Så födde jag barn: Att ta emot det som kommer

Förbered dig inför din förlossning med Birthing From Within-metoder

Så födde jag barn: Att ta emot det som kommer

Det här är Alessandras förlossningsberättelse. Den handlar om hur hon förberedde sig inför förlossningen med Birthing From Within-metoder, och hur hon efteråt arbetade med den sorg och besvikelse förlossningen innebar med hjälp av The Work enligt Byron Katie. 

Mina tankar om förlossningen förändras från dag till dag. Så har det varit sedan den verkliga händelsen var över och blev ett Minne, en Berättelse som jag skapar, river upp och återskapar. Det är en berättelse som vill bli berättad. När jag läser om andra kvinnors förlossningar får jag alltid styrka och mod att möta min egen.

De första månaderna efter förlossningen lämnade upplevelsen ännu en positiv eftersmak. Under öppningsfasen hade jag hittat resurser som jag knappt hade trott var möjligt. Jag var också tacksam över att jag sakta fick krafterna tillbaka efter att ha förlorat stora mängder blod. Jag hade ingen energi att grubbla över det som varit utan fokuserade helt på att ta hand om nyfödda Klara.

Några månader senare gick berättelsen ungefär så här: jag kunde inte krysta, jag gjorde fel, barnmorskan var för dominant, om jag bara hade lyssnat bättre på kroppen hade krystandet inte tagit så lång tid. Det mest smärtsamma av allt är att jag svek mig själv; jag hade glömt min feminina urkraft.

Varje gång förlossningen dyker upp i mitt medvetande känner jag smärta, och jag ser mig själv ligga där på rygg, hjälplös och kraftlös.

Det var två dagar kvar till beräknat födelsedatum. Vi gick och lade oss kring midnatt, mannen och jag. Han hade kommit till Ekenäs samma kväll, och vi hoppades båda på att vi skulle få träffa vår bebis det här veckoslutet. Den senaste veckan hade jag bott hos min mamma i Ekenäs, eftersom jag ville föda på BB där, inte på universitetssjukhuset i Åbo.

Vid tre-tiden vaknar jag av en konstig känsla och jag känner vatten rinna längs mina ben. Jag blir genast klarvaken och smyger in på toaletten. Det börjar nu, tänker jag med bultande hjärta. Jag känner mig utvilad och ringer BB. Jag kan vänta tills det kommer sammandragningar innan vi åker in.
Jag har använt mycket tid till att förbereda mig inför förlossningen. Jag har samlat information, deltagit i Aktiivinen synnytys ry:s förberedelse, och inte minst så har jag bearbetat rädslor med hjälp av olika övningar i boken ”Birthing from within”.

Ett bekant verktyg är ”The Work” enligt Byron Katie, en slags undersökning där man ställer fyra frågor om stressande tankar. Jag undersöker tankar som ”en naturlig förlossning är bättre än en medikaliserad förlossning”, och känner rädslan tanken bär på. Det är en rädsla att misslyckas med att leva upp till den identitet jag skapat som en kvinna som kan lyssna på den egna kroppens visdom.

Förlossningen har därmed blivit en prestation, även om jag intalar mig själv att jag tar emot det som kommer, tar emot den hjälp kroppen behöver just i den stunden. ”Acceptera och erkänn vad kroppen behöver stund för stund (ingrepp eller inte)”, har jag skrivit i mina anteckningar. Men ändå... Jag vill så gärna ge mitt barn en fridsam start i livet, utan våldsamma ingrepp. Leboyers bok ”Födas utan våld” är det vackraste och grymmaste jag läst, tårarna strömmar varje gång jag lyfter upp boken.

Jag känner mig spänd och upprymd. Jag väcker mannen och rapporterar läget, men säger att han kan fortsätta sova. Själv går jag ut i köket och börjar tillreda en kaka vi ska fira med sen när bebin är född. De första sammandragningarna kommer. Jag går i duschen medan kakan är i ugnen. Nu känns det verkligen att en kraft arbetar inne i kroppen, med ett bestämt pulserande tryck.

Jag vill inreda ett bo där jag kan ta emot allt som kommer, kanske åker vi ändå redan in till BB och installerar oss i förlossningsrummet jag har besökt en månad tidigare. Jag vill ha allting färdigt. Jag väcker alltså mannen och ringer doulan, nu åker vi in! Det känns skakigt och högtidligt att åka i väg i den friska morgonluften. En bekant barnmorska tar emot oss och jag väljer det lilla rummet som tilltalat mig mest under besöket. Badkaret är visserligen litet men atmosfären är bättre.

Barnmorskan gör en inre undersökning medan jag halvligger på sängen, i mina egna kläder. Det går snabbt och känns inte så obehagligt. Jag tänker att jag överlåter allt som har med centimetrar och tid att göra till andra. Jag hör bara att hon säger att ”du kommer att öppnas som en blomma”, och det är en tanke jag gärna håller fast vid.

Sammandragningarna har avtagit. Troligtvis har förflyttningen till sjukhuset, där jag inte känner mig helt bekväm, påverkat kroppen. Kanske borde jag ändå ha stannat hos mamma?
Doulan dyker upp. Vi äter en tyst frukost. Jag försöker vila men genast när jag lägger mig ner kommer det en våg av smärta som gör att jag måste upp igen. Jag fryser, skakar, fryser. Fotbad!, tänker jag. Men jag kan bara sitta en stund och njuta av det varma vattnet och sedan hoppar jag upp igen, sammandragningarna kommer visst igen.

"Låt det hända", tänker jag och säger ja till varje ny våg. Jag zoomar in smärtan, undersöker den nyfiket, andas in i smärtans centrum. Centrumet rör på sig hela tiden och förnimmelsen förvandlas i varje stund.

Det här klarar jag så länge jag bara fokuserar på just den här stunden, men genast när tankarna flyger iväg in i framtiden (hur länge ska det hålla på? blir det mycket värre?) kommer osäkerheten krypande.

Senare läser jag att det görs en andra inre undersökning vid ett-tiden: 4 cm, huvudet långt nere. Jag ligger på alla fyra. Barnmorskan frågar om jag vill gå i badet, och visst känns det som en bra idé. Jag har just satt mig ner i vattnet när det kommer en så stark våg av smärta att jag hoppar upp, det känns inte alls bra att sitta. Det får bli en dusch istället. Jag duschar länge, den underbara värmen gör hela kroppen mjuk. Min man väntar, vi talar inte. Jag sjunger och känner att jag får ny energi.

På sen eftermiddag börjar jag igen skaka och darra, jag fryser. Jag minns att jag läst att det är helt naturligt att kasta upp under en förlossning, och jag låter det komma. Det är mycket våldsamt, och samtidigt ganska skönt. Kroppen känns svag men mentalt känner jag mig stark.

Sammandragningarna är ganska starka igen, jag står och lutar mot ”gåkärran”, gungar med höfterna och sjunger aaa, ooo, uuu, mmm. I början känner jag mig lite blyg att använda rösten men sen börjar ljuden komma av sig själv, från en djupare plats. Jag vilar i rörelsen och vibrationerna, har ingen uppfattning om tid.

Barnmorskan kommer in och visar hur mannen kan trycka på mina fötter. Hon sätter en akupunkturnål, minns inte var. Jag duschar igen. Nu byter jag till sjukhusets kläder, mina egna känns ofräscha efter kräkandet. Jag tittar ut genom fönstret. Livet där ute fortsätter. Jag fokuserar en stund på att leva via mina sinnen, noterar utan att fördöma: jag känner lukten av sjukhus, jag hör några avlägsna ljud, tystnad i rummet, det smakar av spyor i min mun, jag ser gräs, en svart fågel, jag känner värmen och tyngden från havrekudden på min nedre rygg. Det är igen vilsamt inne i mig, jag är i kontakt med stillheten som jag vet att alltid finns där i bakgrunden.

Klockan sju på kvällen känner jag tryck mot svanskotan, som en tyngd. Det är en ny känsla, och jag berättar det för barnmorskan när hon kommer in. Jag funderar länge innan jag går med på en inre undersökning. Jag tvekar för jag känner att om jag får höra ”dåliga nyheter” kommer jag att tappa all ork. Samtidigt behöver jag ett bevis på att det framskrider. ”Du är helt öppen nu”, säger barnmorskan, ”om en timme har ni er bebis”. Jag känner glädje, hopp och lättnad.

Jag känner inget krystbehov, och sammandragningarna har igen avtagit. Barnmorskan uppmanar att prova olika krystningsställningar. Jag vill prova pallen. När jag sitter där på pallen, lutande mot min man, hör jag mig själv säga att nu orkar jag med vad som helst. Och visst kommer jag att få orka. Men ännu händer det absolut ingenting, det är helt tyst och stilla. Jag börjar, som på prov, känna efter hur det känns att trycka på lite, sakta och försiktigt. Barnmorskan frågar genast om jag krystar, och jag säger nej och blir distraherad.

Efteråt har jag tänkt att det var nu det ”gick fel”. Jag borde ha bett om att få vara i fred en stund nu, att få vänta och lyssna inåt. Barnmorskan är för dominant i detta skede. Hjärtljuden är fina men hon är orolig att jag är för trött, förlossningen har hållit på länge redan. Jag tar homeopatiska remedyn Secale för att påverka sammandragningarna och jag får några akunålar på fötterna. Jag känner mig pressad, du är för långsam nu. När det en timme senare ännu inte hänt något påbörjas syntocindropp. Jag tänker att det är väl okej, jag börjar tvivla på kroppens egen kraft och kapacitet.

Jag märker inte att sammandragningarna skulle bli så mycket starkare. Droppet är i vägen och jag drar av misstag ut kanylen. Jag är helt inne i min egen värld men samtidigt smittas jag av en viss oro och hysteri runt mig. Barnmorskan uppmanar mig att bli arg, ta i av alla krafter och krysta, ännu lite till. Jag är inte arg. Hur kan hon veta vad jag borde känna just nu? Det känns fel men jag gör som hon säger och krystar av alla mina krafter under nästa sammandragning.

Varje gång jag krystar säger barnmorskan att nu är bebisen nästan här, men så åker huvudet tillbaka uppåt igen. Så här håller vi på, i olika ställningar. Jag säger högt ”bebin kommer aldrig ut”. Mannen har fått instruktioner att ställa Byron Katies fyra frågor: ”Är det sant?”, frågar han mig. ”Jag vet inte”, svarar jag.

Han fortsätter: ”Kan du absolut veta att det är sant att bebin aldrig kommer ut?” Nej, det kan jag ju inte. Jag får ett annat perspektiv på en situation som kändes hopplös för någon sekund sedan. ”Hur reagerar du när du tänker så?” Jag går in i den känslan som tanken för med sig, och upplever hopplösheten, modfälldheten, förtvivlan. ”Vem skulle du vara utan den tanken?” Jag skulle vara en kvinna som står på sina knän på en säng, stödd av tre mänskor, beredd att ta emot sitt barn.

Barnmorskan börjar prata om sugkopp. Mannen protesterar och jag tar i av alla mina krafter. En läkare kommer in och kollar bebins hjärtljud. Hon säger att det inte finns någon orsak att ta sugkoppen ifall mamman orkar och vill fortsätta. Det vill jag. Barnmorskan säger att då får vi prova en ställning till: gynstolen. Mannen protesterar igen. Om det är något jag varit rädd för är det att bli liggande på rygg. Jag är inte längre i kontakt med mitt inre, jag bara gör som jag blir tillsagd. Doulan håller hårt om mina händer; mänsklig värme och närhet.

När jag läste boken ”Birthing from within” uppmanade författaren Pam England mig att måla en bild av min skräckförlossning och hur jag skulle hitta resurser att ta emot också den upplevelsen. Jag målade en bild av mig liggande på rygg på en brits, med en lampa ovanför mig och en tickande klocka på väggen, anonyma mänskor står runt mig. Det är vad jag inte vill uppleva: en förlossning under tidspress där jag är passiv och andra tar över min kropp. När jag målade bilden kände jag kylan den utstrålade. Hur skulle jag hitta resurser att ta emot den upplevelsen? Jag målade stora röda hjärtan på mänskorna som står runt mig, mitt eget pulserande hjärta och min bebis lilla hjärta. Kanske hjälper den bilden mig att ha tillit när jag sätter mig i gynstolen.

Nu syns redan huvudet. Barnmorskan uppmanar mig att känna på det, och känslan av något hårigt och hårt under mina skakiga fingertoppar ger mig ny styrka. Just nu när jag skriver det här är det den känslan som är mest närvarande hos mig.

Klockan 21:42 föds en flicka. ”Vad ska hon heta?”, frågar mannen. ”Klara Rebecca”, viskar jag. Jag känner enorm lättnad. Mina ben skakar okontrollerat och mina armar är så svaga att jag knappt kan hålla dem runt henne där hon ligger på mitt bröst. Hon är här, äntligen, vi klarade det. Jag hör att barnmorskan säger att nu kan pappa klippa navelsträngen. Han känner om den ännu pulserar och säger att det gör den, vi väntar alltså ännu en stund. Jag håller också om navelsträngen innan den klipps.

Klara suger länge på höger bröst. Barnmorskan trycker våldsamt på min mage, det kommer mycket blod. Jag orkar inte mera, vill inte mera, önskar att jag bara skulle få vara ifred med Henne. Det är nu allt det verkligt tunga börjar, det här är en ny slags smärta jag har mycket svårt att ta, den kommer från en helt annan plats. Mannen och barnmorskan väger och torkar av Klara medan en annan barnmorska syr mig. Sedan får jag henne till bröstet igen. Hon mår utmärkt, får jag veta, en stor flicka på nästan fyra kilogram. Poängen är 9-10-10.

Min säng rullas iväg till familjerummet. Jag uppmanas äta lite, och gör ett tappert försök men kräks igen. Vi ligger alla tre och försöker vila, jag försvinner mer och mer in i en dvala. På morgonen kommer det in en massa läkare och sköterskor och rullar iväg mig till en annan avdelning där jag får blod. Jag får veta att mitt hemoglobin är 57. Jag är tacksam, jag behöver hjälp. Jag känner mig lugn att lämna dottern med sin pappa, hon verkar nöjd och fridfull. Just i det ögonblicket accepterar jag allt som händer. Senare har jag naturligtvis önskat att jag hade fått vara tillsammans med henne hela tiden.

De följande dagarna är skakiga och kaotiska. Jag funderar ofta om det var värt det, om jag borde ha handlat annorlunda, tagit emot mera hjälp tidigare under förlossningen. Har jag inte lyssnat på kroppen, har jag inte sett mina egna gränser? Men jag vet att när det pågick kändes det aldrig så, jag trodde att jag orkade, och sanningen är att det gjorde jag. Ingen kunde veta att livmodern blev så utmattad att den skulle fortsatte blöda.

Nästan ett år efter förlossningen skriver jag (än en gång) ner tankar om vad som gick fel och ställer Byron Katies fyra frågor och vänder på dem. ”Jag kunde inte krysta”, blir ”jag kunde krysta”. Jag upplever hur den tanken är sann, jag lever med den några dagar, smakar på dens kraftfulla energi. En dag när jag sitter ute i gräset på gården får jag en inre bild av hur det växer rötter från min livmoder ner i jorden under mig. Rötterna gör att livmodern kan öppna sig och sluta sig igen.

Jag tackar kroppen för det enorma jobb den har gjort. Den feminina urkraften är mera närvarande än någonsin. Och jag förstår att den är helt oberoende av min person och att den därför inte kan presteras, endast erfaras och tas emot som en gåva.

Alessandra

 

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler