Barn föds med leklust

Att leka med sitt barn är inget måste, men du kommer aldrig närmre ditt barn än när du leker med det. Dessutom utvecklas barnens medfödda lekförmåga när vi leker med dem.

Text: Oskar Ekman

Birgitta Knutsdotter Olofsson
är professor emerita vid Lärarhögskolan och kanske landets främsta lekforskare. Hon har ägnat hela sitt yrkesliv åt att föra fram budskapet om hur viktigt det är leka med sina barn.

– Jag har faktiskt mött föräldrar som sagt: ”Måste man leka med sitt barn? Gud, så trååkigt…” Nej, du måste inte, säger jag, men du får. Du kommer aldrig närmare ditt barn än när du leker med det. Och bara genom att visa intresse ger den vuxne näring till så mycket kreativitet hos barnet.

Förmågan att leka är visserligen medfödd, precis som förmågan att tala, berättar hon i sin bok I lekens värld (Liber). Men på samma sätt som vi måste prata med barnet för att det ska lära sig behärska språket, måste vi leka med det för att det ska utveckla sin lekförmåga.

Under de första månaderna ägnas mycket av föräldrarnas energi och uppfinningsrikedom åt att framkalla det där magiska bebisleendet. Vi killar barnet försiktigt, blåser det på magen och biter det i tårna. Vi säger fasansfulla saker som att vi ska ”pussa ihjäl” eller ”äta upp” den ”lilla grisen” vi har framför oss. Och samtidigt berättar vårt röstläge och vår mimik att vi menar något helt annat. Kort sagt: vi leker.

På område efter område fortsätter vi vuxna att lotsa in barnet i lekandets värld, menar Birgitta Knutsdotter Olofsson.

– Vi busar med det, kastar det i luften och leker tittut. När det sitter och river sönder en tidning tolkar vi det som: ”Åhh, sitter du och läser?”. När det slamrar med kastrullerna frågar vi vad det blir till middag och om vi får smaka.

Den engelske psykiatern D W Winnicott har konstruerat en teoretisk modell för lekens själva ursprung:

När barnet börjar bli medvetet om sig själv och yttervärlden får yttre föremål – så kallade övergångsobjekt – bli symboler för moderns närvaro. En napp, en nalle eller kanske en snuttefilt. Övergångsobjekten påminner barnet om mamman, även när hon inte är där. På så vis skapas ett utrymme mellan barnet och mamman – det tredje rummet – där det fortfarande är möjligt att vara trygg. På denna arena kan barnet trevande börja att leka och låtsas, och här föds också förmågan att fantisera, skapa och uppleva musik och konst.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Babyboken 2005

Läs mer:

>> Rena barnleken – roliga och enkla lektips

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler