3 män om papparollen: Man måste ta plats som pappa

3 män om papparollen: Man måste ta plats som pappa

3 män om papparollen: Man måste ta plats som pappa

Hur förändras man av att bli förälder?
Vi lät ­papporna Albin, Daniel och Jonny träffas och prata om sina ­tankar kring papparollen, bebisar och ­relationer.
 


När Albin blev pappa första gången var han förvånad över att han faktiskt skulle få ta med dottern Hilda hem. Daniel beskriver känslan när hans dotter Lilly föddes som en blandning av chock och glädje. För Jonny var det stort att bli pappa, men utan ”serpentiner och ballonger” – snarare blev det snabbt väldigt mycket vardag när Dexter kom.

Det är inte alltid att lyckan när man blir förälder infinner sig direkt – men att man förändras av att få barn, det är helt säkert, tycker de alla tre.

Vilken har varit den tydligaste förändringen för er?
Jonny beskriver den tydligaste förändringen snarast som en befrielse från det egna egot.
– Jag var ganska trött på mig själv innan jag blev pappa, så jag tyckte det var skönt att flytta fokus, säger han.
– Jag har inte bytt fokus utan fått fokus, säger Daniel. Det har blivit lättare att prioritera även om jag inte i samma utsträckning själv äger prioriteringarna längre. Men sammantaget har jag blivit en gladare och mer harmonisk person av att bli pappa.

Albin känner något liknande.
– Jag har blivit en tryggare person sedan Hilda kom, säger han.
Bara för att man får barn betyder det inte att man omedelbart känner sig bekväm i rollen som pappa. För

Daniel har den nya rollen delvis bjudit på nya utmaningar:
– När man tar hand om små barn ställs man hela tiden inför val och ställningstaganden som egentligen kräver lite mer skärpa än vad man kanske har efter att inte ha sovit en hel natt på flera veckor. Ändå har det mesta fallit sig ganska naturligt. Jag har inte känt att det har varit några problem. Men det har varit otroligt jobbigt ibland.

Albin menar att det bland annat varit en fråga om att acceptera den nästan obefintliga tiden man har för egen del. Något som Jonny håller med om:
– Alternativet till att inte acceptera är att bli ganska arg och det vill man ju inte. Samtidigt har jag lärt mig att uppskatta den tid jag får för egen del. Så var det inte tidigare.

Daniel nämner också omställningen i relationen som en del i den nya rollfördelningen inom familjen.
– Jag har kanske inte blivit nedprioriterad, säger han, men Helenas och min prioritering är Lilly i första hand. Visst måste man skapa tid för sig själv, men jag tycker också att man måste jobba på att prioritera tid för varandra.

KNYTA AN TILL BARNET

Under den första tiden kan symbiosen mellan mamma och barn vara stark. För partnern är det inte ovanligt att vara hänvisad till enbart praktiska göromål, medan relationen till barnet får komma i andra hand.

Hur gjorde ni för att skapa en egen relation till ert barn?
– I början tog jag mest hand om det praktiska, bytte blöjor och tog hand om Helena, säger Daniel. Annars handlade det mycket om att ha Lilly nära, hud mot hud.

För Albin var det annorlunda eftersom hans förstfödda dotter Hilda hade svårt att ta bröstet. Något som till slut ändå blev till något positivt för Albins och hennes relation.
– Vi fick pumpa ut och mata med sked. Och det fungerade faktiskt bättre när jag gjorde det, så jag fick anknytningen redan där. Men det var också mycket hud mot hud. Med nummer två var det inte lika lätt. Amningen fungerade och det blev att jag tog Hilda, medan Kicki fick ta hand om Agnes.

Hur upplevde ni det att ta hand om spädbarn?

– Jag hade stor respekt för det här med huvudet och hur man skulle hålla. Särskilt när någon annan höll Dexter. Då var jag beredd, men jag försökte att inte visa det, säger Jonny.
Daniel tänker också på hur skört ett litet barn faktiskt är.
– Det är först nu när jag träffar nyfödda barn som jag inser hur bräcklig Lilly var som spädbarn. Men när man står mitt i det där så lär man sig handgreppen ganska snabbt. Men jag tror inte att jag var mer osäker än Helena.

Ofta tas det för givet att kvinnan kan ta hand om barn medan mannen ska lära sig. Hur uppfattade ni er egen respektive er kvinnas roll gentemot barnet?
– Jag kunde inte separera amning från allting annat, svarar Daniel. För amningen satte takten för all annan omvårdnad. Det gick inte att bryta ut och det blev uppenbart att amningen är, och måste vara, en viktig del i uppbyggnaden av relationen mellan mamman och barnet. Ibland kunde det vara frustrerande att inse att jag faktiskt inte förmådde att ge Lilly det som hon fick av Helena. Jag fick hitta andra sätt att bygga upp min relation till Lilly, men det går inte att jämföra med amningen.

Daniel beskriver det som en inkörsperiod där han och Helena ibland ifrågasatte varandra. Men de olika rollerna blev mer påtagliga i ljuset av omgivningens förväntningar, förväntningar som ofta handlar om att det är kvinnan som ska sköta omvårdnaden.
– Ofta är det ett ifrågasättande av hennes roll, alltså den traditionella kvinnorollen, eftersom jag kanske har tagit en lite större roll än vanligt, säger Daniel.

Jonny kände nog att han var lite ”b-förälder” i början, men med föräldraledigheten blev både hans roll som pappa och relationen till sonen tydligare.
– Då visste jag plötsligt hur mycket Dexter hade ätit och när han hade bajsat. Jag visste vilka kläder som var i tvätten. Jag gick från b-förälder till åtminstone delad a-förälder. Jag tror att det vill till att man tar plats som pappa för att få dela ansvaret för barnet.

PAPPA PÅ RIKTIGT
När infinner sig den där riktiga pappa­känslan?
– Jag minns ett tillfälle väl. Det var i höstas när jag skulle köra motorcykel. Plötsligt var jag så himla försiktig, jag ville komma helskinnad hem. Jag insåg att jag har någonting annat än mig själv att tänka på, säger Daniel.
– När jag kommer och hämtar på dagis och döttrarna kommer springande och ropar pappa, säger Albin. Men jag går ofta in och tittar på mina barn när de sover och tänker att jag faktiskt är pappa. Och så har jag fått mycket närmare till tårarna.

Alla tre är eniga om att en effekt av föräldraskapet är att de har svårare att se till exempel tv-program om barn som lider. Eller som Daniel uttrycker det:
– Numera får jag en klump i magen och känner att det är fruktansvärt att se inslag på tv där barn far illa. Då känner jag mig väldigt mycket som en förälder. Samtidigt förvånar det mig att jag inte reagerade likadant förr.

Det känner Jonny igen.
– Det hände mig senast igår när det var just ett sånt reportage på tv. Jag kan gråta för ingenting. Jag var lite småkänslig förut, men nu är det riktigt pinsamt.

Vad ser ni som er viktigaste uppgift som förälder?
För Albin är det viktigaste att finnas där för barnen och göra deras liv så bra som möjligt från början.
– Sedan tänker jag varje dag på vad som är rätt och fel när jag fostrar mina barn, säger han. Till exempel hur jag hanterar konflikter och hur jag ska göra när det uppstår situationer.

Daniel har upptäckt svårigheten med att vara konsekvent och leva som man lär. Till exempel det där med att vara en god förebild.
– Det låter lätt, men man måste rannsaka sig själv på ett sätt som inte har behövts tidigare. Bara en sådan sak som att trycka på knappen och vänta på grön gubbe. Eller att inte kasta skräp omkring sig hur som helst. Sedan är rollen som pappa mycket mer komplex än jag trodde. Också i jämförelse med hur våra föräldrar definierade rollen som pappa. Vi har andra förväntningar på pappan idag, säger Daniel.

Det där med att vara en god förebild ser Albin delvis också från en annan vinkel:
– Jag tänker ibland att man också kan vara en förebild för andra föräldrar. Till exempel i parken när vissa barn röjer omkring med andra utan att föräldrarna gör någonting. Då kan jag känna att jag måste visa mina barn vad som är okej eller inte okej, säger Albin.

STARKARE BAND
Hur har parrelationen påverkats sedan ni fick barn?
– Det blev absolut en större påverkan efter andra barnet, säger Albin. Och det är klart att vi skulle önska att vi kunde göra mer tillsammans som par, men vi har svårt med barnvakt. Det är mycket som ska stämma för att få till partiden.

Daniel tycker att relationen både förändras och fördjupas när ett barn kommer in i bilden.
– Nu kräver relationen en aktiv handling. Man måste tänka på det, relationen har plötsligt blivit en aktivitet i aktivitetslistan. Och blir det för mycket vardag så är det lätt att tappa bort varandra.

Jonny tycker att barnet både har gjort relationen tajtare och höjt den till en högre nivå.
– Man har något så stort på gång tillsammans som binder ihop. Det ger en helt annan trygghet i förhållandet, säger han.

Det är något som Albin känner igen:
– Bara att ha barn tillsammans stärker banden, nu är vi en familj. Det negativa är väl just det där med tiden. Men vi försöker hitta höjdpunkterna i vardagen och inse att allt inte behöver vara så storslaget.

För Daniel har insikten om att han har något värdefullt att förlora också fört med sig en förändrad syn på konflikter:
– Jag skulle vilja beskriva det som att jag väljer mina strider bättre eftersom jag har något värdefullt att förlora. Det är inte alltid konfliktfritt, men jag tycker mig märka att när jag inte är stressad eller trött så väljer jag att försöka överse med petitesser.

STRUNTA I MÅSTEN
Vilka fällor kan man hamna i som par, tycker ni?

– Jag är uppfostrad med att rutiner är bra, men i relationen är det dåligt. I alla fall det som är kopplat till tvåsamheten. Jag tror inte att man ska vara för rationell och effektiv, eftersom man kanske tappar fokus på vad som är viktigt, säger Daniel.

Det handlar också om alla måsten som tillkommer med automatik när man får barn, tycker Daniel. Plötsligt finns det ett outtalat krav att man ska skaffa hus och bil och allt vad det är.

Kanske handlar det delvis om att inte göra rutinerna till slitningar i vardagen, inte alltid tvingas välja mellan att ta hand om barnet och relationen eller disken. Sådana slitningar handlar ofta om krav som kanske egentligen inte finns.
– Jag tycker att det var en bra tanke, det där med rutinerna, säger Jonny. Att man kanske inte behöver köra på med alla måsten. Och det gäller både det man tror att man måste ha, men också allt man tror att man måste göra.

Albin tror att bristen på kommunikation är en fälla man lätt kan fastna i.
– Att hela tiden vara tydlig med vad man tycker och tänker. Man måste tala om hur man vill ha det. Vi diskuterade till exempel inför föräldraledigheten om det verkligen var så att den som var hemma skulle göra allt hushållsarbete. Vi kom fram till att vi inte tyckte det. Det är ju barnen man ska ta hand om.

Publicerad i Vi Föräldrar nr 11, 2009.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler