Anknytning - så funkar det

Föräldrar ger. Barn får – och kan tack vare det ägna sig åt sin medfödda drift att utforska och erövra världen. Det är anknytning i ett nötskal.

Text: Maria Zamore

Ner från föräldrafamnen, ut på golvet, in bakom soffan, kanske ända fram till leksaks­lådan på öppna förskolan…
Lajla, nio månader, har just lärt sig krypa. Med ivriga kryptag ger hon sig ut på den ena upptäcksfärden efter den andra. Bit för bit erövrar hon världen – men då och då avbryter hon sitt utforskande för att tanka trygghet.
Ibland räcker det med att kasta en blick åt mammas eller pappas håll för att se att de fortfarande finns där, och för att avläsa om det hon gör är okej. Andra gånger vänder hon tillbaka för en stunds närhet i knät.
Lajla har, för att använda en psykologisk term, ”börjat forma en anknytning”. Hon har börjat använda sina föräldrar som en trygg hamn att återvända till när något känns osäkert eller skrämmande.
Anknytning är viktigt, har vi fått lära oss. Men frågan är inte om ett barn ska utveckla en anknytning eller inte, för det gör i princip alla (enda undantagen är barn med mycket grava neuropsykiatriska handikapp). Det viktiga är i stället hur anknytningen ska komma att se ut.
För att studera detta har det utvecklats en testmetod som kallas Främmandesituationen, eller Strange Situation Procedure (SSP). Med hjälp av den kan psykologer observera barn mellan ett och två års ålder tillsammans med sin förälder i ett rum med två fåtöljer, en stor fri lekyta och leksaker: Först får barnet bekanta sig med rummet tillsammans med sin förälder, sedan kommer en person som barnet aldrig tidigare har träffat in i rummet. Vid två tillfällen lämnar föräldern barnet en kort stund.

Trygg anknytning
När man observerar barn i västvärlden på detta sätt visar det sig att mellan 60 och 70 procent har vad man kallar en trygg anknytning till åtminstone en av sina föräldrar. Det betyder inte att de har varit oberörda i testsituationen. En del har blivit ledsna och rädda när föräldern har lämnat rummet, de kan till exempel ha börjat gråta, gått mot dörren och försökt öppna den. Andra kan ha accepterat att leka med främlingen, och kanske till och med haft det bra. Men detta spelar egentligen ingen roll. Det avgörande är hur barnet hanterar återföreningen med föräldern.
Om ett barn med trygg anknytning har varit ledset söker det kontakt med föräldern när han eller hon kommer tillbaka, och blir tack vare det lugnad och kan så småningom fortsätta leka och utforska rummet. 
Ett tryggt anknutet barn som inte har varit ledset kanske i alla fall tittar upp mot föräldern när han eller hon kommer tillbaka, ler och signalerar något i stil med ”Jag har haft det bra när du var borta, men det är kul att se dig igen”, eller ”hälsar” på något annat sätt.

Känslomässigt närvarande
Vad är det då som avgör om ett barn ska utveckla en trygg anknytning eller inte?
Författarna till den nyligen utkomna boken Anknytningsteori – Betydelsen av nära känslomässiga relationer uttrycker det som att barn med trygg anknytning har erfarenhet av en eller två känslomässigt närvarande föräldrar (eller andra vårdare) som är lyhörda för dess signaler och förutsägbara i sina reaktioner.
Det innebär att barnet kan lita på att föräldern finns där när det behövs. Barnet har fått tillräckligt mycket erfarenhet av att föräldern är tillgänglig; att han eller hon ser, hör, förstår och vill hjälpa. Den erfarenheten har gjort att barnet tryggt kan växla mellan att utforska världen och söka skydd hos föräldern. Den har också gett barnet en tilltro till den egna förmågan att vara tillsammans med andra, något som man menar kommer att skapa mönster för framtida nära relationer.
Barn som inte har en trygg anknytning har i stället mer erfarenhet än andra av att föräldern reagerar negativt, oförutsägbart eller inte alls på att barnet uttrycker sina känslomässiga behov. Om de i en testsituation blir ledsna när föräldern lämnar rummet så kanske de inte visar det när föräldern kommer tillbaka – för att de har lärt sig att de riskerar att bli avvisade när de uttrycker sina behov, och för att det skulle göra dem ännu mer ledsna.

Föräldrars erfarenheter kan spela roll
Forskning har visat att det kan finnas ett samband mellan föräldrars egna anknytningserfarenheter och deras förmåga att vara känslomässigt tillgängliga för sina barn. Föräldrar som inte själva har haft minst en tillgänglig och lyhörd förälder kan med andra ord ha svårt att ge detta till sina egna barn – men inte nödvändigtvis. För det första är forskningsresultat baserade på grupper av människor inte alltid giltiga på individnivå. För det andra anses förmågan att vara en känslomässigt tillgänglig förälder också påverkas av förmågan att reflektera över den egna barndomen och sin inre värld.
Men att vara en lyhörd och känslomässigt tillgänglig förälder är inte samma sak som att alltid och omedelbart göra det barnet vill, poängterar Pia Risholm Mothander, psykolog och en av författarna till boken Anknytningsteori:
– Oerhört många av dagens föräldrar präglas av dåligt samvete för att de inte tycker att de kan vara tillsammans med sina barn tillräckligt mycket – och så blir de eftergivna mot barnen, och deras samvaro med dem präglas inte av barnens behov, utan av skuld – ”Nu ska jag bara vara med dig, åh vad vi ska ha det mysigt…”

Värdera barnets behov
Men lyhördhet består inte i att uppfylla barnets alla önskningar, utan snarare i att kunna värdera vad och hur mycket barnet behöver, menar hon och citerar den brittiske psykoanalytikern Donald W Winnicott som menade att en förälder måste våga frustrera sitt barn för att hjälpa det att utveckla ett eget själv; att det är bara är genom förälderns tillit till barnets egen förmåga som barnet kan upptäcka sin egen kompetens.
– Man kan förstås inte begära att ett nyfött barn ska kunna vänta på maten eller klara sig själv på annat sätt, men någon gång mot slutet av första året och framför allt under andra året så känner många föräldrar att barnet börjar klara av mer. De kanske säger ”Nej, nu får du vänta lite, och det klarar du. Jag ska prata färdigt i telefon, men sedan ska jag lyssna på dig.” Eller ”Pröva att klättra upp där själv först, du kanske kan!”.
Att göra så är ofta att välja den svåra vägen – att möta barnets protester kräver ju mer än att slentrianmässigt hjälpa. Men att inte ständigt och i alla lägen rusa efter sitt barn med plåster och tröst är framför allt att våga lita på barnets kompetens, menar Pia Risholm Mothander.
– Fast det kan man förstås inte göra jämt. Inte om barnet är förkylt, till exempel, och inte om barnet har blivit skrämt av något – men att kunna värdera sådant, det är det som är lyhördhet hos en förälder.

Källa: Anknytningsteori (del 1) – Betydelsen av nära känslomässiga relationer (Natur och Kultur) av Anders Broberg, Pehr Granqvist, Tord Ivarsson och Pia Risholm Mothander.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 12 2006Läs mer: "Så utvecklas anknytningen"

Barnet får och föräldern ger

Anknytning består, enligt John Bowlby (1907–1990), brittisk psykiater och anknytningsteorins upphovsman, av två genetiskt förprogrammerade beteendesystem som samspelar med varandra: anknytningssystemet hos barnet och omvårdnadssystemet hos föräldern.
Det innebär i praktiken att barnet får och föräldern ger. Barnet kan till exempel signalera sitt behov av närhet, tröst och skydd genom att gråta eller skrika. Föräldern svarar på barnets signaler genom att till exempel tala lugnande, lyfta upp barnet i famnen, kramas eller ge mat.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler