"Min förlossning blev så mycket bättre än jag tänkt mig"

För vår läsare Jessica Carlsson blev förlossningen en häftig upplevelse.

Berätta du med

Vi bad våra läsare skicka in sina förlossningsberättelser - här är en av dem. Vill du också dela? Gå in på vårt forum - här. Eller mejla in till forlossningsberattelse@vf.bonnier.se.

Här kommer min förlossningsberättelse:
 
"Den 30 april 2011 plussade vi. Då hade vi försökt bli gravida i ca ett år och efter lite hjälp från min gynekolog att sätta igång både mens och ägglossning (efter några år med preventivmedel) blev vi gravida på första försöket. På det tredje graviditetstestet på nästan två veckor plussade vi. Äntligen!
 
I vecka 12 berättade vi för mina föräldrar. Pappa blev nog lite chockad och förstod nog inte riktigt vad jag sa men mamma blev överlycklig, jag trodde hon skulle krama ihjäl mig av lycka. De skulle nu få sitt första barnbarn!
 
Vi tog reda på att det var en liten pojke vi väntade och nu kunde vi börja förstå att det faktiskt var på gång även om det var overkligt ända fram tills dess att han låg på mitt bröst!
 
Han var beräknad till den 28 december och vi hoppades så för hans skull att han skulle få komma på det nya året! Jag hade lite små förvärkar emellanåt från veckan innan jul. Natten till onsdagen den 4 januari kl 01.30 när jag gick från toaletten till sängen tyckte jag det "rann till" i trosan och gick in på toaletten. Jag hade redan kvällen före satt på mig en binda för jag tyckte jag hade blött lite men det berodde nog bara på torra slemhinnor men det var tur att jag hade bindan för den var blöt av något, som jag uppfattade, gul-vitaktigt. Jag var osäker på vad det var, kunde det vara vattnet som hade gått? Jag ringde förlossningen och de sa att om det var vattnet skulle det inte vara gult. Jag sa att jag inte var helt säker på om det var gult så jag bad att få avvakta. Efter ett par timmar när jag skulle på toaletten rann det ytterligare och det var gult så jag ringde förlossningen och åkte in kl 04.00 för att kolla. Barnmorskan som undersökte mig sa att det bara var en vattning flytning men att hon skulle kalla på läkaren för att vara helt säker. Efter en stund kom hon tillbaka och sa att läkaren inte behövde komma, nu var hon helt plötsligt så pass säker på att det inte var vattnet...

Vi åkte hem och jag hade lite smått värkar. Det var svårt att avgöra om det var mer som förvärkar eller inte. Jag hade värkar hela onsdagen och när kvällen och natten kom hade jag ca 10 minuter emellan så jag var ganska säker på att vi skulle åka in på torsdagsnatten eller morgonen. Dock avtog värkarna på natten och gissa om jag blev besviken. Hade ju redan gått en vecka över tiden! Det fortsatte rinna i trosan även på torsdagen, ofta i samband med förvärkarna.
 
På fredagsmorgonen den 6 januari började värkarna komma smygande igen men jag vågade inte ta ut något i förskott ännu eller hoppas på något. Kändes som jag skulle vara gravid för alltid. Min sambo drog ut mig på en långpromenad till mina föräldrar då han var övertygad om att det skulle sätta igång det hela. Promenaden skulle normalt ta 40 minuter tog strax över en timme då jag fick stanna mellan värkarna som gjorde ganska ont. Pappa körde oss hem senare på dagen.
 
Hemma på kvällen tvingade sambon mig att sitta på en pilatesboll och det var ganska skönt. När vi mot midnatt gick och lade oss hade jag riktigt ont av värkarna, speciellt i ländryggen. Min sambo gjorde allt för att jag skulle ha mindre ont, masserade hur länge som helst. Vid detta laget visste vi att vi inte skulle få någon sömn förrän det var över. Värkarna kom inte så tätt, ca 5-10 minuter men de gjorde riktigt ont. Det var svårt att veta hur man skulle sitta/ligga/vara när de kom. Jag vet inte hur många gånger jag gick och duschade den natten.
 
När klockan var 05.00 ca och jag inte hade sovit något och jag inte orkade längre ringde jag förlossningen. Barnmorskan frågade hur mina värkar var och jag sa att jag hade allt från 3-10 minuter emellan och att de varade mellan 30-45 sekunder. Då sade hon att jag inte hade några riktiga förlossningsvärkar för riktiga värkar varade minst en minut för att man över huvud taget skulle börja öppna sig. Jag brast ut i gråt och frågade vad jag skulle göra och hon sa bara att jag skulle avvakta. Hon gav mig inga tips alls hur jag skulle kunna lindra smärtan hemma! Min sambo blev förbannad och bad mig ringa till ett annat sjukhus men det vill jag inte då jag bestämt ville föda på det första. Min sambo menade att de omöjligen kan gå efter någon mall om hur det ska vara när människor är så olika! Jag tog Panodil och gick och lade mig och lyckade somna ca 30 min och bara det var så skönt!
 
Hela morgonen och förmiddagen var hemsk! Jag spydde och mådde riktigt dåligt. Kan säga att vid denna tidpunkt var det INTE skönt att sitta på pilatesbollen, det gjorde bara mer ont! När klockan var 12.00 ringde jag förlossningen igen, nu ville jag komma in och få något smärtstillande i alla fall. Värkarna var dock samma som på morgonen. Barnmorskan sa att jag fick komma in men kunde ju inte lova att jag fick stanna.
 
Klockan 13.00 kom vi in på förlossningen och de ställde frågor om graviditeten etc. När barnmorskan undersökte mig sa hon att hon hade glada besked! Jag var öppen 5 cm! Inte konstigt jag haft ont liksom! Nu kunde jag slappna av för nu var jag där jag skulle vara. Och detta märktes även på mina värkar som avtog lite grann. Vi tog en promenad och köpte fika. Min mamma var också med under hela förlossningen och det var skönt både för mig och min sambo.

Eftermiddagen flöt på och vi hade ganska trevligt inne på förlossningen förutom att jag kräktes lite grann igen. Barnmorskan tog hål på hinnorna med en skalpelektrod men tyckte inte att det kom så mycket vatten. Hon sa att förmodligen hade vattnet gått redan den natten när vi varit inne! När klockan var ca 18.30 undersökte barnmorskan mig igen, jag hade inte öppnats något mer så hon satte in värkförstärkande dropp.  Jag började använda lustgasen för att testa men gillade inte den först men ju mer barnmorskan ökade på droppet ju mer gillade jag den! Jag använde för övrigt inget annat smärtstillande.

Värkarna blev mer intensiva och smärtan i ländryggen svårare. Svårt att veta hur man skulle ligga och ännu svårare att röra sig. Jag bestämde mig i alla fall för att ligga på vänstersidan med högerbenet i fotstöd, det kändes bäst. När värkarna blev mer intensiva höll jag krampaktigt i min sambos hand. Jag gjorde inte så mycket ljud i från mig, lustgasten och jag var ett med varandra men jag minns känslan av trösten och tryggheten jag fick av att veta att mamma och Niklas var där och att Niklas och mamma omväxlande höll min hand. Jag blev mer omtöcknad av lustgasen ju längre tiden gick och jag hörde de andra säga hur duktig jag var, att mamma och Niklas var imponerade över mig för att jag annars var ganska pipig och hade låg smärtgräns. Barnmorskan sa att jag var gjord för att föda barn! Hon var helt underbar och vi kunde skämta hela tiden! Fram till att värkarna blev intensiva sa hon varje gång hon kom in ”du ser lika glad ut varje gång”. När värkarna väl kom igång sa jag till henne ”nu ler jag inte mot dig längre” då log hon mot mig och jag kunde såklart inte låta bli att le igen.
 
Omkring kl 20.45 kom krystvärkarna och kl 21.11 den 7 januari 2012 var vår älskade son ute! Hela 4180 gram och 56 cm lång! Känslan av att han kom ut och kom upp på mitt bröst är helt fantastisk! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta så jag tror jag gjorde både och samtidigt. Känslan av att "trycket" släppte var så underbar i sig. Det var nog värre efteråt när barnmorskan som tog över på det nya skiftet skulle få ut moderkakan och ge bedövning och sy bristningarna inuti mig (då hade jag ingen lustgas och ingen smärtlindring, bedövningen hann inte ge någon verkan tyckte jag!).

Tiden efter att han kom ut gick så oerhört snabbt, det var så mycket på samma gång. Jag skulle sys, försöka amma, vila, äta, duscha, byta om och njuta av vår son. När klockan var ca 01.00 kom vi till patienthotellet, möttes upp av den enda barnmorskan som jobbade natt där och jag kände mig ganska ensam och handfallen även om min sambo var med oss. Andra natten var ännu värre. Innan jag kom på att bebisen kanske inte blev mätt på bröstmjölken och kanske behövde tillägg och fick detta! Känslan av förvirring från oss och inte veta hur och vad bebisen vill är jättesvår. Det tog några dagar hemma innan man började ana vad han ville. Personalen på patienthotellet tyckte vi skulle stanna så vi kom i gång med amning etc. Vissa barnmorskor var jättebra men andra bara körde sitt race. På måndagen runt lunch åkte vi i alla fall hem, då hade vår son blivit undersökt av läkaren och allt var bra så vi såg ingen anledning att stanna kvar när vi bara ville hem och komma in i våra nya rutiner.
 
Sammanfattningsvis om förlossningen:
Den blev så mycket bättre än vad jag trodde. Barnmorskan var helt underbar, en äldre kvinna med långt vitt hår i fläta. Jag följde inte alls min förlossningsplan. Jag hade skrivit att jag ville ha ryggbedövning som alternativ om smärtan blev för svår men jag klarade det utan någon som helst bedövning och bara det känns häftigt. Att få känna kroppens makt och förmåga som jag fick är häftigt och jag antar att jag inte hade gjort det om jag tagit massa bedövning. Förlossningen blev faktiskt helt underbar om man nu kan säga så, däremot är jag inte helt nöjd med eftervården men det gick bra ändå. Jag kan lätt föda barn igen även om jag direkt efter tänkte att jag aldrig mer skulle göra om det. Får jag bara en lika bra förlossning igen så är det inga problem!"

/Jessica, mamma till Wictor 1 månad gammal

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler