"Pappa Robert håller Saga"

"Kändes som en saga när det var över"

Så var min förlosssning. Vår läsare Sandra Eriksson delar med sig av sin förlossningsberättelse här.

"Det hela började på onsdagen den 5 oktober 2011. På morgonen åt jag frukost, som jag precis bara hann svälja och sen var de bara att springa iväg till toan och kräkas upp allt. Under dagen blev jag även väldigt lös i magen vilket jag verkligen inte brukar vara och mina funderingar om att det kanske startar snart började. På kvällen så åkte vi ut till Hedenäset för att hämta kött. I bilen på väg hem därifrån så började jag känna mina första sammandragningar/förverkar, som lätt menssmärta kändes det som. Vi kom hem och började fixa med köttet och vid 23-tiden på onsdagskvällen när jag var på toaletten så gick delar av slemproppen.

Jag sov väldigt dåligt hela natten eftersom mina förvärkar blev kraftigare och började mer och mer kännas som vanliga värkar. Dem kom rätt så oregelbundet men dem kändes väldigt starka. På morgonen så tog jag vetekudden under ryggen så jag fick lite värme, det var väldigt skönt, min sambo Robert åkte iväg till jobbet en sväng men kom tillbaka efter en timme. Vid tiotiden så ringde jag förlossningen och frågade vad vi skulle göra å dem tyckte vi skulle komma in.

 

Vid halv tolv var vi framme i Sunderbyn och där kopplade dem på och körde en CTG kurva. Jag var öppen 4 cm och livmodertappen var helt utplånad. Mina värkar var dock rätt oregelbundna. Robert hade hela tiden varit så orolig att vi skulle måsta vända hem igen men vi fick i alla fall veta att vi fick stanna kvar, så vi gick ner för att äta lunch och hämta in packningen från bilen. När vi var tillbaka uppe på förlossningen fick vi ett rum och jag fick bada, då var klockan kring 14. Väldigt skönt var det.

 

Vid 15 tiden kopplades en ny CTG på och jag var då 5 cm öppen och Mini som vi kallade den lilla som var i min mage var ovan spine. Värkarna mina blev mer och mer kraftiga och Maria som var barnmorska trodde att jag skulle föda under kvällen. CTGn kopplades bort och jag fick promenera omkring med en gåstol, vi åt middag och sen så kopplade dem på CTGn igen. Vid 17.30 ungefär provade jag lustgasen, haha. Man kände sig verkligen bakis/full första gången. Men det hjälpte verkligen mot värkarna.

 

Vid 18 så tog dem hål på hinnorna så vattnet gick och då var jag öppen 6 cm och hade ungefär 4 värkar på tio minuter. Fick stå vid gåstolen och gunga fram och tillbaka för att det skulle blir ett tryck neråt så Mini skulle komma neråt. Det var inte det lättaste vill jag påpeka, det blev ett rätt kraftigt tryck neråt och det enda jag ville var att föra ihop mina ben och knipa. Robert fick sitta i sängen och jag fick stå så jag hade mina ben på varsin sida om hans för att jag inte skulle kunna knipa ihop dem. Under tiden som jag stod där så kände jag hur jag började må fruktansvärt illa och jag började kräkas, samtidigt så kissade jag ner mig. Allting hände samtidigt och jag förstod inte riktigt själv. Robert och barnmorskan blev nerkissade och nerkräkta och jag hade rätt så roligt åt det på grund av lustgasen.

 

Vid halv 8 valde jag EDA, så då kom en riktigt trevlig gubbe och stack mig i ryggen. Inte populärt då jag är så spruträdd. Men sen var de som att komma till himmelriket, värkarna kändes knappt och jag behövde inte använda lustgasen. Fick även feber i samma veva. Så jag fick lite febernedsättande. Vid 20-tiden så var jag öppen 7 cm men Mini ville inte riktigt komma neråt. Dem drog på ett värkstimulerande dropp och mina värkar kom ungefär en varannan minut. Det fortsatte så ett bra tag och vid 00 tiden så var jag öppen 9 cm och Mini hade tagit sig lite neråt. Dock inte tillräckligt. Min feber hade även stigit till 39,2. Vid det här laget så kände jag mig rätt så slut och trött. Dem beslutade att dem skulle försöka dra på det värkstimulerande droppet på max men ingenting hände. Så då drog dem ner det och jag fick sova litegrann. Hade ju fortfarande värkar men dem kom inte lika tätt så jag sov mellan värkarna.

 

På fredag morgon den 7 oktober hade min feber gått ner och vid 7 tiden var jag helt öppen men Mini ville fortfarande inte komma ner ordentligt. Dem drog igång det värkstimulerande droppet på max och jag fick även glukosdropp. Tappert fick jag kämpa vidare och vid 9 tiden sa dem att dem skulle använda sugklockan. Så dem höll på där nere och fixade och satte dit sugklockan på Minis huvud vilket inte var speciellt skönt kan jag säga. Då var jag även helt öppen och mina värkar var ungefär 6st på 10 minuter. Började känna mig mer och mer bajsnödig å då sa dem att det är så det känns när man börjar få krystvärkar. Här så börajde allt bli mera och mera luddigt och helt plötsligt så var det massor med folk inne i rummet. Två som tryckte upp mina ben. En som tryckte eller jag snarare låg på min mage, en som höll i sugklockan å en som skulle ta ut Mini en som höll mig i ena handen och en som bara var där plus Robert som inte svek från min sida. Jag kände mig mest förvirrad å krystade när dem sa åt mig att göra det. Dem drog en gång med sugklockan å sen var de som att det inte ville komma några mera värkar, det kändes som att allting stannade upp och en av läkarna sa att vi ger det en till värk (om denna värk inte hade kommit så hade det blivit ett akutsnitt). Vi väntade och väntade och tillslut så kom värken och då kom Mini ut klockan 09.56. Jag fick bara se att det var en flicka och sen sprang dem iväg med henne och Robert fick följa med. Det dröjde inte länge så var dem tillbaka.

 

Robert var hur underbar som helst under hela förlossningen, han masserade mig i ryggslutet nästan hela tiden. Vilket var väldigt skönt. Han kom med dricka och var väldigt stöttande. Detta trots att jag kissade och kräktes på honom. Kan säga att det inte var speciellt kul. Men han fick skratta åt mig också när jag var hög på lustgas och dem skulle stoppa in skalpelektroden på Minis huvud. Då skrattade jag å sa att det kändes som att det var en dildo och under natten så pratade jag om älgjakt. Detta kommer jag inte ens ihåg utan det har Robert berättat åt mig sedan.

 

När hon kom ut är det lyckligaste ögonblicket i hela mitt liv, Jag grät, Robert grät. Jag hade ont och var så himla lycklig. Det var så underbart. 3390 gram kärlek och 50,5 cm lycka.  Medan de höll på att laga mig så fick Robert hålla i henne, jag har nog aldrig sett honom så stolt. Jag frågade honom om det var en Saga och han sa att det var det. Så Saga blev hennes namn. Kände mig helt död efteråt och helt slut, men samtidigt hur lycklig som helst men det är verkligen värt all smärta och allt annat som man får utstå. Efter att jag hade duschat så sa Robert att jag såg ut som en ny människa. Vi fick vårt fika och sedan fick vi gå iväg till BB-avdelningen där vi fick stanna fram till måndagen och då åkte vi hemåt för att få vara en alldeles egen liten familj."

 Vill du också dela din förlossning - klicka här
 

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler