Thinkstock

Barfota funkar bra när man ska lära sig hålla balansen.

Så lär sig barn att gå

Ett litet steg för mänskligheten kanske, men ett enormt kliv för familjens minsta. Hur lär sig barn att gå egentligen? Och vad kan du som förälder göra för att underlätta de första stapplande försöken?

Välj rätt för foten

Halksockor
Använd gärna halksockor inomhus som tofflor, men helst inte i skor eftersom de suger fast i innersu- lan, drar åt runt tårna och hindrar naturlig rörlighet i skon.
Skor
Välj nätta, lätta och platta skor. De får gärna ha ett stabilt hälparti som stöd. De ska vara så raka som möjligt framtill för att ge plats åt tårna. Barns fötter är mjuka och formbara. en alltför rundad eller spetsig sko riskerar att forma foten.

Ett barns första steg är något alla i dess närhet minns hela livet. Men hur det går till, och framför allt när, kan skilja mycket från barn till barn, konstaterar Ann-Christin Eliasson, professor och forskargruppsledare på institu- tionen för kvinnor och barns hälsa på Karolinska institutet (KI).
   – Nyfikenhet och viljan att ta sig fram är det som driver barnet att förflytta sig. Glädjen över att själv kunna ta sig till mamma och pappa är stor, men för barnet kan den vara lika stor oavsett om det kasar, kryper eller springer dit, säger hon och förklarar vidare att barnets omgivning kan avgöra vilket transportsätt det väljer.
   – Barnet väljer det smartaste sättet att ta sig fram. Förutsätt- ningarna och omgivningen spelar på så vis en roll för hur barnet gör. Om familjen till exempel har stora hundar som riskerar att knuffa omkull barnet skulle det kunna bidra till att det hellre tar sig fram genom att krypa. Men tids nog börjar de flesta barn ändå att gå.

Barnet går när det är redo

När det gäller föräldrarnas oro och stress är Ann-Christin Eliasson tydlig.
– Föräldrar skulle må bra av att tagga ner lite. Det är egentligen ointressant om barnet går vid 12, 13 eller 15 månaders ålder.
Har inte barnet börjat gå när det är 18 månader kan en läkarundersökning göras för att bekräfta att det inte beror på en sjukdom eller försening i utvecklingen, men vanligtvis finns ingen anledning till oro.
– Vid normal utveckling går barnet när det är redo. Viktigast är variation, på alla nivåer. Då får barnet känna vad det klarar av och inte.
Föräldrarnas viktigaste uppgift är, enligt Ann-Christin Eliasson, att skapa möjligheter för barnet att testa sig fram. Både ligga på mage, bli buret och att gå med föräldrarnas hjälp. En del barn kan bli frustrerade när de inte förmår att röra sig fritt, och kan då må bra av att gå i en gåstol en stund. Det har förekommit kritik mot gåstolar, som att de inte är säkra och riskerar att hämma barnets utveckling, men Ann-Christin Eliasson säger att det mesta är bra i lagom mängd.

Svårt att påverka

   – Läser man barnets signaler blir det sällan fel. Låt barnet styra och puffa lite lagom, råder hon, samtidigt som hon påpekar att föräldrarna faktiskt inte kan påverka nämnvärt när barnet börjar gå.
   – Kanske går det att påverka någon vecka hit eller dit, men det går inte att påverka barnets mognad så mycket.
Barnets utvecklingstakt beror snarare på en genetiskt styrd mognadsprocess i hjärna, ryggmärg och muskler än på vad föräldrar gör. Ann-Christin Eliasson håller med om att genetiska faktorer spelar en stor roll, men kan inte säga hur stor.
   – Men ofta har barn som inte lärt sig gå vid 18 månader en släkting som det var likadant för, säger hon.
För att barnet ska klara att gå måste det ha vunnit tillräcklig kontroll över kroppen för att kunna hålla balansen. Har det inte balans för att sitta, kan det inte heller gå. Däremot är det inte nödvändigt att först kunna krypa.
En del barn hasar till exempel fram pa rumpan och börjar aldrig krypa. Det är inget problem. Alla barn är olika. Ann-Christin Eliasson tror inte heller att barn som bärs mycket skulle ha svårare att lära sig gå.
– Det handlar mer om vad man gör där emellan.

Se även

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler

"Älskar min familj, men känner mig fast i familjelivet" Psykologen kommer med råd

Hjälp, jag längtar bort!

"Jag älskar min fru och våra två barn, 2 och 6 år. Men ändå – senaste året har jag börjat känna mig inlåst. Inte med dem, men i familjelivet med allt vad det innebär av pusslande med hämtningar och lämningar, föris och skola, veckomatsedlar, papper att fylla i – ja, allt. Samtidigt har jag ett heltidsjobb som är både stimulerande och krävande.
Min fru gör nästan mer än jag, så jag kan inte skylla på henne. Vi har städhjälp en gång i veckan för att avlasta. Ibland har vi barnvakt och går ut och äter själva. Någon gång i veckan träffar jag kompisar från förr och tar en öl. Jag försöker träna regelbundet och äta bra.
Jag älskar min familj högt, ändå längtar jag bort. Till resor och till att få vara i fred ibland. Vad ska jag göra?"
/Melvin
 

Malin: ”Vad är viktigt för dig i ditt liv?”

Jag tror att många känner igen sig i ditt brev. Allt det yttre är bra och rätt. Och så känns det ändå tomt. Inuti.
Jag tror att det är symtomatiskt – vi fixar allt det yttre som ska känneteckna det goda livet, men på kuppen slukar det all vår vakna tid och det blir inget utrymme kvar till det vi har inuti oss. Vi borde vara lyckliga och nöjda, men istället för att känna att vi har alla rätt kan det yttre livet bli till ett fängelse. Och sådana basala behov som att få vara i fred någon gång ibland kan tyckas ouppnåeliga.
Jag ske ge dig två konkreta tips nu när du har valt att dela med dig. Det första handlar just om den här borde-känslan. När det vi känner inte går ihop med hur vi tycker att vi borde känna mår vi människor dåligt. Men att trycka bort sådana här känslor är ingen framkomlig väg. Jag tycker därför att du ska prata med din fru. Tillsammans kan ni pröva en teknik som har visat sig vara effektiv för att skapa större tillfredställelse och närvaro i livet. Den går ut på att identifiera vilka värderingar man har om vad som verkligen är viktigt, och att sedan skapa beteenden eller handlingar som utgår från dem.
Vad är viktigt för dig i ditt liv – som förälder, som man och som Melvin? Vad kan du göra i din vardag för att leva i enlighet med de värderingarna? Att konkret göra sådant som bekräftar ens värderingar skapar tillfredställelse.
Mitt andra tips handlar om att dela upp er i familjen ibland. Min erfarenhet är att man kan fastna i familjen-ska-vara-tillsammans-fällan. Det är så lätt att tycka att den lilla tid man har med sin familj ska tillbringas tillsammans, allihop. Annars blir det ju liksom ingenting kvar av just familjen. Men ibland kan den där tillsammans-tanken bli lite krampaktig. Det kan lätta upp om man tillåter sig att göra saker med bara ett barn eller på egen hand. Det behöver inte vara svart eller vitt. En kärleksfull familj kan mycket väl bestå av människor som gör saker i olika konstellationer.

/Malin Bergström, barnpsykolog.

Mejla din egen fråga till Malin på fragamalin@vf.bonnier.se