Föda för tidigt

Att föda för tidigt

Föda för tidigt

Läs om när Zelda och Imra föddes i vecka 27.

Alla vi föräldrar som under flera veckor eller månader har knipit ihop eller legat i horisontalläge, bett till högre makter och haft sömnlösa nätter. Vi som har hållit våra tummar blåa för att våra barn bara ska få stanna lite till inne i magen. Vi som har knaprat piller för att barnens lungor ska mogna snabbare, sett läkare göra underverk och tvingats tjyvkika på sista trimestern genom ett kuvösfönster. Vi vet att livet börjar långt innan barnmorskan räknar det nyförlösta barnets tår. Vi vet att det ibland inte blir som man har tänkt sig.

Mina tvillingflickor föddes i vecka 27. Då hade jag tillbringat nästan två veckor på sjukhus i förhoppningen om att de inte skulle komma alltför tidigt. Men det gick inte att hindra det längre och de plockades ut med snitt en kylig majdag.

Jag tillhör en liten skara föräldrar som, istället för att kokonga oss i bebisrus, har tillbringat den normalt ”lyckligaste lilla smekmånaden” i händerna på sjukhuspersonalen.

Vi har befunnit oss i ett flera månaders ständigt gnagande elände. Istället för att öppna små gratulationkort, bjussa på bullar, packa upp vackra blommor och gulliga sparkdräkter, har vi fått lära oss allt om omvårdnaden av för tidigt födda barn.

CPAP (särskilt andningshjälpmedel som används bland annat i neonatalvården, reds anmärkning) har ersatt blombuketterna, övervakningslarmen har ersatt de lyckönskande leendena och blodtransfusioner har mist sin skräckimage.

Istället för att sitta i skuggan under ett äppelträd en varm julidag och amma mina små mjuka knyten, rapa dem på axeln och höra deras små ljud, har jag dag och natt i tre månader suttit vid den hårda pumpen i det lilla pumprummet på sjukhuset och hört det sövande pumpljudet till förbannelse.

Så många gånger jag gått uppför backen till sjukhuset med andnöd och ångest inför vad som ska vänta mig. Så många gånger jag gått nerför backen med enorm sorg över att lämna dom kvar där för natten. Ibland i oro för att dom har haft för svårt att andas just den dagen, ibland av saknad för att de mått så bra.

Vi mammor hade delmål. De var väldig lika varandras. En period hade vi drömmen om att kunna ta vårt barn till skötbordet och byta blöja. En annan dag önskade man inget hellre än att få ta dem i vagnen i parken utanför sjukhuset. Ett annat delmål var att bli av med kuvösen, eller att bli av med CPAP:en… det var det som höll oss igång.

Det var ju det där med att orka. Många gånger sjönk jag ner på golvet i hallen då jag var på väg mot sjukhuset. Jag satt där på golvet med kylväskan fylld med mjölken jag pumpat ut (var tredje timme) under natten, i handen. Jag tänkte att nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte åka dit. Jag orkar inte ha dem i kuvös. Jag orkar inte att andra tar mer eller bättre hand om dom. Jag orkar inte oroa mig. Men det fanns ingen tid att sitta på hallgolvet. Det var bara att plocka ihop sig, vara beslutsam, svälja gråten och gå dit.
 
Det var hemskt, deras första vecka i livet. Ingenting begrep jag. Inte var jag förberedd och inte heller påläst. Jag hade ingen kontroll och förstod inte vad dom gjorde.

När jag under de första dagarna var nere på neonatalavdelningen på Karolinska såg jag med förundran på de andra föräldrarna. De skötte sina små fågelungar så fint. Satt med dom på bröstet och såg lyckliga ut. Det var konstigt, jag kände för lite. Jag ville helst inte sköta om dom. Jag ville bara sitta där bredvid och se dom växa. Kanske säga några ord. Röra lite vid dom. Men framförallt ville jag låtsas att de låg kvar i magen.

Uppe på BB var det en mardröm. Nyblivna mammor hasade fram med sina plastvagnar fyllda med bebis. De satt och ammade de första trevande försöken i dagrummet och det var lyckotårar och blomster mest hela tiden. Jag hatade dom där brickorna de nyblivna papporna gjorde i ordning till sina nyförlösta kvinnor med frukost. De stod och konverserade varandra och jämförde födelsevikt och kön på sina barn.

Under en tid satt jag där med jättemage, precis innan barnen plockades ut, och våndades eftersom jag visste att jag inte skulle föda så där ”fint”. Sen led jag ännu mer eftersom mina barn inte var hos mig.

Värst var det när den minsta opererades. Hon skulle opereras på Karolinska medan den lite större skulle ligga kvar på Sachsska. Den stora flickan hade börjat bli lite mer ”med” och man kände verkligen hopp för henne. Den lilla var däremot dålig, riktigt hur dålig hon var förstod jag som tur var inte. I efterhand förstod jag att hon var dödssjuk. Den lilla sparvungen låg där inne i kuvösen och kämpade för att leva. Hennes lilla bröstkorg drogs in i snabba ansträngda andetag och syresättningen var riktigt dålig.

Idag, nästan ett och ett halvt år senare, har mina småttingar börjat på dagis. De är fina och friska och tiden på sjukhuset känns som i ett annat liv.

Ibland kan jag nästan känna glädje över att det blev så annorlunda. Det fick mig att förstå att man inte kan ta något för givet. Mina barn är en sådan lycka och glädje och varje dag påminns jag om att jag kunde ha förlorat dom.


Det kom ett brev…

”Hej,
Jag skulle vilja dela med mig av min erfarenhet kring att få barn alldeles för tidigt.
Vi är många som har varit med om detta och just när man sitter där behöver man veta att man inte är ensam.
Det blir inte alltid som man har planerat. Ibland blir allt helt ställt på ända.
När mina barn låg på neonatalen under 3 månader insåg man att det här med att få barn är en skör och bräcklig tid.
Om något då händer, oavsett om det är något enklare som att barnet behöver sola bort gulsoten, eller om barnet är dödssjukt, så blir det kaos i hjärtat.
Man är aldrig förberedd på krishantering och hemska chocker.
I sex veckor låg min två små i akutrummet på neonatalen (samma som IVA).
De hade övervak på puls, andning, blodtryck och syresättning dygnet runt. De sondmatades var tredje timme, låg i kuvös. De fick blodtransfusioner, hade cvk, syrgas och CPAP. De hade upp till 8 olika sorters mediciner och inhalerades två gånger om dagen. Den ena opererade hjärtat, var sövd och låg i respirator.
De sista sex veckorna låg de i en mindre sal, som var lite lugnare. När vi kom hem hade vi hemsjukvård.
Tre och en halv månad efter deras födelse skrevs de ut.
Idag är de helt friska och har precis börjat på dagis.
Vänligen
Jessica Henecke, mamma till Alidah, 13 år och Zelda och Imra, idag 2 år.

"Jag var övertygad om att jag skulle ha två små fågelungar ända tills de började skolan"

Hur mår Zelda och Imra idag, Jessica?
– De mår jättebra. De har hunnit fylla två år och vi ser ingen skillnad på dem och på när deras syster Alidah var i deras ålder. De har följts upp noga på sjukhuset och synen och annat funkar bra. Nu senast sa läkarna att vi egentligen inte behöver komma någon mer gång.

 

– Redan när de var ett år kände vi att vi äntligen kommit ikapp jämnåriga barn som fötts i normal tid. Nu ligger båda tjejerna till och med över medellängd och medelvikt.

Har du känt dig extra orolig för tjejerna?

– Ja, till dess att de var 2 år var jag extra observant och orolig. Jag vet inte om det beror på att de är för tidigt födda eller om det beror på att jag själv är äldre än vad jag var  när Alidah föddes. Men nu märker jag att jag blir mer och mer avslappnad.

 

– Nu kan jag känna att jag är ganska färdig med känslorna kring att de föddes för tidigt. Däremot märker jag att jag blir mer berörd när jag hör talas om sjuka barn. Jag har insett att man inte kan ta allt för givet.

– När tjejerna var ett år skulle vi till Södersjukhuset för en återkontroll. När vi klev in på sjukhuset och jag kände alla välbekanta dofter, kände den där bulldoften från Pressbyrån som jag levt med så länge, då sköljde allt över mig. Först blev jag helt gråtfärdig, men sedan kände jag: ”Jag klarade det! Vi klarade tiden på sjukhuset!”

Varför skrev du ner din berättelse?
– Jag var helt övertygad om att jag skulle få ha två små fågelungar fram till dess att det var dags för dem att börja skolan. Jag var säker på att jag skulle gå miste om hela bebistiden och allt kändes hopplöst.

– Jag vill gärna att andra föräldrar ska få veta hur det kan vara – och hur det kan bli. Och så fort mina tjejer är lite äldre ska jag själv bli stödförälder åt andra föräldrar med för tidigt födda barn.


De flesta växer ikapp

I Sverige föds ungefär vart 20:e barn för tidigt, alltså före vecka 38, och väger mindre än 2 500 gram.

De första två åren är för tidigt födda barn generellt sett senare i utvecklingen än barn som föds efter vecka 38.

Under det första året brukar man i de allra flesta fall se om några allvarliga skador har uppstått till följd av den tidiga förlossningen. Det finns vissa skador som för tidigt födda barn löper större risk än andra barn att få: vissa hjärnskador, skador på lungorna och problem med ögonen. Det finns också en viss risk för syn- och hörselnedsättning, epilepsi, vissa funktionshinder eller utvecklingsstörning.

De flesta för tidigt födda barn har vuxit i kapp sina jämnåriga kompisar senast i tre-fyraårsåldern. Det är vanligt att barn som har fötts för tidigt är något kortare än vad de skulle ha varit om de fötts efter graviditetsvecka 38.

Det finns flera orsaker till att barn föds för tidigt, och i många fall kan man inte avgöra varför. Några orsaker kan vara sjukdomar eller stress hos mamman, havandeskapsförgiftning, infektion hos fostret eller flerbarnsfödsel.

Barn som föds före vecka 35 behöver ofta hjälp med andningen, till exempel med extra syrgas eller respirator.  Det är viktigt att ett barn som föds för tidigt får lugn och ro. Nervsystemet är ännu inte helt utvecklat och klarar inte av att ta emot för  många intryck. Därför försöker man få kuvösen att likna miljön i livmodern så mycket som möjligt genom sänka belysningen och ljudnivån. Däremot vet man att barnet mår bra av att höra sina föräldrars röster och känna deras närhet.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 11/2007

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler