"Läkaren konstaterade att jag drabbats av en sfinkterruptur"

Förlossningsberättelse. Efter två timmar med krystvärkar födde Karolin en dotter. Läkaren konstaterade att hon drabbats av en allvarlig bristning, en sfinkterruptur.

Graviditeten hade flutit på bra utan större bekymmer. Längtade såå efter den där lill* som låg där inne o "knödde".

Jag var beräknad 9:e juni men vår tös föddes mitt i natten den 26:e maj, två veckor för tidigt.

Vattnet gick en natt, det sipprade ur mig. Inte den där "forsen" som jag var beredd på. Jag hade inga värkar så jag ringde förlossningen. De gav mig en tid till Obstetriska mottagningen dagen därpå. Vattnet sipprade hela tiden, lite då och då men fortfarande inga värkar. Min sambo och jag beslutade att jag skulle sättas igång ett och ett halvt dygn efter vattenavgången, om det inte satts igång av sig självt innan. Det gjorde det inte.

Väl på förlossningen kändes det helt sjukt att veta att när vi lämnar den här salen har vi en liten bebis med oss. Ofattbar känsla. Två läkare tittade på mig och jag var öppen 2 cm när vi kom in. Jag fick gå med en ballong med koksalt i tills den trillade ur, efter det var jag öppen 4 cm - och inga värkar...

En BM tog hål på hinnan, eftersom jag hade en del vatten kvar och efter det började värkarna komma smygande. Nu hade vi varit på förlossningen ca 8 timmar.

Jag hade planerat ett bad som lite god avslappning, akupunktur och lustgas som smärtlindring. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Under värkarbetet gick min sambo och jag mycket i korridoren, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Stannade vid värkarna och djupandades samtidigt som min sambo masserade mig hårt i korsryggen. Inne på rummet använde jag lustgasen, i början var det svårt med tekniken men det gav snart med sig.

Jag tänkte att jag väntar lite med akupunkturen tills jag känner att det VERKLIGEN behövs. Jag rörde mig mycket och tänkte inte så mycket utan bara andades och tog lustgas. Jag fick feber och fick alvedon. Jag lade mig i badet och nästan somnade, tills bebisens hjärtslag ökade, då jag fick gå upp.

Jag öppnade mig väldigt långsamt och de bad mig röra på mig mycket. Jag fick in en boll att sitta på och röra mig. Det var bra. Nu hade jag obeskrivligt ont, långt ner i magen. Nu ville jag ha akupunktur men fick beskedet att "det kommer nog inte göra nån nytta nu... Det är lite sent..."

Men herregud, tänkte jag. Hur ska jag klara det? Smärtan blev ju bara värre och värre. BM höjde lustgasen, men då mådde jag dåligt så hon fick sänka den igen. När bebisens huvud passerade de där utskotten satt jag på bollen och rörde mig i sidled och spydde rätt ut.

Nu var jag öppen 8 cm och då bad jag att få ryggmärgsbedövning, något jag absolut inte planerat från början. Men smärtan var outhärdlig och jag var utmattad och jag visste inte hur lång tid det skulle ta. BM var stressad och hon övertalade mig att jag skulle klara av att föda utan ryggmärgsbedövning. Jag lyssnade på henne. Värkarbetet hade nu hållt på i ca 7 timmar. Jag hoppades och trodde att det snart skulle vara över men det var 4 timmar kvar.

Värkarna ökade, de var så starka och kom nu riktigt tätt och de höll i sig länge. Nu tryckte det bakåt, mot ändtarmen. Det visade sig att jag var helt öppen och nu var det "bara" krystvärkarna kvar. Jag visste inte vad jag gav mig in på. Föda utan bedövning! Endast svaga doser av lustgas...

Krystarbetet höll på i ca 2 timmar. Jag var så trött, så trött så jag trodde inte jag skulle klara det. Jag trodde jag skulle svimma av både smärta o utmattning. Jag hade behållt humöret och modet uppe under hela förlossningen, men nu grät jag och skrek om vartannat. BM peppade mig. Min sambo peppade mig, på sitt sätt. Jag använde olika krystställningar. En BM kom in och hängde på min mage med hela sin kraft, för att pressa ner bebisen samtidigt som jag krystade. Det gjorde så klart ondare och ondare och jag undrade under hela arbetet om det verkligen ska göra så här ont! En brännande smärta trädde fram och sen ingenting... Smärtan var borta.
 
Vår dotter skrek ingenting när hon kom ut. Hon bara gnydde. BM masserade henne på ryggen, men hon skrek ändå inte. Hur som helst, hon var en riktig bjässe. 4346 g och 54 cm lång, trots att hon kom 2 veckor för tidigt. Tack o lov!

Moderkakan krystade jag ut utan problem och jag såg att BM tittade väldigt på mig där nere, så jag förstod att jag behövde sy. Mitt i lyckoruset gjorde det ingenting!

BM kallade på läkare för att visa upp mig och hon kunde konstatera att jag fått en sfinkerruptur. Vaginan brast aldrig, utan hela mellangården och ringmuskeln sprack och slutmuskeln gick av några cm upp. Jag förstod inte vad det innebar. De talade om att jag behövde åka till en operationssal och sy. Nu hade allt släppt från mig, jag frös så jag skakade. Aldrig har jag frusit så mycket i hela mitt liv. Precis efter att jag lämnade min dotter och sambo i salen kom barnläkaren och undersökte tösen eftersom hon inte fått igång skriket. Han hittade inget allvarligt.
 
Operationen tog några timmar. Jag fick kateter och inför operationen fick jag ryggmärgsbedövning. Så dags nu det! Sedan tog det några timmar på uppvaket. Totalt var jag borta ca 5,5 timmar från min lilla tös. Det skar i hjärtat på mig, trots att jag visste att hon var i goda händer. Hennes pappas.

Väl på BB dagen därpå släppte bedövningen och jag fick besök av en sjukgymnast som förklarade vad en sfinkerruptur är och hur man behandlar, och tränar för att återgå till ett så normalt liv som möjligt.
Jag skickades hem utan smärtlindring och inte förrän på första besöket på BVC fick jag träffa en läkare som gav mig nåt morfinaktigt. Vad ont jag hade haft. Alldeles i onödan. Sitta i soffan eller på en stol var inte att tänka på, på ett par veckor.
 
Det är nu ca 8 månader sedan. Jag har fortfarande ett program jag följer för att träna upp muskeln och jag hoppas att bli helt återställd.

Berättelsen är skriven och inskickad av Karolin.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler