Ledsen flicka
Thinkstock

Barn utvecklas i sju utvecklingssprång under det första året, menar forskare. Så missnöjet behöver inte betyda att något är fel. Det kanske är ett tecken på att utveckling pågår.

7 mentala utvecklingssprång under barnets första år

Att bebisen är gnällig, klängig och missnöjd behöver inte betyda att någonting är fel. Kanske är det bara utveckling på gång. Enligt holländsk forskning gör barn sju utvecklingssprång under sitt första år.

Kris leder till utveckling, sägs det. Och kanske stämmer det.

Många barn får perioder när de är mer missnöjda med tillvaron. Att ligga på en filt och leka med favoritskallran är plötsligt inte att tänka på. Mammas eller pappas trygga famn är det enda som gäller – och ändå är det inte riktigt bra. Bebisen kan gnälla och vara allmänt svår att tillfredsställa, sömnen kan vara orolig och lättstörd.

Sådana gånger är det lätt att som förälder anklaga sig själv: Vad har vi gjort för fel? Eller att oroligt undra: Håller barnet på att bli sjukt? Har det fått kolik, eller är det tänder på gång?

Kanske är det inget av det. Kanske har barnet istället vad man kan kalla mental växtvärk – för att det är på väg att utvecklas ännu lite till.

Sju utvecklingssprång

De holländska forskarna Hetty van de Rijt och Frans X Plooij menar att barn under sitt första levnadsår gör sju utvecklingssprång.

Utvecklingssprången
kan ses som perioder av förändring. Och förändringarna, som sker i barnets hjärna och nervsystem, gör att den karta som barnet hittills har orienterat sig efter inte gäller längre. Det är som om barnet har trätt in i en helt ny värld, och vem skulle inte bli otrygg och förvirrad då?

När det nya så småningom har jämkats samman med det gamla kan föräldrar märka att deras bebis är gladare, mer harmonisk och ofta fullt upptagen med att använda sig av sina nya färdigheter – tills det är dags för nästa period av förändring.

Flera studier om utvecklingssprång

Många har ställt sig avvaktande till teorin om utvecklingssprång. Alltför få barn har studerats för att det ska gå att dra några slutsatser, har det hävdats. Och andra holländska forskare har studerat samma sak utan att nå samma resultat.

Men på senare år har det gjorts tre studier – en spansk, en engelsk och en svensk – som i olika grad bekräftar van de Rijts och Plooijs resultat.

– De tre studierna ger på ett generellt plan stöd för teorin, men den svenska studien ger svagast stöd, säger Mikael Heimann, professor i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet. Han var delaktig i den svenska studien och redaktör för en fackbok om van de Rijts och Plooijs teorier samt efterföljande forskning.

Ungefär hälften har "mental växtvärk"

van de Rijt och Plooij utgår från att minst 60 procent av de studerade barnen ska ha mental växtvärk för att teorin ska anses bekräftad. Med sådana krav kunde den svenska studien bara belägga tre av de sju perioderna vid exakt samma veckor, säger Mikael Heimann.

– Men om man utgår från att det räcker om minst 50 procent av barnen har sådana faser ser man mönster. Perioderna är då lika många som van de Rijts och Plooijs, men något förskjutna. Deras första period sker till exempel vid 4–5 veckor, i den svenska studien fann vi att den sker vid 5–6 veckor.

Svenska föräldrar kan reagera annorlunda

Skillnaderna kan bero på felkällor i materialet, men det kan också handla om kulturella olikheter, tror Mikael Heimann.

– Det kan vara så att svenska föräldrar reagerar annorlunda, att de till exempel har större tolerans med barns sömnproblem och därför inte rapporterar sådant lika ofta.

– Jag tror inte att svenska föräldrar blir så frustrerade när något med barnet inte är som det var förra veckan.

"Den som känner mitt barn bäst är jag"

En del anser att det är vanskligt att dela in barns utveckling i tydligt avgränsade åldersperioder. De menar att det riskerar att ta ifrån föräldrar det egna upptäckandet av hur just deras barn är. Använder man teorin för att checka av sitt barn är det ju lätt att glömma bort att många barn bara snuddar vid perioderna, och att man som förälder då knappt hinner upptäcka dem. Och om det egna barnet inte följer mönstret kanske man blir orolig, helt i onödan.

– Det är viktigt att ha ett förnuftigt förhållningssätt, att veta att den som känner mitt barn bäst faktiskt är jag, och om mitt barn utvecklas som man kan förvänta sig finns det ingen anledning till oro, säger Mikael Heimann.

Men mycket talar för att teorin stämmer, eller att det åtminstone finns något högst påtagligt och verkligt i den, anser han.

– Jag talar i och för sig i egen sak eftersom jag både har varit med och gjort den svenska studien och en bok om detta, men tre olika forskargrupper har kommit fram till likartade resultat. Våra data styrker teorin.

Barnet bidrar

Som förälder kan man ha nytta av rönen.

– Förut har man sagt att det mesta som händer i tidig ålder avgörs av samspelet mellan barn och föräldrar. Det är positivt, men det lägger samtidigt ett stort ansvar på mammor och pappor: ”Om vi gör fel kan det skapa problem.”

– I och med denna teori tror vi att det inte bara är så. Nu finns det tydliga bevis för att även barnet bidrar. Förändringar inifrån barnet, som handlar om barnets utveckling, påverkar också. Det gör inte mamma och pappa mindre viktiga, men det är inte alltid deras ”fel” när relationen plötsligt fungerar annorlunda. Det är det som är det viktiga.

Att så många föräldrar (nära hälften i de studier som har gjorts) inte upplever de förändringsperioder som teorin presenterar kan ha en enkel förklaring.

– Det kan vara så att barnet och föräldrarna är så fint samstämda och läser varandra så väl att det aldrig behöver bli någon friktion, säger Mikael Heimann.

Se även

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler