Förlossningsberättelser

Förlossningsberättelser

Förlossningen - så var det för oss

Jonna födde två barn på 4,5 timmar och Anna kämpade på i 48 timmar med sin förstfödda. Varje förlossning är unik. Här är läsarnas egna förlossningsberättelser.

”Jag klarade det!”
Min dotter Elin är idag 2 år gammal och mitt första barn. Graviditeten var helt komplikationsfri utan några som helst krämpor, jag hade inte ens en enda förvärk.

När Elin skulle födas hade jag och min sambo Magnus precis flyttat till ett nytt hus och höll på att renovera för fullt. Vi hade våra föräldrar hemma hos oss som bygghjälp och det var ju allt annat än i ordning för en liten bebis. Elin är född på en fredag, och på tisdagen samma vecka revs en vägg ner så byggdammet låg som ett täcke överallt.

Värkarna började komma på natten mellan onsdag och torsdag och de gjorde inte speciellt ont, men jag förstod ju vad det handlade om. De kom inte speciellt tätt, drygt 10 minuter mellan värkarna och inte direkt regelbundet. Under torsdagen glesnade de ut ännu mer och då hade jag inte mer än kanske en värk i timmen, men jag låg mest på soffan och dirigerade min sambo i röran. Under torsdagen lossnade också slemproppen och då förstod jag ju verkligen vad som var på gång.

Under kvällen började värkarna komma lite tätare igen och vid 21-tiden gick vattnet. Det var inte mycket som kom men värkarna tilltog lite efter det. Vid det här laget hade min sambo velat ringa till förlossningen ett tag men det fick han inte göra förrän vattnet hade gått. Jag ville inte att någon skulle tycka att jag var en hispig förstagångsföderska.

På förlossningen tyckte de att vi skulle avvakta ett tag eftersom värkarna inte var så starka eller kom tillräckligt tätt, så det var bara att ligga kvar i sängen och klocka värkarna.
När klockan närmade sig 02.00 på natten hade värkarna börjat komma med 3 till 4 minuters mellanrum så då bestämde vi oss för att åka in.
Till saken hör att Magnus använder linser och hade för svaga linser hemma, men det var bara att trycka in dem och åka...

Väl på förlossningen blev jag inskriven och de tog en CTG-kurva för att se hur tätt värkarna kom. De var inte så väldigt starka och täta, men vi fick stanna kvar ändå.

Där låg vi på ett undersökningsrum hela natten och det var ganska oförändrat när ronden gick vid 09-tiden på morgonen. Det togs beslut att vi skulle ut och gå, inne i och runt sjukhuset, i en timme för att värkarbetet skulle ta fart. Vid den här tiden jobbade jag på sjukhuset så det var väldigt noga vilka vägar vi tog för jag kände att jag inte orkade träffa mina arbetskamrater just då, vilket vi inte heller gjorde…
Och värkarbetet som skulle ta fart då? Nej… det snarare bromsade in och det blev ännu glesare mellan värkarna!

Då hade Magnus fått ringa till sin pappa som fick åka till optikern och hämta starkare linser, eftersom Magnus kom på att det kan ju vara kul att få se bebisen ordentligt när den väl kommer. Magnus pappa kom och levererade dem under tiden vi var ute och gick så vi träffade honom aldrig.

Vid det här laget började jag bli lite trött eftersom jag knappt sovit natten innan vi åkte in plus att jag inte sovit något under natten på sjukhuset, mer än lite slummer mellan värkarna. De försökte få mig att äta lite frukost, men det gick inte. Jag kunde inte förmå mig till att äta när det gjorde ont, så det blev nyponsoppa mellan värkarna. Fram emot lunch togs det ett beslut att jag skulle få värkstimulerande dropp och vi fick flytta in på en förlossningssal istället, det satte lite bättre fart på värkarna och jag fick prova lustgas. Vilken fantastisk uppfinning det är! Där låg jag med masken hela tiden och när barnmorskan kom in och frågade om det hjälpte kunde jag bara göra tummen upp. Då hon gått ut igen släppte jag masken och sluddrade till min sambo, ”Droger är bra!” Han blev helt förskräckt och svarade ”Nä, men det menar du väl inte?” Men jag frågade om han ville prova. Det vågade han inte när han såg hur jag blev.

Värkarbetet fortskred långsamt och jag fick fortfarande inte i mig mer än nyponsoppa. Vid det här laget började värkarna göra riktigt ont och barnmorskan vi hade just då, tyckte att det nog skulle gå bra utan mer smärtstillande (läs EDA). Men undersköterskan som var med var fantastisk och uppmanade oss att be om en EDA, vilket jag också fick. Vilken grej! Från att ha legat med en mask och bara blundat kunde jag slappna av och känna att jag var lite mer närvarande. När nattpersonalen gick på sitt pass och vi fortfarande inte hade fått se vår lilla älskling tyckte den barnmorskan att nu får vi göra något ordentligt. Så i samråd med min sambo beslutade de att höja det värkstimulerande droppet mer och även ge mig ett dropp med sockerlösning så att jag fick lite energi, för nu skulle bebisen ut!

Jag var så utmattad vid det här laget, så det här sista kommer jag inte riktigt ihåg utan min sambo har berättat det i efterhand. Men efter att droppen var justerade tog det inte lång stund innan jag fick krystvärkar och mellan varje krystvärk hängde en barnmorska till på magen för att förhindra att bebisen åkte tillbaka så mycket. Så efter 40 minuters krystande kom äntligen vår älskade lilla Elin ut kl 23.11, 50 cm lång och 3 715 gram tung!
Det första jag sa, gråtande, när hon kommit ut var ”Jag klarade det!”
Det blev en lång förlossning, om man tittar på när värkarna först började till när hon äntligen föddes. Omkring 48 timmar, med ungefär halva tiden på sjukhuset.

Det här var det häftigaste jag har varit med om i hela mitt liv, även om det var utdraget och smärtsamt, men vilken belöning vi sen fick!
Jag har absolut inte blivit avskräckt utan nu siktar vi på ett syskon till Elin.
Anna Bengtsson


”Förlossningarna var så olika”
Mitt första barn föddes år 2001. Efter en komplikationsfri graviditet så trodde jag naturligtvis att förlossningen skulle vara likadan.

Tidigt på morgonen den 28 februari gick slemproppen. Jag ringde min man på jobbet, och han ilade hem. Barnmorskan sa att jag var öppen 1 centimeter, men inga värkar. Vi åkte hem och maken Mats var hemma följande dag ifall det skulle dra igång, men allt var lugnt. Men vid 17.00 på kvällen drog värkarna igång, så vi åkte in.

Vi bodde då på landet och snön vräkte ner. Det hade molat i ryggen hela dagen och det var nästan omöjligt att sitta still i bilen på vägen in. Jag minns att svärfar hade plogat vår väg och uppfart två gånger för att det hade snöat så.

Väl på förlossningen så mättes CTG-kurvan. Värkarna var starka, hjärtljuden bra och det var bara att vänta. ”Imorgon kommer bebisen”, sa de. Jag bad om akupunktur så att jag skulle kunna sova. Ville inte ha bricanylen de erbjöd, var rädd att värkarna skulle stanna av.

Märkte framåt småtimmarna, efter ett antal toabesök och duschar, att jag inte kände några värkar längre. Så jag drog bort nålen de satt på min skalp och allt kom över mig värre än någonsin. Klockan 08.00 på morgonen kom barnmorskan in och kontrollerade hur öppen jag var, endast 3 centimeter. Jag kunde inte äta och kräktes bara. Kunde dock dricka cocacola. Vid klockan 10.00 var värkarna svaga och jag fick oxytocindropp. Värkarna var olidliga, men inget hände. Jag bad om att de skulle ta hål på fosterhinnan, vilket de gjorde. Öppningsarbetet gick så långsamt, jag kunde inte ligga ner utan bara stå och gå.

De kontaktade narkosläkaren för att lägga epiduralbedövningen. Han kom och la denna, men den tog fel och jag blev bara halvsidesbedövad. Mina krystvärkar var väldigt svaga och vid 18-tiden på kvällen började hjärtljuden gå ner. De skulle sätta en skalpelektrod, men då krystade jag stående för brinnade livet. Efter totalt 28 timmars förlossning så föddes Vincent med navelsträngen runt halsen. De förde ner den över axlarna och sög honom ren från slem och gav honom lite syrgas. Sen kom skriket, det efterlängtade skriket, och jag fick sonen till bröstet. Min son, min Vincent.

Jag fick sys med 28 stygn, hade spruckit så mycket. I blåsan hade jag nästan 1,5 liter urin som de fick tappa och jag fick ha kateter i tre dagar. Efter fem dagar fick jag livmoderinflammation och hög feber så vi låg kvar lite mer än en vecka på BB.

Barnmorskan tyckte trots allt att allt gått bra och det beror ju på hur man ser det.
Vi överlevde båda två och han är 8 år, pigg och glad idag, och det är ju huvudsaken.

I november 2002 föddes vår dotter. Vattnet gick en onsdagkväll, utan värkar. Men vi åkte in och kollade och fick åka hem och dit igen. På torsdag natt startade värkarna men avtog sedan.
Läkaren undersökte mig och jag bad om att de skulle sätta igång förlossningen. Jag fick ett vaginalpiller som de tryckte upp i livmoderhalsen. Värkarna kom och jag duschade och duschade. De tilltog och vid 11.00 kom maken in, han hade varit hemma hos sonen och mormor. Han hämtade en barnmorska som kollade hur öppen jag var, 6 centimeter, och det blev förlossningsrummet direkt. Klockan 13.00 var hon född, Victoria. Tre dagar senare åkte vi hem och idag är hon en pigg, snart 7-årig, sprallig tjej.
Förlossningarna var så olika, sprack inget med Victoria, hade bara lustgas och den förlossningen gick så snabbt.
Men några fler barn blir det inte, räcker med mina två älsklingar, ja våra två älsklingar.
Anna Brage



”Sonen satt snett med axeln”
Jag födde vår underbare son, Valdemar, den 7 mars 2006 på Umeå Förlossning. Jag var överburen i 18 dagar och trodde aldrig att värkarna skulle komma igång. Vid en rutinkontroll upptäcktes det att jag hade för lite fostervatten så då fick jag komma till förlossningen direkt.

Jag sattes igång. Hela tiden var min underbare sambo Peo med, och det är jag tacksam för! Jag fick värkstimulerande dropp och en ballong i livmodern. Smärtsamt men effektivt! Bara några timmar senare kom ballongen ut och jag hade börjat få värkar. De blev kraftigare och kraftigare. Droppet togs bort. Jag hatar nålar men till slut övertalades jag att ta epidural. Det var också smärtsamt, dessutom sattes den fel först, så jag fick stickas om!

Jag började spy och en förlossningsläkare sa att det nog var för att barnet tryckte på neråt, då kunde det bli så. Jag spydde kaskader, sambon fick assistera med nya spypåsar. Klockan 21 på kvällen placerades jag i en gynstol och var öppen flera centimeter. Det visade sig att sonen satt snett med ena axeln. Jag var svag. Förlossningsläkaren varskodde mig om att det kunde bli ett akut snitt. Det ville jag inte så jag kämpade på. Sugklocka användes, den lossnade flera gånger och jag gick sönder rejält och ett stort blodkärl sprack.

När sonen kom ut var klockan 01.18 och han lades bara skyndsamt på min mage, sedan bars han bort för att de skulle rensa lungorna från fostervatten. Efteråt placerades han hos min sambo eftersom jag behövde sys akut, jag förlorade över en liter blod och jag var mycket svag.

Vi tvingades vara kvar på BB i nio dagar! Mitt sår behövde ses över och mitt blodvärde skulle vara minst 100, och till det behövdes fyra påsar blod. Samtidigt skulle jag kämpa på med amningen. Tyvärr kom den aldrig igång. Sonen mådde bra och ökade stadigt i vikt.
Elisabet Persson


”Planerar nu mitt tredje barn!”
Emelie heter jag, är 23 år och födde mitt andra barn för 4,5 månader sedan.
Jag var tvungen att åka upp till förlossningen på Mors dag, men ”tyvärr” kom han inte då. Jag hade tidigare på dagen fått väldiga smärtor i magen och sedan såg jag att ”proppen” hade gått. Jag ringde till Linköpings lasarett och förvarnade dem att det kunde vara på gång.

Fick värre värkar på kvällen vid 23 då jag kände att det var på gång. Vi åkte in till Linköping och jag blev undersökt, men då var jag inte öppen något. De sa att jag fick välja själv om jag ville stanna eller åka hem. Jag och min pojkvän valde att stanna, som tur var… Jag fick värre värkar under natten och de var regelbundna. Klockan 05.00 var jag öppen 3 centimeter. Jag var rökare och tog då min sista cigarett. Hon sa att jag var tvungen att skynda mig eftersom han kunde komma när som helst.

Jag fick lustgas vid klockan 06.00, vattnet gick 09:08, krystvärkar 09:13 och vår lille son kom 09:25. Inget trasigt eller någon annan smärtlindring. Det var en jättesmidig och jättebra förlossning.

Mitt tidigare barn tog från vattenavgång 3 timmar, från krystvärkarna 22 minuter, så det är lite skillnad! Planerar nu mitt tredje barn!
Emelie Jonsson

”Min kropp förstod inte vad som hade hänt”
Min förlossning var mycket turbulent, men vi börjar väl från början. Graviditeten rullade på och vid första ultraljudet visade det sig att jag hade föreliggande moderkaka, men att den kunde flytta på sig under graviditetens gång. Fick därför gå på extra ultraljud vad 4:e vecka. Det visade sig att den inte flyttade på sig och vid sista ultraljudet bestämdes att det skulle bli ett planerat snitt. Okej, tänkte jag och pappan.  Det blir bra. Nu vet vi, och kan förbereda oss på det.

Jag skulle snittas 3 veckor före planerat förlossningsdatum för att inte förlossningen skulle komma igång av sig själv. Var på inskrivning på BB på måndagen och sedan var det dags på tisdagen. Vi kom då fram till att jag skulle vara vaken och få ryggbedövning och att pappan skulle få vara med. Vi blev också informerade om att då hon föds tre veckor för tidigt, så kan hon behöva lite extra hjälp med bland annat andning. Skönt att veta det innan så man inte får en chock när de bara rusar iväg med vårt barn.

På tisdag morgon infann vi oss på förlossningen vid 8.30. För att det var fullt på förlossningen så skulle vi vänta på BB istället. Vi var nummer tre i ordningen för kejsarsnitt den dagen. De satte nål i armen och jag fick dropp eftersom jag inte fick äta något före operationen. Vi satt i dagrummet och fördrev tiden med att se på morgon-tv, pratade och försökte behålla lugnet. Vid 12-tiden fick vi ett eget rum och försökte vila lite. Klockan 13.30 kom en barnmorska in till oss för att sätta en kateter. Jag var fortfarande lugn, men ändå lite nervös. Hade aldrig varit inlagd på sjukhus tidigare så det var mycket att ta in, förutom att vi snart skulle bli föräldrar.

Vi skulle rulla in på operation vid 14.30, men 13.45 fick jag en jättekraftig vaginal blödning. Vi ringde på klockan och en barnmorska kom och blev lite chockad. Hon sprang och hämtade en läkare och de gjorde en snabb CTG-undersökning för att se om barnet mådde bra i magen, vilket hon gjorde. De visste inte vem som blödde, om det var jag eller barnet. Sedan rullades jag i ilfart till operation som låg tvärs över korridoren. Det ringde i klockor för att alla som skulle vara på plats skulle skynda sig. Jag slets över från sängen till båren inne på operationssalen och först då fick jag panik. Hjälp, vad är det som händer? Var är min pojkvän som skulle få vara med hela tiden? Jag fick en mask över ansiktet och sen sov jag. Vår dotter föddes efter 3 minuter och hon mådde jättebra. Ingen svårighet att andas eller någonting. Pappan fick ta hand om henne medan jag syddes ihop och fick vakna på uppvaket.

Efter två timmar fick hela familjen återförenas och jag blev så rörd när jag hörde dem inne på rummet, när vi kom åkande i sängen i korridoren. Där, på en säng, satt min alldeles underbara dotter och hennes underbara pappa. Sen tog det ett dygn ungefär innan jag har några direkta minnen. Var väldigt svag efter operationen där jag förlorade mycket blod och jag hade väldigt ont efteråt. Vi fick stanna fyra dygn på BB. Pappan fick stanna två.

Det var fruktansvärt när han skulle hem och sova första natten. Hur skulle jag klara av att ta hand om den här lilla alldeles själv. Kom ju knappt upp ur sängen... Men det gick ju det med. Amningen var svår att få igång för att hon sov hela tiden, och jag tror inte att min kropp förstod vad som hade hänt och att bebisen redan var ute. Kunde inte amma henne förrän sista dygnen. Vi fick stanna ett extra dygn för att hon gått ner för mycket i vikt. Gav då både ersättning och försökte amma så gott det gick.

Så här i efterhand så är jag bara glad över att allt gick så bra som det gjorde. Tänk om blödningen kommit när jag var hemma eller ännu värre i affären. Jag känner mig inte avskräckt från att skaffa fler barn. Vill gärna att vår dotter ska växa upp med syskon, men vi kommer nog att vänta lite. Hon är bara 7 månader och än så länge ligger den förra förlossningen lite för nära inpå och det finns fortfarande en hel del kvar att bearbeta. Men vi fick väldigt fint stöd från BB efteråt. En barnmorska ringde hem och vi fick komma till sjukhuset och hon gick igenom journalen med oss så att vi skulle ha en bra bild av vad som hände och även få en chans att ställa frågor.

Idag mår hela familjen jättebra och livet rullar på som det ska. Emelie sitter ofta på golvet och leker och vi njuter av livet precis som det ska vara.
Helena Smith

”Båda förlossningarna gick fort”
Båda mina förlossningar gick väldigt fort. Från det att jag kom in till förlossningen med min första dotter (nu 4 år) så tog det fyra och en halv timme till det att hon var ute. Fick då sy 4 stygn, det var allt. Provade några smärtlindringar men det som fungerade bäst för mig var epidural och lustgas. Med mitt första barn var personalen jättebra.

När jag fick min andra dotter (nu 2 år) så tog det två och en halv timme från det att vi kom in till att hon var ute. När jag sedan hamnade på BB-avdelningen så var den barnmorska jag fick väldigt otrevlig och snäsig, och fick mig att må väldigt dåligt just då för tillfället.
Så jag har både en bra och en dålig upplevelse.
En stolt mamma till 2 underbara flickor

”Ring en ambulans!”
Tänkte snabbt berätta om när min första dotter Ronja kom till världen. Det var en solig 8 november 2006, två dagar efter BF-datum. Jag och min kille (Ronjas pappa) hade bokat tid på gymmet för att sola solarium klockan 10.00. På väg dit hade jag lite ont men tänkte inte på det. Rolle skrattade åt mig och tyckte jag för första gången ”gick som en gravid”. Väl i solariet gjorde det mer ont men jag tänkte inte att det var värkar. Visste ju inte hur det skulle kännas! Orkade i alla fall inte sola hela 20 minuter.

På hemvägen gick vi förbi min mamma för att kolla en grej på datorn. Då blev jag orolig i magen och börja stöna för det gjorde liksom ont. Låg i soffan och vred mig och försökte gå på toa. Sa till Rolle att jag ville hem och orkade inte vänta på honom så jag började gå. Träffade en granne som sa att jag skulle skynda mig hem.

På 5-minuterspromenaden från min mamma hem till oss var jag tvungen att stanna ett par gånger, och då förstod jag. Åh det är värkar! Då kommer bebisen snart. Blev jätteglad och gick hem. Klockan var nu 11.30. Jag ringde förlossningen eftersom jag hade lite blod i trosan. Barnmorskan var jättegullig och sa ”men du vet att som förstföderska ska man ha haft värkar i mer än en halvtimme innan man får komma in”. Jag förstod, men jag hade så jäkla ont.

Jag tog en dusch. Rolle försökte massera ryggen med duschen. Hoppade upp och ner. Torkade mig, gick ut i sängen där jag rullade runt och tänkte, ”ska jag ha så här ont i 12 timmar kommer jag att dö!”

Sen bara klickade det till och jag trodde jag skulle bajsa på mig. Sprang mot badrummet, men på vägen dit förstod jag att det var bebisen! Att jag skulle föda! Jag skrek till Rolle, som var i köket: RING EN AMBULANS! Han sa ”Okej, jag ringer en taxi”, men när han fann mig i hallen där jag lagt mig och fått av mig trosorna spärrade han upp ögonen upp sa ”okej, jag ringer förlossningen”.

Han pratade med dem och hämtade handdukar. PANG, vattnet small och han fick en hel dusch fostervatten över sig! Glömmer aldrig det fejset! Hahaha! Barnmorskan kopplade in en ambulans och jag skulle försöka att inte krysta. Efter ett par minuter kom Håkan och Mikael upp och en kvart senare föddes RONJA!!! Hon såg arg ut!

När hon var ute fick hon en mössa och jag en morgonrock, sedan bar det iväg mot KS i ilfart. Solen sken in i ambulansfönstret. På KS fick jag krysta ut moderkakan och sen fick jag en infektion och babyblues. Blev chockad för jag hade försökt vara öppen och förberedd mentalt på alla typer av förlossningar: kejsarsnitt, sugklocka, epidural… allt! Men jag hade inte ens tänkt tanken att det bara skulle ta en och en halv timme och att jag skulle föda på hallgolvet. I efterhand är jag otroligt stolt och älskar att berätta om hur min gullunge kom till världen!

Med nummer två åkte jag in på en konsultation om eventuell igångsättning för att föda under kontrollerade former. Då var jag redan öppen 5 centimeter och på CTG-kurvan såg man ett fint och jämnt värkarbete fast jag inte hade ont. Läkaren frågade om jag hade någon ryggskada. Så jag fick stanna kvar och klockan 18 tog de hål på hinnorna och 21.01 föddes min prinsessa nummer två. Att föda på sjukhus var jättekul också och jag kände mig så lugn och trygg hela tiden. Men visst gör det förbaskat ont, ett tag i alla fall. Min kille brukar säga ”Två barn på fyra och en halv timma, det är grejer det!”. Han är stolt! Och han var helt underbar båda gångerna.

Jonna Berger

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler