Barns sömn – en guide till hur du överlever som förälder

Hackig sömn, ständiga uppvaknanden … Det kan bli lättare att stå ut om man vet varför bebisar sover som de gör.

Barn behöver sin sömn för att må bra. Föräldrar behöver också sin sömn för att må bra – och för att orka vara de föräldrar de vill vara. Den ekvationen går inte alltid ihop.

Bebisar vaknar på nätterna. Det är ofta så, och det är bra att vara inställd på det. En del bebisar, men långt ifrån alla, sover många timmar i sträck vid 6–8 månaders ålder, men även de som tidigare har sovit länge på nätterna kan i perioder vakna ofta.

Barns sömn fungerar ungefär som vår:

  • Först blir barnet dåsigt, och så småningom somnar det. Andningen blir långsammare, hjärnans aktivitet sjunker.
  • Efter en stund glider barnet in i det som kallas lätt sömn. Hjärnans aktivitet minskar ännu mer. Musklerna slappnar av, hjärtat slår långsammare och barnet tar inte längre emot några sinnesintryck från omvärlden.
  • Snart kommer den djupa sömnen som är viktig bland annat för kroppens produktion av tillväxthormon.
  • Den djupa sömnen glider så småningom över i det som kallar REM-sömn (REM står för Rapid Eye Movement). Nu är hjärnan aktiv nästan på samma sätt som när barnet är vaket. Andningen blir mer ojämn och hjärtat slår intensivare.

Allt detta tillsammans utgör vad som kallas en sömncykel. En natts sömn består av många sådana sömncykler. Under det första året kan en sömncykel pågå mellan 50 och 60 minuter. Så småningom utökas sömncyklerna till ungefär 90 minuter.

När en sömncykel övergår till en annan vaknar många barn. Det märks inte alltid. Ibland blir det bara några sekunders dåsighet innan barnet somnar om på egen hand, men många behöver, åtminstone i början och ofta i perioder under de första åren, mammas eller pappas hjälp att somna om.

Föräldrars sömn

Att inte få sova ordentligt på nätterna påverkar oss. Men det finns tröst – och kan man få avlastning så är det bra.

Om barnet behöver hjälp med att somna om varje gång det vaknar blir man – trött. Kroppen kan bli vimmelkantigt fumlig, ögonlocken tunga som bly. Hjärnan kan kännas som om den spinner på högvarv utan att kunna tänka en enda vettig tanke – och en natts ostörd sömn kanske är det enda man drömmer om.

Att gång på gång bli väckt kan göra att man blir irriterad och mer infektionskänslig. Men det finns tröst: Den som har sömnbrist och sedan får sova sover mer intensivt. Man kanske sover kort, men djupare. Det blir som ett slags automatisk kompensation. Det kan räcka med några få nätters mer ostörd sömn för att man ska kunna återhämta sig – men då krävs förstås avlastning.

Ibland är man två vuxna som kan dela på nattansvaret. En del invänder mot tanken och säger ”Det går inte att dela, den ena jobbar och måste vara utvilad!” Men den som är hemma med barnet behöver också sin sömn. Det är lika viktigt för honom eller henne att inte dräneras på energi och känna sig helt utsliten. Om barnet ammas och inte sover intill mamman kan partnern avlasta genom att bära barnet till mamman när det är dags – den avlastningen kan vara det som gör att hon trots allt orkar.

Generellt sett har kvinnor mer sömnstörningar än män. Man vet inte varför, men en förklaring skulle kunna vara att sömnstörningarna kom i och med föräldraskapet – eftersom kvinnor traditionellt sett har tagit merparten av barnansvaret har förmodligen deras sömn drabbats hårdast av barns nattliga uppvaknanden. En annan förklaring skulle kunna vara att kvinnor på grund av något nedärvt beteende vaknar lättare när barnet skriker, men mångas erfarenheter talar emot detta. Till exempel kan tidigare svårväckta män vakna när bebisen signalerar om kvinnan är sjuk eller bortrest, eller om man har bestämt att dela på ansvaret och mannen har ”sin” natt.

Om man inte har en partner att dela ansvaret med kanske en förälder eller kompis kan rycka in och avlasta.

Sömnproblem kan också hänga samman med depression, till exempel i samban med en förlossning.

Sömnforskarens tips för bättre föräldrasömn

  • Dela på nattansvaret eller se till att få avlastning. Se också till att den förälder som är ”ledig” verkligen utnyttjar tiden på bästa sätt. Kanske man kan sova i ett rum där man inte blir lika störd, eller använda öronproppar?
  • Strunta i disken, tvätten eller det du tycker att du egentligen borde göra när barnet sover på dagen. Passa på att sova istället. En tupplur har i förhållande till sin längd stor effekt och kan förebygga framtida problem – men det gäller bara nyblivna föräldrar med sömnbrist. För vuxna med allmänna sömnproblem kan tuppluren störa nattsömnen.
  • Var medveten om att tankar som ”Nu vaknar han snart, jag kommer inte att hinna somna innan det är dags igen” kan skapa oro och göra det svårt att somna. Tankar som ”Ja, han kommer att vakna snart, men jag får i alla fall sova till dess” kan istället skapa lugn och mer sömn.

Barns sömn – hur gör man?

Hackig sömn, ständiga uppvaknanden … Det kan bli lättare att stå ut om man vet varför bebisar sover som de gör.

Att barn vaknar ofta är naturligt, men vi föräldrar förhåller oss olika till det. I en del kulturer är det vanligt att föräldrar sover tillsammans med sina små barn som ammar sig till sömns vid uppvaknanden, eller att barnen somnar om av att känna närheten till förälderns kropp. I vår västerländska kultur är det vanligare att på olika sätt försöka få barnet att sova i egen säng och somna om själv – men inte heller här finns det en enda norm om hur det ”ska” vara. Hur man väljer att göra styrs ofta av en massa olika saker: hur barnet är, hur man själv är, vad man tänker och ­känner om barnets och sin egen sömn, hur familjens liv ser ut, om man har möjlighet till avlastning …

Ibland kan vetskapen om att det är naturligt för barn att vakna på natten vara tillräcklig för att det inte längre ska upplevas lika problematiskt. Kanske man i stället ”gillar” läget och låter barnet sova i en stor familjesäng där alla får plats. På så vis blir sömnen bättre för alla, tycker en del.

För andra är det otänkbart att göra så. Deras barn kanske störs av att ha föräldern nära, eller de själva kanske inte kan sova bra med barnet intill sig. De kanske vill ha sin säng för sig själva, eller det liv de lever kanske kräver en annan lösning.

Sovrutiner – hur gör man?

Att bryta sovvanor är inte lätt. Om man som förälder verkligen vill gäller det att stå ut med barnets oro, hjälpa och trösta.

Kan man sova tillsammans med sin bebis? Det bästa är om bebisar, särskilt de som är yngre än 6 månader, sover i samma rum som föräldrarna, anser barnläkare. Barn som är under 3 månader sover säkrast i egen säng, enligt råden mot plötslig spädbarnsdöd. Bebisen behöver ett fritt utrymme. Även ansiktet ska vara fritt under sömnen. Om man ändå vill sova tillsammans med bebisen rekommenderas därför ibland en särskild babybädd som placeras i vuxensängen, eller en spjälsäng med borttagbar långsida som står alldeles intill föräldrasängen, i samma höjd. Man kan också ha bebisen hos sig när den är vaken och ammar eller flaskar, men lägga över den i egen säng när det är dags att sova.

Under de första månaderna är barnets sömnmönster oregelbundet. Ofta fortsätter det på samma sätt även när barnet har blivit lite större och börjat få en annan sömnrytm. Det är inget problem om man som förälder trivs med det. Men om man, när barnet kanske är omkring 6 månader eller äldre, har fastnat i vanor som man inte vill vara kvar i, om man är så trött att man nästan hallucinerar – vad kan man göra då?oregelbundet. Är barnet trött sover det – ibland länge och ibland bara en kort stund. Vi föräldrar anpassar oss ofta instinktivt och ger mycket fysisk närhet. Många barn somnar när de ammas, bärs i föräldrafamnen eller ligger i en säng med någon nära. När de vaknar till somnar de kanske om med hjälp av amning, flaska, napp eller ännu en stund i föräldrafamnen.

Barn som behöver hjälp att somna om varje gång de vaknar har, tillsammans med sina föräldrar, skapat ett mönster som de förväntar sig och känner sig trygga med, menar många. Oavsett om det handlar om amning, flaskan, vyssjning, snurrning av mammas eller pappas hår eller något annat har barnet kommit att associera det med sömn, och om man som förälder inte orkar så är det det mönstret som behöver brytas, menar man. Barnet behöver i så fall lära sig andra sätt att somna och somna om, och den förmågan kan man som förälder hjälpa barnet att erövra. Det kan ta tid och det finns inga garantier för att nattsömnen blir bättre, men det finns en erfarenhet av att barn som lär sig somna om på andra sätt inte vaknar lika ofta och lättare kan komma till ro och somna om på egen hand när de vaknar.

Att bryta gamla vanor är inte lätt. Om barnet brukar somna på ett visst sätt kommer det förmodligen att visa oro och gråta om det inte längre får göra så. Det är naturligt. Om man som förälder verkligen vill nå en förändring behöver man stå ut med barnets oro, hjälpa barnet att bära den och försöka hitta nya sätt att trösta. Att utstråla lugn och förmedla ungefär: ”Jag förstår att du är orolig och förvirrad för att vi inte ammar/vyssjar (eller vad det nu är), men det kommer att gå bra, jag tror att du kan – och jag är här, jag finns hos dig” är i så fall ett viktigt sätt att stötta barnet psykologiskt, menar många.

Ofta rekommenderas nattningsrutiner med några få, återkommande moment. Kanske amma, tända mysbelysning och läsa saga. Eller bada, borsta tänderna, säga godnatt till nallen och släcka lampan. Man hittar ett sätt som man trivs med och som hjälper barnet att varva ner, skapa nya sömnassociationer och så småningom hänge sig åt sömnen.

En del sömnexperter brukar tipsa om att låta -barnet somna på samma ställe och på samma sätt som det ska sova under resten av natten. Barn som upplever en förändring när de vaknar – om de till exempel inte ligger kvar i förälderns famn fast det var där de somnade, eller om de inte längre har bröstet intill sig fast de somnade ammandes – kan ha svårare att somna om på egen hand, menar de.

Sömnmetoder – hur funkar det?

Visst kan sömnmetoder funka – men till vilket pris? undrar de som är kritiska.

Utmattade och desperata föräldrar rekommenderas ibland olika metoder för att lära barn att somna och somna om själva. En del av metoderna har mött stark kritik.

Ibland får föräldrar rådet att pröva olika varianter på detta tema: Lägg barnet i sin säng medan det är sömnigt men fortfarande vaket. Om barnet protesterar, sätt dig på en stol intill, säg godnatt, smek lätt över barnets huvud eller lägg en hand på bebiskroppen. Om barnet protesterar igen kan proceduren upprepas. Om barnet blir mycket upprört kan man ta det i famnen tills det har lugnat sig och då återigen lägga det i sängen. Så småningom kan man flytta stolen allt längre från sängen, för att slutligen vara i ett annat rum. Tanken är att barnet ska vänja sig vid att behöva allt mindre hjälp för att somna (och i och med det utveckla förmågan att lugna sig själv).

Kritiken har framför allt utgjorts av en skepsis mot metoder i allmänhet, åtminstone som rekommendation till alla. Förespråkare menar ibland att detta inte ska betecknas som en metod, i alla fall inte på så sätt att det är en manual som ska följas till punkt och pricka – tvärtom bör tillvägagångssättet anpassas efter varje barn- och föräldrapar, och efter hur barnet reagerar. En del anser också att man kan göra så här för att förebygga problem.

Anna Wahlgrens Sova hela natten-kur (SHN) går i korthet ut på att barnet ska ligga på mage – en sovställning som man i rekommendationerna mot plötslig spädbarnsdöd kraftigt avråder från – och inte tas upp när det är ledset. Genom att inte ta upp barnet visar man att sängen eller vagnen är en trygg plats, är tanken, och i stället ska man ”vagna”, ”buffa” och använda en speciell nattningsramsa ett visst antal gånger.

Barnläkare har på grund av magläget kraftigt varnat för SHN. SHN-förespråkare har svarat med att rekommendera andningslarm som gör att föräldrarna varnas om barnet slutar andas. Barnläkare tycker att det är fel väg att gå och avråder ändå från magläge.

Barnläkaren Berndt Eckerbergs så kallade somna-själv-metod (mer känd som femminutersmetoden) innebär i korthet att man tittar till barnet var femte minut utan att ge kroppskontakt, även om barnet gråter och hur mycket barnet än gråter. Man ska ha en vänligt bestämd men inte tröstande röst.

Kritiker har bland annat hävdat att man kränker och sviker barnet när det lämnas ensamt och gråtande. Förespråkare har svarat med att barns behov av utvilade föräldrar är större än behovet av tröst under insomningsfasen, och att barn blir tryggare av att kunna somna själva.

Kritiken mot sömnmetoderna handlar sällan om att de inte fungerar. Det gör de ofta, bara man är konsekvent – men till vilket pris, undrar en del. Har barnet gett upp? Vad betyder det i så fall för barnets tillit till föräldern och för barnets känsla av värde? Hur påverkas föräldern och föräldraskapet av att inte följa impulsen att ta upp och trösta barnet – och hur påverkas anknytningen? Sådant vet vi för lite om, menar man. Ofta poängteras att det inte finns någon standardmetod som passar alla barn och föräldrar. Många anser därför att föräldrar vid behov bör erbjudas ett utvidgat och individualiserat rådgivningssamtal via bvc, istället för att bara få ett papper eller en folder med anvisningar om en viss metod.

Istället för sömnmetoder

Det finns sätt att komma tillrätta med sömnsvårigheter utan att någon ska behöva känna sig kränkt, anser barnläkaren Lars H Gustafsson.

Att få en god nattsömn tar tid, menar bland andra barnläkaren Lars H Gustafsson, känd motståndare till sömnmetoder som allmänna råd till alla föräldrar. Han lyfter fram nödvändigheten av vad han kallar god sömnomsorg. Det innebär bland annat att man som förälder förmedlar till sitt barn att det är skönt att sova. Att man ger barnet en erfarenhet av att sömn hör ihop med lugn, mörker och tystnad. Att man inför en kvällsritual där dagens intryck får tid att sjunka undan. Att man ser till att barnets sovplats är inbjudande, att sovrummet är lagom svalt och att barnet har fått vara ute tillräckligt mycket på dagen. Detta tillsammans är en förutsättning för att barn ska kunna somna tryggt och sova gott, menar han.

Lars H Gustafsson ser barnets första år som ett slags inskolning till trygga sovvanor. Många bebisar gnyr eller smågråter när en sömncykel övergår till en annan. Om man tar upp dem då kan de väckas och få svårt att somna om. Att till en början låta bebisen vara ifred kan därför vara det bästa, anser han. Om det behövs hjälp kanske det räcker att försiktigt stryka över bebishuvudet.

Om bebisen vaknar och gråter ordentligt vill den ha kontakt, och då ska den också få det, anser Lars H Gustafsson. Man kanske kan lägga handen över bebisens huvud eller på bebisens kropp. Eller amma. Eller vyssja och gnola på en vaggvisa. Om bebisen ändå inte somnar om kanske den får komma till föräldrasängen, bäras runt i famnen eller rullas fram och tillbaka i barnvagn. Exakt hur man gör spelar inte så stor roll, och inget sätt är rätt för alla barn och alla föräldrar. Det viktiga är att man finns till hands och att barnet aldrig känner sig övergivet.

Även för större barn är sömnomsorgen viktig, men inte alltid tillräcklig. Kanske barnet är en ”kvällsmänniska” med förskjuten dygnsrytm. Kanske tankar på spöken under sängen, döden, tjuvar eller något vardagsproblem skrämmer.

Större barn som inte kan somna behöver få hjälp att hitta sätt att möta kvällsfunderingarna på, menar han. Ett sätt kan vara att som förälder sätta sig en stund på sängkanten varje kväll – inte nödvändigtvis för att prata men för att finnas där, redo att lyssna, försöka förstå och hjälpa.

Med god sömnomsorg, fyndighet, prestigefrihet och humor brukar man komma tillrätta med barns sömnsvårigheter utan att någon behöver känna sig kränkt, menar Lars H Gustafsson.

Texten är hämtad från Vi Föräldrars stora bok om barn

Mer om barn och sömn:

 

 

NUVARANDE Barns sömn – en guide till hur du överlever som förälder
NÄSTA Att vara sitt barns ”snutte”