Hört talas om D-MER, amningsångest eller amningsdepression? Ibland gav amningen Jenny så starka obehagskänslor att hon fick självmordstankar.

Jenny lade sin nyfödda bebis till bröstet. Han sög med ett ordentligt tag, precis som han skulle. Och Jenny hade inte ont.

– Ändå var det en av de värsta upplevelserna jag har haft, säger hon.

Jenny hade drabbats av det som kallas D-MER – dysphoric milk ejection reflex, eller på svenska ungefär dysforisk utdrivningsreflex. Men det visste hon inte då. Hon hade ingen aning om vad det var som hände med henne. Hon visste bara att hon inte mådde bra.

Obehagskänslorna var överväldigande starka, men samtidigt diffusa och svåra att definiera. Det var som om de flöt ut över hela amningen, över hela tillvaron.

Så småningom kunde Jenny urskilja ett mönster. Hon märkte att obehaget alltid startade en liten stund efter hon hade börjat amma. Ibland pågick det bara i upp till tio sekunder, som mest pågick det i några få minuter.

– Det var hemskt. Men jag tänkte inte att det var på grund av amningen – eller; jag trodde att det skulle vara så när man ammade.

Amning gav starkt obehag

Jenny härdade ut.

Nedstämdheten och de starka obehagskänslorna kom varje gång hon ammade. I nio månader.

– Vissa gånger var det så starkt att jag fick självmordstankar. Jag kände att jag inte visste varför jag fanns till. Och inför varje amning kände jag en oro för den här väldiga, jättejättestarka obehagskänslan som jag någonstans visste skulle komma.

Obehaget fick Jennys planer för dagen att ställas på ända.

– Om jag till exempel hade tänkt att vi skulle gå till bvc-gruppen kunde jag plötsligt, när det här kickade in, känna att det inte var någon idé. Att det inte var lönt, att vi lika gärna kunde stanna hemma.

– Jag tror att jag tänkte: Har jag fått en depression? Allt var så konstigt. Egentligen pågick det under så korta stunder, men det påverkade ändå så mycket.

”Som en minidepression”

”Ibland känns det faktiskt som om ungen suger livet ur mig”, skrev Jenny i ett blogginlägg när hon hade varit mamma i ett halvår. ”Jag tror att det är någon slags hormonobalans, men jävlar i gatan vad djupt jag sjunker då, känns som en minidepression som varar i typ 2–5 minuter när hela livet blir mörkt”.

– I kommentarsfältet berättade någon om en kompis som hade D-MER, säger Jenny. Då trillade poletten ner. Jag läste om det, och det var som att läsa om mig själv. Det var exakt så jag hade det.

Vad är D-MER?

Begreppet D-MER myntades för nio år sedan av amningsexperter i USA. De förstod inte varför en del ammande kvinnor drabbades av så kraftiga och obekväma humörsvängningar i samband med amning.

D-MER har beskrivits som en dramatisk dysfori (till exempel sorg, nedstämdhet, ångest, irritabilitet eller rastlöshet) när utdrivningsreflexen går igång och bröstet släpper ifrån sig mjölk. Det pågår bara en kort stund, som mest i några minuter, men återkommer vid varje amningstillfälle. Teorin har varit att det orsakas av en plötslig sänkning av signalsubstansen dopamin – men man har inte vetat säkert.

Tre forskare om D-MER

D-MER är inte ett allmänt känt tillstånd, inte ens bland vårdpersonal.

Vi har bett tre forskare som på olika sätt intresserar sig för hormoner och/eller andra signalsubstanser som har med amning att göra, att bedöma teorin om D-MER. När vi kontaktade dem kände ingen av dem till benämningen D-MER.

– Men fenomenet finns. Det är verkligen sant, och det är ett problem för dem som drabbas. Men det har INGET att göra med mammans känslor för barnet, säger Kerstin Uvnäs Moberg, ­läkare och forskare som är mest känd för sina rön om hormonet oxytocin som frisätts vid ­amning.

Kerstin Uvnäs Moberg tror inte på teorin om att det är dopamin som är orsaken till D-MER.

– I alla fall inte enbart. Jag tror att oxytocin i så fall också har med det att göra – oxytocin som snedtänder. Oxytocin är ju ett lugn- och rohormon, men det kan i enstaka fall ge motsatt effekt. Det kan koppla fel så att det uppstår ollustkänslor istället för välbehag, oro istället för lugn. Och det kan sedan läras in i kroppen och hjärnan, så att den reaktionen kommer varje gång mjölken drivs ut.

”D-MER som fenomen verkar väldokumenterat”

Läkaren Tomas Ljungberg är forskningsansvarig inom psykiatrin i Sörmland och har själv forskat om bland annat dopamin.

– Visst, D-MER som fenomen verkar vara väldokumenterat, men att förklara det med förändringar i dopaminfrisättningen finns det inget vetenskapligt hållbart stöd för, skriver han i ett mejl.

Även Christian Broberger, forskare i neurovetenskap vid Karolinska institutet som bland annat har forskat om hur amningshormonet prolaktin regleras av dopamin, är skeptisk till teorin om ­dopamin.

– Det betyder inte att en roll för dopamin i D-MER är utesluten, men det finns inte något i dagens kunskapsläge som stödjer att förändrad dopaminsignalering skulle ligga bakom de negativa känslorna, skriver han i ett mejl.

Christian Broberger anser, liksom Kerstin Uvnäs Moberg, att oxytocin är intressant i sammanhanget – men prolaktin kan också vara det, påpekar han.

– Prolaktin frisätts vid amning och påverkar hjärnans signalering på sätt som vi ännu förstår ganska lite om. Men oavsett vad som ligger bakom D-MER är det ett mycket intressant tillstånd.

I den vetenskapliga artikeldatabasen PubMed finns bara en handfull artiklar som behandlar D-MER.

– Och ingen har gjort en studie utöver fallrapporter. En grundlig kartläggning av hur många som drabbas och om det finns särskilda riskfaktorer skulle vara ett viktigt första steg, anser Christian Broberger.

Vet inte hur många som är drabbade

Kristin Svensson, amningsspecialiserad barnmorska och forskare vid Karolinska institutet, berättar att det är ovanligt att man möter kvinnor med D-MER i vården.

– Vi vet inte hur många som är drabbade. Det kan vara ett stort mörkertal. Det är inte heller många inom vården som känner till D-MER. Men om det blir mer känt, om det börjar pratas om det, kan det komma fram många fler.

Själv har Kristin Svensson under 20 år mött som mest tio drabbade.

– D-MER kan orsaka fruktansvärt starka ögonblickskänslor av obehag. Men tyvärr har inte vården så mycket hjälp att erbjuda dem som är drabbade, säger hon.

Att söka hjälp är ändå viktigt, anser hon.

– Samtalet – att få förståelse, att någon bryr sig – är en stor hjälp för många, upplever jag. Och att få hjälp att förstå vad det handlar om. Att få veta att man inte är ensam om det, att man inte är på väg att bli galen.

”D-MER förklarade så himla mycket!”

För Jenny var det en lättnad att få ord på det som hände med henne när hon ammade sin bebis.

– Det förklarade så himla mycket! Jag ammade i tre månader till efter det, och då var det mycket lättare att stå ut med det. Då visste jag ju vad det var. Då kunde jag isolera känslan till att bara handla om den korta stund som den fanns. Jag behövde inte undra om jag höll på att bli galen längre, jag behövde inte fundera på om allt var som det skulle med mig eller om jag var deprimerad.

– Ändå – tiden när jag ammade var ­jättejobbig. När vi skulle få vårt andra barn var jag jätterädd för att behöva gå igenom samma sak igen. Vi bestämde oss för att jag inte skulle amma. Vi skulle flaska istället. Och vi bestämde oss för samma sak när vi skulle få vårt tredje barn.

NUVARANDE D-MER – att få ångest och bli deppig av att amma
NÄSTA Palmolja i modersmjölksersättning – hur farligt är det?