De sju utvecklingssprången – är det därför bebisen är gnällig?

Kris leder till utveckling, sägs det. Kanske stämmer det.

Många barn får perioder när de är mer missnöjda med tillvaron, när plötsligt ingenting duger. Att ligga på en filt och leka med favoritskallran är plötsligt inte att tänka på. Pappas eller mammas trygga famn är det enda som gäller – och ändå är det inte riktigt bra. Bebisen kan gnälla och vara allmänt svår att tillfredsställa, sömnen kan vara orolig och lättstörd.

Sådana gånger är det lätt att som förälder undra vad man har gjort för fel. Eller om barnet håller på att bli sjukt, eller har kolik, eller om det kanske är tänder på gång.

Men kanske är det inget av det. Att bebisen är gnällig, klängig och missnöjd behöver inte betyda att något är fel. Kanske har barnet istället vad man kan kalla "mental växtvärk" – för att det är på väg att utvecklas ännu lite till.

Läs också: Gnälliga barn behöver också tröst

Sju utvecklingssprång

De nederländska forskarna Hetty Van De Rijt och Frans X Plooij menar att barn under sitt första levnadsår gör sju utvecklingssprång. Varje språng kan ses som en period av förändring – och förändringarna, som sker i barnets hjärna och nervsystem, gör att den karta som barnet hittills har orienterat sig efter inte längre gäller.

Det är som om barnet har trätt in i en helt ny värld – och vem skulle inte bli otrygg och förvirrad då? Vem skulle inte känna sig ledsen och osäker och vara i större behov av närhet och tröst? När det nya så småningom har jämkats samman med det gamla kan föräldrar märka att deras bebis är gladare, mer harmonisk och ofta fullt upptagen med att använda sig av sina nya färdigheter – tills det är dags för nästa period av förändring. Ungefär så här funkar det, enligt Van de Rijts och Plooij:

Läs också: Kvällsoro – därför skriker din bebis på kvällarna

5 veckor: Upp­levelse­världen

När? Klängperioden, som kan börja vecka 4–5, pågår allt mellan någon dag och en vecka. Vad händer? Synskärpan förändras, liksom kroppens omsättning av glukos. Barnet börjar gråta riktiga tårar och andas mer regelbundet. Barnet kan hålla sig vaket längre stunder och verkar vara mer medvetet om omvärlden.

8 veckor: En värld av mönster

När? Klängperioden, som kan börja vecka 7–9, pågår allt mellan några dagar och två veckor.

Vad händer? Man har noterat förändringar i hjärnans aktivitet. Barnet börjar känna igen återkommande former, mönster och strukturer. Det börjar lära sig att kontrollera sin kropp; kan till exempel upptäcka händerna, börja förstå att de hör till den egna kroppen och försöka använda dem. Barnet kan också börja använda sina sinnen för att utforska sådant som är intressant. Det blir lättare att avgöra vad barnet tycker om och inte tycker om.

Tips: Att svara på barnets ljud brukar vara populärt. Ett bad kan vara härligt. Många barn tycker om att ligga nakna i ett varmt rum och undersöka händer och fötter, eller att titta på olika föremål tillsammans med mamma eller pappa.

Läs också: Otrygg anknytning – hur märker jag om mitt barn har det?

12 veckor: ­Nyansernas värld

När? Klängperioden, som kan börja vecka 11–12, pågår allt från någon dag till en vecka.

Vad händer? Synen utvecklas, barnet kan följa något med ögonen på ett mer kontrollerat och välkoordinerat sätt. Barnet börjar uppfatta att ljud har olika tonläge och volym och kan experimentera med den egna rösten. Barnets rörelser kan bli smidigare och ser ut att vara mer avsiktliga.

Tips: Att prata med mamma och pappa är kul, liksom att få sträcka sig efter olika föremål. Många tycker om att känna på mammas och pappas ansikte, eller på saker som känns på olika sätt: hårt, mjukt, kallt, varmt, vått och torrt. Pusslekar brukar vara roliga.

Läs också: Gnällig bebis – varför är det så?

17 veckor: Händelse­världen

När? Klängperioden, som kan börja vecka 14–17, pågår mellan en och sex veckor.

Vad händer? Hjärnans aktivitet förändras. Barnet får en större förmåga att förstå omvärlden. Det börjar experimentera med ”händelser”; till exempel sträcka sig efter en leksak, gripa om den, skaka på den, vända på den och stoppa den i munnen.

Tips: Leksaker kan bli alltmer spännande, liksom föremål av olika material som trä, plast och papper. Tittut- och kurragömmalekar kan vara roliga. En del barn uppskattar en enkel bilderbok.

Läs också: Min bebis vill amma HELA tiden!

26 veckor: Relationsvärlden

När? Klängperioden, som kan börja vecka 22–26, pågår mellan en och fem veckor.

Vad händer? Barnet uppfattar relationer på ett nytt sätt. Det blir medvetet om avståndet mellan sig själv och föräldrarna, och insikten att föräldrarna kan öka avståndet kan vara skrämmande. Barnet blir också medvetet om begrepp som i, på, under och bredvid. Det börjar förstå att det kan få saker att hända, till exempel att om man trycker på en knapp så tänds lampan. Det börjar också förstå att saker kan ha samband med varandra: de stora skorna är pappas, de små är mina.

Tips: Dela upplevelser av att titta, lyssna eller smaka på något. Tittutlekar är ofta roliga. Att få tillgång till en egen kökslåda med spännande men ofarliga saker att plocka i och ur kan vara en höjdare. Att gömma leksaker under en filt kan också vara kul, liksom att sitta i knät och titta i en bilderbok, kanske en med bilder av djur vars ljud man kan härma. Många barn tycker om musik, dans och klapplekar.

36 veckor: Kategori­världen

När? Klängperioden, som kan börja vecka 32–37, pågår mellan tre och sex veckor.

Vad händer? Aktiviteten i hjärnan förändras, liksom omsättningen av glukos. Barnet kan börja förstå att världen kan delas in i grupper eller kategorier: en häst är en häst oavsett om den är brun eller vit, finns på bild eller i verkligheten.

Tips: Ett torn av klossar eller någon annan leksak som går att ta isär kan vara jättespännande, liksom att känna på olika saker och upptäcka att en del är strävt, annat är lent, klibbigt eller halt. Dörrklockor och hissknappar brukar vara populära, liksom vagnpromenader i olika miljöer. Många barn gillar ramsor och sånglekar med olika rörelser.

Läs också: Därför strular sömnen så ofta vid 8 månader

44 veckor: Sekvens­världen

När? Klängperioden, som kan börja vecka 40–44, pågår mellan tre och sju veckor.

Vad händer? Barnet börjar inse att vissa skeenden eller händelser oftast följer på varandra. Det kan börja länka samman saker och ting, till exempel stoppa in en nyckel i ett lås eller gräva upp sand med en spade för att lägga den i en hink. Barnet kan också börja peka på föremål och benämna dem (även om mycket nu till en början kan låta likadant, kanske dä! eller da!).

Tips: Många barn tycker om att vara delaktiga i vardagen och till exempel sortera tvättade strumpor, torka med en dammtrasa eller hämta något som mamma eller pappa ber om. Sånger eller ramsor med rörelser kan vara kul, liksom att peka på föremål som mamma eller pappa benämner: ”Var är lampan? Var är nallen?” Att peka på och benämna olika kroppsdelar – ”Var är näsan?” eller ”Var är öronen?” – hjälper barnet att upptäcka sin egen kropp.

Flera studier om utvecklingssprång

Många har ställt sig avvaktande till teorin om utvecklingssprång. Alltför få barn har studerats för att det ska gå att dra några slutsatser, har det hävdats, och andra nederländska forskare har studerat samma sak utan att nå samma resultat. Men på senare år har det gjorts tre studier – en spansk, en engelsk och en svensk – som i olika grad bekräftar van de Rijts och Plooijs resultat.

– De tre studierna ger på ett generellt plan stöd för teorin, men den svenska studien ger svagast stöd, säger Mikael Heimann, professor i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet, som har varit delaktig i den svenska studien och redaktör för en fackbok om van de Rijts och Plooijs teorier samt efterföljande forskning.

Läs också: Kan man skynda på sitt barns utveckling?

Hälften har ”mental växtvärk”

van de Rijt och Plooij utgår från att minst 60 procent av de studerade barnen ska ha mental växtvärk för att teorin ska anses bekräftad. Med sådana krav kunde den svenska studien bara belägga tre av de sju perioderna vid exakt samma veckor, säger Mikael Heimann.

– Men om man utgår från att det räcker om minst 50 procent av barnen har sådana faser ser man mönster. Perioderna är då lika många som van de Rijts och Plooijs, men något förskjutna. Deras första period sker till exempel vid 4–5 veckor, i den svenska studien fann vi att den sker vid 5–6 veckor.

Svenska föräldrar kan reagera annorlunda

Skillnaderna kan bero på felkällor i materialet, men det kan också handla om kulturella olikheter, tror Mikael Heimann.

– Det kan vara så att svenska föräldrar reagerar annorlunda, att de till exempel har större tolerans med barns sömnproblem och därför inte rapporterar sådant lika ofta.

– Jag tror inte att svenska föräldrar blir så frustrerade när något med barnet inte är som det var förra veckan.

”Jag känner mitt barn bäst”

En del anser att det är vanskligt att dela in barns utveckling i tydligt avgränsade åldersperioder. De menar att det riskerar att ta ifrån föräldrar det egna upptäckandet av hur just deras barn är.

Använder man teorin för att checka av sitt barn är det ju lätt att glömma bort att många barn bara snuddar vid perioderna, och att man som förälder då knappt hinner upptäcka dem. Och om det egna barnet inte följer mönstret kanske man blir orolig, helt i onödan.

– Det är viktigt att ha ett förnuftigt förhållningssätt, att veta att den som känner mitt barn bäst faktiskt är jag, och om mitt barn utvecklas som man kan förvänta sig finns det ingen anledning till oro, säger Mikael Heimann.

Mycket talar ändå för att teorin stämmer, eller att det åtminstone finns något högst påtagligt och verkligt i den, anser han.

– Jag talar i och för sig i egen sak eftersom jag både har varit med och gjort den svenska studien och en bok om detta, men tre olika forskargrupper har kommit fram till likartade resultat. Våra data styrker teorin.

Barnet bidrar också

Som förälder kan man ha nytta av rönen, anser han.

– Förut har man sagt att det mesta som händer i tidig ålder avgörs av samspelet mellan barn och föräldrar. Det är positivt, men det lägger samtidigt ett stort ansvar på mammor och pappor: ”Om vi gör fel kan det skapa problem.”

– I och med denna teori tror vi att det inte bara är så. Nu finns det tydliga bevis för att även barnet bidrar. Förändringar inifrån barnet, som handlar om barnets utveckling, påverkar också. Det gör inte mamma och pappa mindre viktiga, men det är inte alltid deras ”fel” när relationen plötsligt fungerar annorlunda. Det är det som är det viktiga. Att så många föräldrar (nära hälften i de studier som har gjorts) inte upplever de förändringsperioder som teorin presenterar kan ha en enkel förklaring.

– Det kan vara så att barnet och föräldrarna är så fint samstämda och läser varandra så väl att det aldrig behöver bli någon friktion, säger Mikael Heimann.

Läs också: Kan vi föräldrar påverka hur våra barn blir?

Teorin om utvecklingssprång ännu inte helt etablerad

Det är inte bara van de Rijt och Plooijs som talar om utvecklingssprång. Bland andra den amerikanska barnläkaren Berry Brazelton har tagit fasta på samma fenomen och använder sig av begreppet ”touch points”.

Men hur ska man betrakta van de Rijts och Plooijs teori om utvecklingssprång – är den ”bevisad”?  Vet man att det är så det fungerar?

– Det är fortfarande en udda teori. Den är inte helt etablerad och det är inte många som känner till den. Man kan säga att det delvis är välgrundade hypoteser men att det saknas mycket forskning. Men samtidigt finns det mer forskning om den här teorin än om mycket annat som man har trott på, sa Mikael Heimann i en intervju för några år sedan.

Läs också: Ditt barns utveckling – från nyfödd till 6 år

Läget är inte förändrat sedan dess.

– Så mycket ny forskning finns tyvärr inte - åtminstone har inte jag inte stött på någon. Det betyder att det fortfarande är en teori som inte är helt main stream, men också att det inte kommit studier som motbevisar den, säger han nu.

Hur kommer det sig att van de Rijts och Plooijs utvecklingssprång kallas för sådant som Upplevelsevärlden, Relationsvärlden och Sekvensvärlden?

– Man ska ha klart för sig att det är van de Rijts och Plooijs teori. Namnen på perioderna är egentligen bara ett sätt att göra deras teori begriplig för oss andra.

Läs också: Därför ska du inte jämföra ditt barn med andra