kan mycket väl bestå av människor som gör saker i olika konstellationer.

/Malin Bergström, barnpsykolog.

Mejla din egen fråga till Malin på fragamalin@vf.bonnier.se

Annons