Privat

"Lustgasen blev snabbt min bästa vän"

Vår läsare Elin berättar här hur det var att föda hennes lille Kevin:

Onsdag den 16:e mars på kvällningen började jag känna en mindre smärta, kändes som foglossning, för er som inte varit gravida så känns det som en riktig rejäl mensvärk + lite mer smärta! Smärtan avtog senare och jag gick till sängs.

Vaknade torsdag morgon den 17:e av samma smärta. Hela dagen gick, jag vandrade på stan med mamma, gjorde ärenden, handlade osv men kände fortfarande smärtan, men inte allt för mycket. Kom hem och satte mig på toa, slemmig vätska hade läckt som jag trodde var den berömda slemproppen, eftersom ingenting behöver göras efter den gått så fortsatte jag dagen som vanligt, bara uppdaterade mina närmaste om att den hade gått! Gick och la mig tidigt då jag var helt svullen i fötterna av en heldag på stan.

Natten till fredag (18:e mars) vaknade jag av en enorm smärta. Jag envisades fortfarande och trodde även detta var foglossning, men eftersom jag tvekade började jag klocka värkarna, först kom de var 20:e minut men blev sen tätare till var 10:onde minut och sedan var 5:e minut! Men jag envisades och sa till mig själv att det var foglossning, inte värkar även om det gjorde mycket ondare än tidigare under graviditeten. Jag var ju så inställd på att gå långt över tiden! Värkarna började sedan avta och blev mer sällan igen och gick tillbaka till var 20:e minut och sedan ca 2 ggr i timmen. Killen var på jobbet och dagen här hemma gick. På fredagkvällen blev värkarna kraftigare än tidigare, så jag tappade upp ett riktigt varmt bad och la mig där i en timme, vilket hjälpte lite. Gick sedan och la mig och somnade efter ca 4 timmars kämpande emot värkarna.

Vaknade lördag morgon (19:e mars) än en gång av smärta. Började klocka och värkarna låg på var 15:e minut. Det gjorde jävligt ont men jag kände fortfarande att jag klarade mig hemma, och som barnmorskan sagt till mig skulle man ringa/åka in till sjukhuset när man kände att man inte klarade själv mera hemma. Gick ännu en dag med värkar fram och tillbaka, som jag fortfarande var osäker på om detta verkligen var värkar och inte foglossning. Den slemmiga vätskan kom fortfarande varje gång jag var på toa och torkade mig och jag tänkte att det var slemproppen som drygade ut sig. Lördag kväll klockan 10 tappade jag än en gång upp ett varmt bad och la mig där i någon timme, gick därefter direkt och la mig.

Vaknade söndag morgon kl 5 (20:e mars) av en enorm smärta, värre än de tidigare dagarna. Jag gick till toaletten och såg att jag blödde ifrån underlivet, då jag lärt mig att man alltid ska ringa in om man blöder så gjorde jag som de sagt! Detta var första gången jag hade kontakt med sjukhuset under de 4 dagarna av ständig smärta. De frågade hur jag mådde, när jag var beräknad och om jag fortfarande klarade mig hemma. "Ja visst" sa jag. Innan min förlossning trodde jag att jag var en riktig mes och skulle åka in på första värk och skulle få ligga där i flera dygn, men det skulle visa sig att jag var mycket starkare än av jag någonsin trott! Kl 6 gjorde jag upp ännu ett varmt bad och bestämde mig för att bara släppa allt och slappna av, sömnen de här dagarna hade varit alldeles för dålig och jag var tvungen att vila, för nån gång i framtiden skulle jag ha kraft till att orka föda! Så jag släppte allt och somnade en timme i badkaret. Det var den skönaste sömnen jag någonsin haft i hela mitt liv även om jag vaknade av den värsta smärtan i hela mitt liv. Jag väckte killen och sa att det gjorde riktigt ont nu, jag grinade illa, satt på sängkanten och gungade fram och tillbaka. Han frågade mig ska vi ringa in nu? Jag sa nej ett flertal gånger och grinade ännu mer illa, men han sa ifrån och sa nej nu ringer jag in vad du än säger! Han ringde in kl 8 och sa hur läget stod till och hon sa att vi var välkomna när vi ville. Han sa ifrån och sa att nu åker vi in. Vi fick ringa min mamma eftersom vi inte hade tillgång till någon bil under den tiden. Jag och killen tog förlossningsväskan och gick ut för att vänta på skjuts. Ute vid bommen in till gården stod jag och hängde och gnällde, grät och pustade, killen fick hjälpa mig att hålla mig uppe stående. Till slut kom skjutsen.

I bilen kom mamma och även min storasyster. Satte oss i bilen, min syster tilltalade mig flera gånger men hade ingen ork att svara, bara gav henne mördarblicken, till slut sa hon "okej jag säger inget mer". Väl framme vid sjukhuset följde de med mig och min kille så långt de fick, jag kramade både mamma och syrran, de sa lycka till och jag minns mammas sista ord innan vi sa hej-då: "Det blir nog ingen bebis idag". Vi blev inskriva 09:15 och vi fick förlossningsrum nr 4.

Jag fick träffa undersköterskan och barnmorskan som skulle vara hos mig under förlossningen, de gav mig kläder och lät mig byta om. Under bara dessa minuter trappade värkarna upp och det gjorde riktigt ont, smärtan går inte att beskriva! Barnmorskan hörde mig utifrån och kom in strax därefter och sa "jag hör att du har riktigt ont nu, låt mig kolla om du är öppen". Någon minut senare kom barnmorskan tillbaka för att kolla hur många cm öppen jag var, och om jag var öppen. Jag sa till henne "jag är säkert inget öppen för jag brukar vara så klen" hon kände efter, tittade och sa "du är tuffare än du tror, du är 8 cm öppen". Jag kunde knappt fatta det. Jag som inte ens trodde jag var öppen något, jag var 99 % säker på att det var falskt alarm och att de skulle skicka hem mig igen... Men icke! Jag var nästan helt öppen och snart skulle Kevin vara hos oss.

Barnmorskan sa att hon skulle meddela läkare och göra i ordning inför förlossningen. Efter detta minns jag inte allt så tydligt. Eftersom jag inte tagit det alls seriöst att det var nu det skulle hända, glömde jag även kamera, min syster kom med kamera ungefär en timma efter inskrivning, sedan fastnade hon där inne under hela förlossningen. Efter detta minns jag inte allt så tydligt. Jag minns att undersköterskan sa "mmm" ett antal gånger när jag grinade illa och att jag höll på att bli galen av det, jag ville skrika hålla käften med jag höll tyst. Barnmorskan hjälpte mig genom värkarna med mycket uppmuntran såklart! Jag fick koncentrera mig på andningen och inte för mycket på smärtan, in genom näsan, och pusta ut genom munnen.

Hon visade mig hur jag skulle använda lustgasen och den blev min bästa vän fort. (Under den här tiden har jag inte alls koll på tiderna) Jag använde den så fort jag fick en värk, andades in lustgasen, tog bort och andades ut, pustade, skrek och gnällde och drog i min killes tröja och klämde hans hand.

Jag minns att jag skrek ut, och gjorde slut på mycket energi av att skrika för det gjorde så ont, och någonstans i bakgrunden såg jag min syster fälla några tårar. Att se mig i sådan kraftig smärta var inte lätt för henne. Men tur var min kille stark och hjälpte mig och pushade mig hela tiden, även om jag vet att det var kaos och oro inombords honom hela tiden.

Jag skrek till barnmorskan: "jag måste bajsa! jag kommer bajsa på mig!" Hon sa det ska kännas så, det är på gång nu, bebisen börjar trycka på och vill ut. Jag sa "men det känns som jag är kissnödig också".. Några sekunder senare rullade de in någon rullande toalett eftersom kiss kan vara i vägen och göra det svårare för bebisen att komma ut på något konstigt vis. Jag kämpade mig upp, det var nästan omöjligt att gå och upp och ta sig till toaletten med all denna smärta, men till slut ihop kurad tog jag mig dit. Men det gick inte kissa, så strax var jag tillbaka i sängen igen med lustgasen i vänstra handen och högra handen runt ett bandage "snöre" som hängde på sängkarmen som var till för att dra i när det gjorde ont och man blev förbannad.

Helt plötsligt gick allt jättefort. Ctg-mottagningen blev dålig (ctg är något man har på magen under hela förlossningen för att hela tiden kolla bebisens hjärtslag och hur den mår) och hjärtslagen gick ner fort. Helt plötsligt var det massa folk i mitt förlossningsrum, läkare och undersköterskor var överallt kändes det som. Jag hörde någon säga kejsarsnitt i bakgrunden, som var min värsta mardröm. Jag tittade på min kille och frågade vad som händer, "jag vet inte, det är ingen fara" sa han till mig fast jag vet att han höll på att explodera av oro inombords.

Barnmorskan sa åt mig att jag måste lägga mig på sidan för att försöka få hjärtslagen bättre, jag kämpade och försökte men det gick inte, det gjorde för ont. Hon försökte sätta om ctg för att få bättre mottagning men lyckades inte, så hon fick sätta in något i underlivet, fråga mig inte vad för mycket är suddigt då jag använde lustgasen mycket.

Men jag minns också att när jag använde lustgasen som mest och ögonen gick upp i taket och runt o runt så hörde jag barnmorskan säga till min syster och min kille att de skulle försöka ta lustgasen lite ifrån mig så jag inte blev allt för borta. Visst gjorde de det, de hängde bort den när jag hade paus mellan värkarna och väl när värken kom och jag ville ha den fanns den inte där, jag skrek "jag vill ha lustgasen!" "men du skulle försöka utan d...." "GE MIG LUSTGASEN!" Röt jag tillbaka, till slut fick jag den. I den stunden förstod jag inte vad mitt eget bästa var, mitt eget bästa för mig var mindre smärta i den stunden!

Ca 3 timmar hade gått sen jag blev inskriven och nu var det snart i slutskedet, jag var 10 cm öppen och det var dags att krysta, krystvärkarna hade kommit. Och visst gjorde jag det, det kändes som jag krystade i år och dagar. Jag skrek, krystade, skrek och krystade. Jag visste att jag inte skulle skrika rakt ut utan att jag skulle skrika "tungt", mer genom magen, inte ut genom munnen. Ungefär som när man ska bajsa! 

Men det var lättare sagt än gjort när det gjorde så ont. Men efter ett tag hade jag gått över ifrån "aj aj, det går inte, jag klarar det inte" till "nej nu jävla ska du ut unge!" Så först då lyckades jag krysta tyngre och låta bli att skrika ut smärtan. Efter ett bra tag hörde jag barnmorskan säga "nu ser jag snart huvudet... nu ser jag huvudet! Massor med långt svart hår". jag fortsatte krysta och bebisen kikade ut, och sen in, kikade ut och in, och ut igen och in! Barnmorskan trodde att kiss låg i vägen så hon stack någonting där nere och ut i ett rör kom kiss minsann. Barnmorskan frågade mig, "jag undrar när vattnet gick", jag vet fortfarande inte när det gick. Antingen gick det i vattnet när jag somnade, eller så var det vattnet som sipprade ut långsamt under dagarna när jag trodde det var slemproppen.

Snart var jag igång med krystningarna igen och strax var huvudet ute, jag kände lättnad, slappnade av och krystade ut resten av kroppen. Det första jag frågade var varför han inte skrek, men så skrek han. Min kille klippte navelsträngen, de torkade av honom, satte på honom mössa och la honom på mitt bröst. Så ca 4 timmar efter att vi blivit inskrivna var vårt barn hos oss. På beräknad datum, 20-03-11, 13:22 föddes vår son, Kevin. 5790 g och 51 cm.

Det var den vackraste stunden, vår son var född, jag var så stolt över honom, och pappan, men främst över mig själv, som fött ett barn. Jag kände mig mäktigast och starkast i hela världen, jag hade förlöst ett barn, vårt barn. Och nu skulle jag ta hand om honom, dag som natt och vad som än händer, i med och motgång skulle jag för alltid älska denna lilla varelse mer än något annat.

Se även

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler