Förlossningsberättelser: Så här födde vi barn

Förlossningsberättelser: Så här födde vi barn

Förlossningsberättelser: Så här födde vi barn

Johanna trodde att hon skulle bli som Hulken och att det skulle gå jättelätt att föda barn. Marias barnmorska lät henne föda barn i ”värkarbetesrummet”, helt emot reglementet på det spanska sjukhuset. Här är läsarnas egna förlossningsberättelser.

"Jag försökte yogaandas"

Tio år efter att min tredje son fötts blir jag efterlängtat gravid igen. Men lagom till förlossningen slog Den stora oron till. Kan man få fyra friska barn? Att gå åtta dagar över tiden var tufft och trots hinnsvepning, lossnad slempropp och all världens husmorsknep hände inget.

Men så – söndagen den 6 september vaknar jag och känner att förvärkarna är både tätare och längre, även om de inte gör direkt ont. Maken vill åka direkt – vill inte riskera att behöva agera barnmorska i bilen.

På BB sitter jag med CTG-registrering, vi läser Bilsport och Se & Hör i två timmar. Sedan får vi förstås åka hem. Besvikelsen är stor och jag lägger mig att sova. Vaknar en timme senare av den ljuva doften av mat (var extremt hungrig hela graviditeten och gick upp 23 kg).

Går upp, men redan vid sänggaveln kommer den – den första riktiga värken. Tar mig ut i köket men blir hängande över diskbänken med fyra killar som tittar med stora ögon på mig. Maken kastar stekspaden och lastar in mig i bilen på nytt. Kl 14.00 skrivs vi in på förlossningen, öppen 5 centimeter.

Hänger över gåstolen och försöker yogaandas. Det håller i alla fall paniken borta, för nu är smärtan helt överväldigande. Kl 14.50 är jag fullt öppen och får börja krysta. Men det går inte bra, jag trodde jag kunde detta så här fjärde gången, men det låser sig och jag skriker mest.

Fostervattnet går och det är fullt av barnbeck. Hjärtljuden går ner och plötsligt står två läkare över mig och vill sätta sugklocka. Ser på monitorn att lilla hjärtat bara slår i 50 och då hittar jag äntligen kraften djupt inne i mig.

Det känns ungefär som att kroppen ska gå i två delar, men tre värkar senare säger min underbara barnmorska att det är klart, nu kan du lyfta upp ditt barn.

Säger om och om igen till min älskade make att vi har fått en kille, vi har fått en son, nu har vi fyra grabbar!

Anna


"Jag vägrade ta lavemang"

Efter att ha gått och oroat mig över hur det skulle vara att föda barn i Madrid, gick vattnet vid 2-tiden en lördagsmorgon i mars.

Fem timmar senare var det två minuter mellan värkarna och vi åkte in till sjukhuset. I Spanien har de speciella värkarbetesrum, som är skilda från själva förlossningssalen och där fick jag och min sambo vara.

Första barnmorskan kom in efter fem minuter och sa att jag skulle få lavemang och rakas. Jag störtvägrade. De tyckte nog att jag var obstinat, men lyssnade på vad jag sa. Barnmorsketeamet byttes ganska om­gående och vi fick världens bästa barnmorska, en ung tjej som hette Jerónima.

Hon guidade oss igenom en spännande och ganska snabb förlossning med andningen som enda hjälp och efter 20 minuters krystning på alla fyra pluppade Martin ut.

Det var inte alls meningen att han skulle födas i värkarbetesrummet, det är egentligen inte tillåtet, men barnmorskan ville inte flytta på mig. (Det är ju helt absurt att man ska flyttas mitt i krystningsarbetet till en lysrörsupplyst förlossningssal.)

Min sambo följde med när de gav honom vitaminer, vägde och mätte honom och efter att de kommit tillbaka var vi tillsammans hela tiden.

Det sjukhus jag födde på har ett avtal med Unicef om att inte separera mamma och bebis, vilket faktiskt fortfarande sker på nästan alla privata, och några offentliga, sjukhus i Spanien.

Maria
 

"Var det inte värre än så?"

Strax före klockan 21 tisdagen den 14 juli satt vi i bilen på väg mot förlossningen. Jag hade gjort ett bra jobb hemma, sa barnmorskan. Jag var öppen 3 centimeter. ”Vill ni åka hem eller stanna kvar?”, frågade hon. Jag trodde hon skojade, för i min värld var barnet snart ute.

Vi stannade kvar och jag fick bada lite. Jag trodde att så länge jag får bada så kommer allt att gå skitlätt, har väl nästan hela tiden trott att jag varit Hulken och kommer att klara allt skitbra och inte känna nån smärta alls (haha). I badet kommer två ”stora” värkar. Nån Hulken fanns definitivt inte i mig. Samtidigt hör man väldigt tydligt från andra rum hur kvinnor skriker som om de skulle dö. Jaha, tänkte jag, det här är slutet för mig.

Badet var kasst, så jag kliver upp och kräver epiduralbedövning och lustgas. Lustgasen får jag först. Jag hade hört att det skulle vara jättebra för att hålla humöret uppe samt hjälpa till mot värkarna. Jag kände absolut ingenting. Epiduralen sattes in. Värkarna kändes fortfarande, liksom påminde mig om att det var ett barn på väg, men inte mer än så.

Så där ligger man, i ett relativt litet rum mot vad jag föreställt mig, med lite slangar och grejer överallt. Vi var för det mesta ensamma därinne, ibland kom barnmorskan och sjuksköterskan in och kollade så att jag skötte mig.

Vi hade varit ensamma jättelänge när jag kände att jag måste krysta nu, men jag ville inte göra något utan att de var närvarande. Alex gick ut en sväng och kollade efter personal. Jag hängde över själva ryggstödet på sängen när de kom tillbaka, berättade om krystvärkarna.

Sedan gick allt ganska fort. Jag krystade några gånger och ”plopp” så kom hon, världens underbaraste, finaste lilla flicka jag sett! Var det inte värre än så här? Jag skulle kunna föda barn varje dag!

Johanna


"Undra om man kan be om att bli nersövd"

Jag vaknar klockan 04.00 av att jag har ont i magen, känns precis som mensvärk. Två timmar senare börjar värkarna, inte så kraftiga och allt från 30 till 15 minuter mellan varje värk.

Klockan 08.00 kommer min yrvakna sambo upp. Han blir eld och lågor, börjar klocka varje värk och skriver prydligt ner på ett papper. Kl 9.00 ringer han till förlossningen, de säger att vi ska avvakta.

Jag tar ett bad och lyssnar på musik, medan min sambo springer omkring och undrar vilken tröja han ska ha på sig.

11.00: Värkarna börjar göra ont och vi ringer taxi för att åka till förlossningen.
Taxichauffören är likblek i ansiktet och muttrar att han inte vill ha sådana här körningar. Väl framme vid sjukhuset pustar han ut och bjuder på resan.

12.30: Jag är öppen 3,5 cm. Ber om lustgas, värkarna börjar bli smärtsamma. Mellan värkarna är allt som vanligt, vi äter smågodis och skämtar.

13.30: Härtljuden på vår bebis låter inte längre bra, de tar hål på fostervattnet för att kunna sätta en mätare på bebisens huvud. Då får de in rätt hjärtljud. Öppen 6 cm.

13.45: Barnmorskan beställer epidural men läkaren är upptagen med ett akutfall.

14.00: Ställer mig i en gåstol. Värkarna går in i varandra. Tänker: ”Undra om man kan be om att bli nersövd”.

14.15: Magnus håller i lustgasen, klappar mig på huvudet och säger hur duktig jag är. Vid det här är läget tänkte han att om det ska vara så här i fyra timmar till så går det aldrig (man brukar öppna sig 1 cm i timmen).

14.30: Jag får en nål i pannan som jag inte riktigt vet vad den ska vara bra för och sterila kvaddlar, vilket tydligen ska vara väldigt smärtsamt, men jag har inget minne av att de gjorde speciellt ont faktiskt.

14.45: Står i gåstolen när det kommer ett kraftigt tryck neråt. De under­söker mig igen, jag är helt öppen och krystarbetet i full gång.
Barnmorskan ber mig att försöka hålla emot krystvärkarna, men min kropp gör precis som den vill.

15.00: Mitt i krystvärken frågar Magnus om han får gå på toaletten. Nej, är du inte klok! Kunde inte för mitt liv förstå hur han kunde fråga.

15.19: Vår lilla tjej föds, de lägger upp henne på mitt bröst. Hon är helt underbar!

Madelene


"Nu måste vi larma!"

Värkarna började 05.10 den 4 augusti. Vid 12.15 kom värkarna med 2 minuters mellanrum och jag ringde förlossningen och sa att det började kännas lite jobbigt. Kom in till förlossningen 13.40, var öppen 5 cm. Fick fyra kvaddlar i ryggen, enda bedövningen under förlossningen!

Eftersom vattnet inte gått ännu så tog de hål på hinnan vid 15.40 och då började värkarna komma på rullande band, fick lägga mig på sidan, det gjorde jätteont när värkarna kom! Fick så intensiva värkar att jag stönade fram att ”nu vill jag krysta!”. ”Okej, vi får kolla hur mycket öppen du är… oj, 9 centimeter, krysta om det känns rätt.”

Hade huvudet på utgång när barnmorskan sa ”det är en svarthårig bebis”. Jag började gråta och sa till Niclas ”den har svart hår!”. I sista krystningen sa barnmorskan ”nu måste vi larma! Den sitter fast”. Va?! Jag fattade ingenting och sa ”jag vill dö, jag vill dö nu!”.

”Nej, inte ska du dö!”, sa barnmorskan. In kom det två (eller var de fler?) vita rockar. Upp med mina ben, höll mig i Niclas och i tjejen som stod bredvid. Känslan i mitt underliv när bebisen kom ut går inte att beskriva.

De var tvungna att gå iväg med mitt nyfödda barn och hjälpa det igång med andningen, jag fick ligga kvar med benen i skyn och hörde bebisskrik från alla håll. Dörren öppnades och in kom en sköterska med en bebis i famnen och Niclas efter. ”Här är din dotter!” sa sköterskan. Fick min lilla Natha-Lee på bröstet och var nog den stoltaste som någonsin skådats!

De skulle mäta och väga efter en stund och alla läkare och sköterskor hade tydligen slagit vad, för när en ny person kom in i rummet sa de: ”Gissa!”, ”4,5?”, ”Lägg till ett kilo: 5 720!”

Japp! Jag hade tryckt ut en liten tjej på 57 cm och 5 720 gram!

Julia
 

"Vi trodde att det skulle ta lång tid"

Bara några minuter efter att jag lagt mig på kvällen kände jag att det knäppte till i bäckenet. Jag flög upp ur sängen och in på toa. Jag såg att det sipprade vatten, det var gulbrunt i färgen så jag misstänkte att den lille hade bajsat i vattnet. Det har nämligen de två andra gjort.

Jag hade fått veta av min barnmorska att vi skulle åka in med en gång, för jag skulle få antibiotika i samband med förlossningen eftersom de funnit streptokocker i mitt urin som kan orsaka komplikationer för bebisen. Jag ringde till förlossningen och de sa till oss att komma in. Jag fick börja packa väskan samtidigt som jag sprang fram och tillbaka in på toa. Det rann vatten och jag fick byta binda och trosor.

Så kom vi iväg, min käre man gasade på, han har varit med förut. Väl inne på sjukhuset kändes det overkligt. Jag vill inte föda barn – det gör ju ont! Så kom vi in på ett rum och barnmorskan undersökte mig och sa att vi fick bli kvar på grund av det missfärgade fostervattnet.

Klockan var cirka 00.15 och jag hade öppnat mig 2 centimeter. Jag fick mitt antibiotika och blev uppkopplad till en CTG. Barnmorskan ville sätta en skalpelektrod på bebisens huvud men det gick inte eftersom jag inte hade öppnat mig så mycket. Vi tittade på varandra min man och jag och sa ”det här tar lång tid!”.

Klockan 01.45 sätter barnmorskan skalpelektroden, värkarna är fortfarande inte påtagliga. Men vid 3-tiden börjar de kännas, och jag använder min man som gåbord, hänger i hans byxlinning med huvudet mot hans bröst (han är betydligt längre än jag).

Jag lägger mig i sängen för det börjar göra riktigt ont och det är som om benen inte vill bära. Barnmorskan kommer in och konstaterar att nu börjar det komma igång ordentligt. Thomas ber henne titta efter för han tycker att det ser ut att göra riktigt ont. Barnmorskan tittar efter och konstaterar att huvudet är på väg! Ingenting är förberett, så barnmorskan får bråttom att ringa på mer personal samtidigt som hon ska ta fram allt som behövs.    

Allt hände så snabbt. Plötsligt skulle jag krysta, vilket jag inte alls ville, men på två krystvärkar var vår underbare son ute!

Niina
 

"Vår dotter föddes i 140 km/h"

De säger ju att tredje barnet kan ta lite längre tid på sig, men det stämmer verkligen inte på mig! Tjej nummer ett kom på 1 tim och 10 min, den andra tog hela 19 minuter på sig.

Vår tredje bebis var beräknad till den 5 februari 2009, och fredagen den 23 januari tog min mamma barnen och sa lite skämtsamt att ”Se nu till och föda barn i helgen när ni ändå har barnvakt”. ”Kul”, tänkte vi och fixade och donade hela lördagen.

Vaknade klockan 06.15 på söndag morgon. Hade lite magknip och gick på toa. La mig igen, sambon vaknade och frågade om jag hade ont. Joo, lite kanske. Han frågade om vi inte skulle ringa BB, eftersom de sagt att vi kunde göra det vid minsta tecken.

Klockan var nu 06.25 och jag klev upp ur sängen… Oj, vad ont jag fick helt plötsligt. Försökte ta mig ner för trappan, det var inte lätt. Bilen stod i garaget, det tog en evighet att få ut den. 06.35 åkte vi mot sjuk­huset som ligger cirka 20 minuter från oss.

Hinner halvvägs, så ber jag sambon att stanna. Ställde mig i vägrenen och lirkade av byxorna. Ringde BB, de skulle skicka ambulans. BB ringde upp bara minuten senare och sa att alla tre bilar var ute men att det skulle komma en om cirka 5 minuter.

Jag tog mig till baksätet och skrek till sambon ”Vi kör, jag kan inte vänta”. Han kom upp i 140 km/h och precis då sa jag åt honom att stanna. ”Jag behöver hjälp med att få upp bebisen till mig”. Han trodde inte sina öron, men stannade och klev ur, öppnade dörren och på sätet låg vår bebis. Jag frågade vad klockan var: 06.47!

Efter det åkte vi i någon sorts dvala till BB. Vi fick komma in via ambulansintaget, och de hjälpte oss och tackade för att vi inte hade smutsat ner deras instrument och lakan!

Elin


"Ingen tid för oro eller smärta"

Jag och min man Marko fick vårt andra och tredje barn på samma dag. Vi fick tvillingtjejerna Ida och Fanny, födda med 9 minuters mellanrum. Min första förlossning tog 13 timmar och var riktigt hemsk. Elsa såg fram emot att få syskon men jag upplevde graviditeten som väldigt riskfylld och oroande, man blev väldigt uppkollad från vecka 10–12 och framåt, men det var väl positivt med många ultraljud för att hjälpa till att knyta an och kolla att allt stod rätt till.

Jag födde i vecka 39+2 och när jag kom till förlossningen var jag öppen 8 cm. Det var fullkomligt superlugnt i rummet, jag undrade nästan om de hade fattat att det var två där inne. Inga ultraljud, inte en massa folk, ingen epidural eller särskilda kontroller. Bara mina egna tankar som malde ”oj, det här går för fort”, en härlig lustgas samt en barnmorska som sa ”ner med hakan i bröstet och tryck på som att du bajsar”. Det var ett mycket bra råd!

Doktorn kom in i sista sekunden och värkarna var ganska svaga, men bebisarna ville ut i alla fall. Med bebis nummer två fick de sticka hål på fostersäcken för att få vattnet att gå. Hon kom ut – precis som de säger – i ett flöde, i efterdyningarna av den första. Hon var också mycket mindre 2,5 kg mot 3,2.

Jag hade bara haft värkar i cirka 4 timmar när de två kom ut, vaginalt då båda låg bredvid varann med huvudena nedåt. Min man hann knappt med att kolla in den första ordentligt, så var den andra ute.
Ingen tid för oro, knappt tid för smärta heller. Bara två välskapta skönheter.

Pia

Publicerad i Vi Föräldrar Gravid nr 6.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler