Privat

"Hon tryckte min hand så hårt hon kunde"

Pappan Miguel berättar här om hur det gick till när han och hans sambo blev föräldrar för första gången:

"Den 7 januari så säger min sambo till mig att hon känner sig orolig, hon tycker det rör sig mycket mindre i magen för hitintills så har det varit en bebis med väldigt mycket rörelser. Sofie ringer förlossningen och de säger att vi är välkomna dit för att se hur bebisen mår. Väl uppe på förlossningen så får vi komma in i ett mottagningsrum. De kollar blodtryck och Sofies urin. Det visar då att det är 3+ av protein i kisset och de vill lägga in henne för observation. Men barnet ser ut att må jättebra. I detta läge har vi kommit till v40 +2 i graviditeten. Tiden går och inget händer.

Morgonen efter kommer läkaren in och säger att de vill "sätta igång" henne då det finns tecken på havandeskapsförgiftning. Kl 10:15.
Dagen går och vi väntar på läkaren som skulle komma tillbaka vid 16-tiden. Och alldeles då händer det. Sofie sitter i en fotölj och säger hörde du? Jag säger nej vadå? Han sparkade så det lät jättehögt. Efter det ställer sig Sofie upp och japp just det, det var vattnet som gått.
Hon ber mig trycka på knappen för att få dit en sköterska då hon går emot toan, i handen håller hon nu en binda (en i storlek för att passa en stingtrosa). Efter en kort stund hör man toadörren öppnas å ut tittar Sofie. Älskling..? Älskling.. Kom hit! Jag skyndar fram till dörren och samtidigt kommer sköterskan. Sofie ser ut att skämmas lite när hon säger: jag måste ha en större binda. Ssk tar fram en åt henne. Och då tar hon fram en som är lagom stor tycker sköterskan ialf. Medans Sofie verkar känna sig som den bebis som är på väg ut och ska få sin första blöja på sig. Bindan eller oxå kallad blöjan är gigantisk. Den går från ryggslutet till naveln. Sofies reaktion på detta var, - Allvarligt tror dom jag ska ha den här på mig?! Men efter en kort stund inser hon att hon inte har något val. Vattnet sipprar ut hela tiden och hon biter ihop och kommer ut från toan. Det är nu det verkligen börjar. Värkarna kommer från ingenstans och Sofie måste ha en gåstol för att ta sig till förlossningrummet som vi nu får byta till. En promenad som skulle ta 20 sekunder tar i detta fall flera minuter då hon har sådana värkar. Jag börjar nu känna mig lite i vägen och tjatig på henne. Hur är det, hur går det, hur mår du, ska jag hjälpa dig. Märker själv att jag kanske i denna stund bara ska hjälpa henne och inte fråga så mycket. Sen kommer för mig två långa timmar. De två timmarna innan hon får ryggmärgsbedömningen, de ska tas prover och kolla kurvorna å värdet mm mm. Sån tur är så finns de något som heter lustgas :)
Ssk informerar henne att hon ska börja andas i masken när hon känner värken är på väg. Under dessa två timmar tycktes hon ha värkar konstant. Hon hade masken mer på än av och försökte jag ta den från hennes hand när hon skulle byta ställning så fick jag höra ett tydligt "Nej" följt av någon svordom. Ett misstag jag gjorde var att jag sa åt henne att hon fick krama min hand hur hårt hon ville om hon trodde det skulle kännas bättre. Och skyll mig själv, för det gjorde hon. Inte för att  hon klämde hårt utan för att hon satt upp och fick tag om min hand lite konstigt. Och hon tryckte ner den så hårt hon kunde under värken. Mina fingrar nådde nästan till armväcket och min handled var nästan dubbelvikt. 

När narkosläkaren äntligen kom så ville hon inte ha bedövningen, rädslan att det skulle göra ont blev stor och hon blev tårögd. Gissa om detta skar i mitt hjärta! Men han satte nålen så bra att hon varken märkte när han började eller när han var klar. Efter detta så sprang tiden iväg. Hon blev sig själv i 14 minutersvändor. Klockan gick å gick å inget hände riktigt. Tillslut satte de dropp för att skynda på att det skulle öppnas lite fortare. Och gissa om det gjorde det. Detta skedde vid 23-tiden och 23:30 var det dags. Krystvärkarna kom! Hjälplöst står jag bredvid och baddar henne i pannan med en kall handduk. Från ingenstans utbryter Sofie: Vatten! Ge mig vatten! Glas med sugrör i med vatten och ger henne. Sedan kan jag fortsätta badda henne med handduken. Barnmorskan säger åt henne att hon är jätteduktig vilket gör att hon får svaret: - Eller hur! Så säger ni till ALLA! Men i mina ögon är hon duktig stark och fantastisk! Sofie behöver bara ta sig igenom 3 st krystvärkar, 23:46 är allt över. Lilla Elton kommer ut 51 lång och vägde 3358 g. Välskapt och vacker. Jag kan inte låta bli att gråta över denna vackra stund. Lilla varelse som är så perfekt, en nybliven mamma som skötte sig så bra att man kan tro hon inte gjort annat. All rädsla och oro släpper samtidigt som man får en känsla av lycka och kärlek."

/Miguel

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler